Jenny Schagerlind
Jenny Schagerlind Bild: Filip Landqvist

Jobba hemifrån är inte lyx - det är en ökenvandring

"Nu till nyhetssammanfattningen...Eller... det där var nyhetssammanfattningen. Nu till ekonominyheterna!"

ANNONS
|

Det rycker lite i mungiporna när en djupt seriös radiojournalist dribblar bort sig en aning. För visst är det något både komiskt och lite trösterikt i att även auktoriteter kan ha fel ibland, känna sig osäkra eller rent av oroliga.

Jag antar att det är därför man skrattar åt den där Kvarteret Skatan-sketchen då bilens gps plötsligt visar sig väldigt mänsklig. "Ta höger här... nej, jag menar vänster! Eller jag vet inte. Jag är vilse."

På sistone har vi nog alla känt oss lite vilse. Man gör lätt det när tillvaron ställs på ända. När ett osynligt virus hotar och vi inte riktigt vet hur rädda vi ska vara. Jag ska erkänna att jag fortfarande inte vet.

ANNONS

Då får min hälsoångest, den som jag jobbat i åratal för att hålla i schack, det att krampa lite i magen igen.

Samma morgon då nyhetsuppläsaren kommer av sig hör jag en intervju i bilradion på väg till jobbet med en coronasmittad kvinna. Ett av de första fallen i Sverige berättar hur hon blev allt sjukare, utan att ens misstänka att det kunde vara covid-19. Hur det stack som nålar i hela lungorna och inga mediciner hjälpte. Då får min hälsoångest, den som jag har jobbat i åratal för att hålla i schack, det att krampa lite i magen igen.

Dagen innan hade jag läst Jennifer Wegerups krönika i Expressen, och just då kändes det ganska lugnt inombords. En text om att de visserligen dött i mängder i Italien men att all data därifrån ändå talar sitt tydliga språk. Det ÄR främst äldre och multisjuka som dukar under för coronaviruset. Inte för att det inte skulle vara sorgligt - vi har alla någon att oroa oss för - men tanken på ett virus som slår mer oberäkneligt åt alla håll är ändå svårare att hantera på något sätt.

Det som i vanliga fall ger mig energi och livsglädje har blivit något nästan fult och förbjudet.

Jag försöker som så många andra att hålla den värsta skräcken ifrån mig och ta en dag i taget. För oss extroverta innebär ju coronautbrottet också en helt annan sorts prövning. En som stavas social isolering.

Att sitta hemma och jobba är inte lyxigt - det är en ökenvandring! Det som i vanliga fall ger mig energi och livsglädje har blivit något fult och förbjudet.

Man får sina insikter genom livet och jag vet när det gick upp för mig precis hur beroende jag är av andra människor. Hur deras blotta närvaro får mig att må bra.

Som uppvuxen i en stor familj - men litet hus - var jag i 18-årsåldern säker på att eget utrymme var precis vad jag behövde. Haha, äntligen skulle jag flytta hemifrån och slippa dela rum med småsyskonen! Min lägenhet, en tvåa på Östlyckan i Alingsås, skulle jag inte behöva dela med någon alls.

Eller ja, med tystnaden och sömnlösheten visade det sig. På dagarna hade jag på radion för att inte bli knäpp och på nätterna låg jag vaken med ångest. Det kan tydligen bli sådär när man är van vid att somna till andra människors andetag...

ANNONS