Jag skulle aldrig få för mig att gnälla på hur jobbigt det är eftersom jag inte kör buss, städar toaletter eller jobbar inom vården.
Journalist – ett arbete som går ut på att träffa folk är nu ett jobb som, tack vare teknologiska landvinningar, går att göra hemifrån soffan iförd mjukiskläder. Man blir lite knäpp av det, men vi har det otroligt bra jämfört med andra yrkeskategorier.
Jag riskminimerar min vardag som vore den coachad av fotbollslandslagets tidigare förbundskapten Lars Lagerbäck. När samhällsspridningen ännu var i sin linda slutade jag att gå på gym och började jogga. Först tre gånger i veckan, sedan två, och till sist en endaste gång. Det blev en öl för mycket och några onödiga kilon.
Tillbaka till livets Lars-Tommyiska-pärm: ingen alkohol innan minst tre avklarade träningspass per vecka och åter till gymmet. Så här tänker jag: om jag tycker att joggande är så förbannat tråkigt så att ingen träning blir gjord så är risken jag utsätter mig för genom att lyfta skrot värd att ta.
Sådana avvägningar, fast på makronivå, sysslar myndigheterna med. Vad är bäst för folkhälsan på lång och på kort sikt? Jag vet inte om de gör rätt eller fel. Det brukar statsepidemiologen Anders Tegnell framhålla; att det är för tidigt att dra några slutsatser i det här skedet av pandemin.
Men de som faktiskt tycker något om Sveriges och andra länders hantering av covid-19 har all rätt i världen att göra det. Resonemanget ”du är inte epidemiolog – håll tyst” skrämmer mig. Vilka fler saker ska fôlk inte få tycka till om? Ska bara ekonomer få uttala sig om ekonomi, till exempel.
Just därför är borgfreden i politiken, på nationell såväl som lokal nivå, inte hållbar i längden. Ska vänstern inte få önska sig ett starkare samhälle? Ska inte högern få undra vad vi får för all skatt vi betalar in? Är det bara statsminister och kommunalråd som ska få synas?
Medias uppgift är, tvärtom emot vad vissa tycks tro, oförändrad. Vi ska belysa ett historiskt skeende. Rapportera, granska och utkräva ansvar. Ta reda på vad som har hänt och varför det har hänt. Belysa goda exempel liksom de dåliga.
Jag är inte någon epidemiolog eller ledarskribent. Det enda jag kan, och vill, konstatera är att vi har lite att lära av Finland. Nu talar jag inte virusbekämpning, för om det vet jag inget. Men en sådan sak som beredskapslager kan vara bra att ha. Det är väl kanske ingen slump att vårt östra grannland har det. Det inser jag, som bott fyra år på Åland, ännu mer nu efter att ha läst ut Väinö Linnas torpartrilogi ”Här under polstjärnan”.
En sak är jag med säkerhet: lillgammal.
