LÄS MER:Franzén ser inget hopp i arenafrågan
Igår satt jag i ett långt samtal med Mikael Franzén om hans engagemang för arenafrågan i Göteborg, som just nu drabbar hans gamla föreningen Redbergslid enormt hårt.
De mesta mästarna, de vita eleganterna, har ingen hemmaarena sedan Lisebergshallen rivits och inte har man fått någon ny permanent hemvist heller. Istället är istället Scandinavium tillfällig hemvist för RIK, en såklart högst tveksam lösning på både kort och lång sikt men en lösning som klubben helt enkelt bara får finna sig i.
Ni som läst texten känner kanske hur starkt Franzén brinner för frågan, hur han tycker att Göteborgs stad inte bara slår ner på Redbergslid utan även handbollen och övriga inomhussporter som innebandy och basket.
Tyvärr är det här inte ett nytt fenomen på något vis, även om det ställs på sin spets lite extra när en anrik förening som RIK hamnar i kläm.
Idrotten får ingen uppbackning
Arenabristen är frapperande i flera av landets större städer, det kan inte minst varenda 08:a med det minsta sportintresse bekräfta.
Franzén menar att idrottsrörelsen ständigt får klara sig mer eller mindre själva, utan den uppbackning som instanser som skola och vård får.
Och det ligger en poäng i det, när han säger hur trött han är på att idrotten ständigt ställs mot just skola och vård. Varför ska dessa tre pelare i samhället stå på varsin sida av något slags outtalat ekonomiskt streck? Varför räknar man inte in den nytta som idrotten gör för samhället i frågor om friskvård, integration och social samvaro? Är inte det lika viktigt som en bra skola och stark vård?
I Alingsås har vi genom åren haft våra egna arenabekymmer. Vem minns inte debaclet kring upprustningen av Nolhagahallen som sedermera lades på is samtidigt som en privat lösning byggde Estrad Alingsås? Eller hur det inte var allt för många år sedan som Alingsås, denna stora fotbollsstad, inte hade en enda konstgräsyta?
Den mest akuta frågan just nu är Nolhalla ishall. Ni som hängt med i spalterna har kunnat läsa om vattenläckan som slog ut kompressorerna vilket fått isen att börja smälta, idrottare att tvingas ställa in eller flytta träningar samt inneburit en enorm kostnad.
En skamfläck
Soppan, för det är just vad det är, som är Nolhalla är en skam för Alingsås kommun. En skam. Att ishockeyn och konståkningen, idrotter som är starka på ungdomssidan om inte annat, fortsatt tvingas bedriva sin verksamhet i de fullkomligt undermåliga lokalerna som Nolhalla varit sedan många år tillbaka, är oacceptabelt och inte värdigt en kommun där idrotten är så stark som den är i Alingsås.
De båda föreningarna kämpar i motvind kring möjligheten till en ny hall, eller åtminstone en ordentlig upprustning av den existerande. Men inget händer.
Istället får barn och seniorer tränga ihop sig i allt för trånga, fuktiga och kyliga lokaler. Hur ska konståkningen och ishockeyn kunna bedriva fortsatt verksamhet och växa under de förutsättningarna?
Det kanske Alingsås kommun kan svara på.
