Bild: ANNACARIN ISAKSSON & CHA BLASCOSträvan efter balans. Min extroverta sida älskar människor, och min introverta har satt mig bakom kameran.
Bild: ANNACARIN ISAKSSON & CHA BLASCO
Strävan efter balans. Min extroverta sida älskar människor, och min introverta har satt mig bakom kameran.

”Vi har bara ett liv och du är regissören av det”

fotoblogg

Bildjournalisten AnnaCarin Isaksson delar den här veckan med sig både av sina bilder och sina tankar. Nya inlägg varje dag. 

Söndag 2 november

Glad söndag därute.

 Hoppas du sitter riktigt skönt nedsjunken i bästa fåtöljen med en god kopp kaffe och njuter av livet. Du har just avslutat en vecka av kanske rutiner eller nya insikter och en ny frisk vecka stundar. Vad är inte härligare än att tänka, att nästa vecka- Då skall något stort ske! Jag känner faktiskt så med mitt liv för tillfället. Något är på gång, några sådda frön har växt sig större och starkare och jag är redo att hoppa på ett nytt tåg.

 För mig handlar det om konstnärskapet och att slänga mig ut som frilansfotograf igen efter ett halvår av trygghet med ett ”vanligt” jobb. När jag var hos min kloka terapeut häromdagen så guidade hon mig in i mitt inre och jag blev sittandes på två olika djur. Jag red på en kamel genom öknen i en vision och i den andra så flög jag på ryggen av en ormvråk. Och spirituell som jag är så äger jag såklart en bok som berättar precis vad dessa djur vill säga mig: (superflummigt tänker nu vissa, men boken heter Djurens språk om du ändå blir sugen).

 Och nu till det coola: så här säger djuren-

 Kamelen- Ett steg i taget för dig ända fram. Min gåva till dig är att din kreativitet eller ditt arbete för dig ut i världen. (Yeah, precis vad jag vill höra då jag i mina drömmar planerar för att både arbeta i Barcelona och London, nu händer det;)

 Ormvråken- Släpp dina tvivel, du vet vad du vill- så skapa det! Du har alla förutsättningar att lyckas. Det är din väg som gäller nu. Min gåva till dig är att följa ditt hjärtas väg!

 Ja, vad mer kan en önska. Jag tar det som ett tecken och tror blint på dessa omedvetna insikter. Så jag utmanar er alla, kolla vad som är ditt hjärtas väg. Kanske är du precis där du skall vara och då är det ju fint att faktiskt se det. Eller så är det en annan stig som är din. Ta den då! Vi har bara ett liv och du är regissören av det.

 Vill du anlita mig som fotograf eller workshopledare så finns jag här. Inget jobb är för litet eller för stort, så hör av dig! Kolla in mer vad jag gör på www.annacarinisaksson.com

 Bilderna jag delar med mig av idag är bilder som jag tycker mycket om och som är en riktlinje vart jag vill gå.

 Nu tackar jag för mig. Hasta la Vista!

 

FOTO: ANNACARIN ISAKSSON
FOTO: ANNACARIN ISAKSSON

FOTO: ANNACARIN ISAKSSON
FOTO: ANNACARIN ISAKSSON

FOTO: ANNACARIN ISAKSSON
FOTO: ANNACARIN ISAKSSON

FOTO: ANNACARIN ISAKSSON
FOTO: ANNACARIN ISAKSSON

FOTO: ANNACARIN ISAKSSON
FOTO: ANNACARIN ISAKSSON

 

Lördag 1 november

Heja alla konsthallar på mindre ort där ute i landet. Jag är djupt imponerad/inspirerad av ert arbete.

Idag åkte jag med en grupp unga konstnärer från mitt arbete på Arena 29 och såg utställningen Syster på Borås konstmuseum och blev så himla glad. Den är riktigt bra! Inte enkelspårigt feministisk, utan smart, cool och med stor diversitet. Men också tillgänglig och intellektuellt utmanande.

Vi får bland annat stifta bekantskap med Kate Millet en amerikansk radikalfeminist och författare som startade ett kvinnokollektiv- Womens Art Colony Farm där kvinnor fick utrymme att skapa sig själva genom konst och självförverkligande utan mäns influerande. Du möter en iransk performancekonstnär som genom kroppen visar på hur kvinnan förtrycks dagligen. Och ja, det är live, hon är faktiskt på plats i museet. Ett annat verk som var otroligt intressant var en konstnär som pratade med unga “kvinnor” på ett separatistiskt college i USA om deras förhållande till sexualitet utifrån frågeställningar Pasolini ställde i en av sina filmer 1963. Till exempel- Är du en Don Juan?

Näh jag kan inte återberätta allt men kontentan är att jag är djupt tagen. Kanske berodde det på mina höga förväntningar, sällskapet, mitt intresse för frågan eller helt enkelt att det var jävligt bra! Och jag tänker att: wow, vilken curator. Hur gör en för att hitta en så bra mix av verk och konstnärer och sätta samman en så välpresenterad utställning. Jag blir så nyfiken på att veta! Så läser du detta…snälla bjud in till ett öppet samtal om din arbetsmodell.

Något som rekommenderas när du går och ser en utställning på vilket museum som helst är att ta en guidad visning. Konstpedagog Simone guidade oss igenom utställningen verk för verk med en sådan känsla att jag hade kalla kårar stundtals och verkligen kände att att av vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Tack för din kunskap och att du bytte språk till engelska utan förvarning.

När jag skriver heja till alla konsthallar på mindre ort menar jag inte att låta nedvärderande. Snarare tvärtom. Jag tycker ni gör ett arbete som jag skulle vilja se i de stora städerna. Det känns tillgängligt fast inte tråkigt eller okomplicerat. Jag tänker både på Alingsås konsthall och Skövde konsthall samt Borås konstmuseum. (Det är i de mindre städerna jag rör mig mest). Ni gör ett jättebra jobb. Jag blir lika glad varje gång jag besöker någon av er och får uppleva vad ni åstadkommer.

Så åk och titta på Syster på Borås konsmuseum i helgen. Ni kommer inte att bli besvikna. Det kan jag lova!

Läs mer här:

http://systerboras.se

FOTO: ANNACARIN ISAKSSON
FOTO: ANNACARIN ISAKSSON

 

FOTO: ANNACARIN ISAKSSON
FOTO: ANNACARIN ISAKSSON

 

FOTO: ANNACARIN ISAKSSON
FOTO: ANNACARIN ISAKSSON

 

Processed with VSCOcam with m3 preset
FOTO: ANNACARIN ISAKSSON

 

Processed with VSCOcam with m3 preset
FOTO: ANNACARIN ISAKSSON

 

 

Fredag 31 oktober

Något jag anser mig ha en skyldighet att relatera till i mitt arbete både som fotograf och konstpedagog, är genus. Att det är en fråga jag brinner för och som gör mig nyfiken gör ju det hela bara roligare. Men det är inte lätt för det.

Vi har alla djupt rotade föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt och när det sedan kommer till det som kallas hen, ja då blir det bara för obegripligt. Här gäller det att vara öppen. Öppen med att inte veta, öppen med att inte förstå. Men villig att försöka.

Eftersom jag själv aldrig känt mig varken som en man eller kvinna så har jag omedvetet lekt med könsrollerna vilket kan skönjas i mitt tidigt naiva fotograferande. (se dagens bilder.) Men när det kommer till politiken och hur det faktiskt är för dem som är hbtq-personer så var jag ganska novis.

Men genom att få förmånen att arbeta med tidningar som Bang, Göteborgs Fria Tidning, Ottar och Arbetaren har jag lärt mig en sjujävla massa grejer, det är min genus-skolning. Och genom att träffa aktivister i Slovenien, hålla workshop om genus och kreativitet i Ryssland har jag förstått att jag har det ganska bra som vit heterosexuell kvinna i Sverige idag.

Men hur kan en jobba aktivt med frågan som fotograf? Till exempel fundera över hur du porträtterar män och kvinnor. Eller vem som får synas i media. Kvinnor, även fast de är i en ledarposition, porträtteras gärna skrattande för att visa att de är ju mjuka och härliga individer trots sin höga roll i samhället. Också kanske uppifrån för att få personen att se mindre ut.

Män däremot avbildas gärna seriösa, lite underifrån så de ser större ut och med armarna i kors. Ja, jag har inte bara läst om detta utan kommer på mig själv titt som tätt med att göra samma sak. Det är därför jag har en skyldighet att tänka på genus. För att jag är en del av media, en del av den bild som framstår som någon slag sanning. Då måste jag fundera över hur jag porträtterar olika slags personer, fundera över vad som händer om jag gör det på ett annat sätt.

Samma sak när jag arbetar med ungdomar och konst. Vilka bilder visar jag inför en uppgift, hur möter jag de unga, vilka slags konstformer arbetar vi med och hur. Faktiskt väldigt ofta har de unga idag en mer flytande syn på sin identitet och kön än vad min generation har haft. Så då gäller det att öppna öron och ögon och lyssna och se.

Allt detta är förenklingar, men jag vill belysa vikten av att ta ansvar. Ansvar att pröva att se saker ur lite olika perspektiv och synvinklar. Utmana våra fördomar och våga bryta ny mark. Det kan bara bli bättre!

blogg_fredag1
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

blogg_fredag2
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

blogg_fredag3
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

blogg_fredag4
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

blogg_fredag5
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

blogg_fredag6
Foto: AnnaCarin Isaksson

Torsdag 30 oktober

Med fotografi kan du berätta historier. Det är ett makalöst sätt att i bild dokumentera, beskriva, eller poetiskt måla upp något som engagerar dig.

 Jag är fascinerad av människor som väljer att ställa sig utanför samhällets norm. Vågar kliva åt sidan och skapa en egen utopi. Så när jag skulle göra mitt slutarbete på Biskops-Arnö (fotoskolan) så valde jag att fokusera på självförsörjande människor, eller människor som bor i någon slags ekologisk, alternativ by.

Jag kom i kontakt med Kampetorp, en ekoby som ligger i Bohuslän på gränsen till Norge. De bygger sina hus i lera och halm och husen de är väldigt vackra och bra för människan. De andas. (Projektets namn är Kampetorp – med väggar som andas)

Platsen ligger djupt i skogen och är så stilla och fridfull. Jag minns fortfarande hur tillfredställande det var att värma vatten på spisen efter den goda frukosten som bestod av havregrynsgröt och starkt gott kaffe med långa samtal vid frukostbordet, och diska. Ja, diska. Jag stod och handdiskade med utsikt över den vinterklädda skogen till något P1-program och kände att det var livets mening. Jag fick genom kameran uppleva det jag undrade över. Hur det var att leva i skogen, välja jorden och gemenskapen framför staden, karriären och konsumtionen.

För att fotograferandet skulle ha samma tempo som projektets innehåll så valde jag att använda en gammal Rolleicord mellanformatskamera. Ett långsamt fotograferande med noga planering av varje bild. Tack Hanna, Pillis och Amanda för att ni lät mig träda in i ert hem och era liv och berätta min historia. Bilderna blev en utställning på Bohusläns museum 2009.

blogg_torsdag2
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

blogg_torsdag4
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

blogg_torsdag5
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

blogg_torsdag3
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

blogg_torsdag6
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

blogg_torsdag7
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

blogg_torsdag10
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

blogg_torsdag11
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

blogg_torsdag1
Foto: AnnaCarin Isaksson

Onsdag 29 oktober

Jag träffade Javier på Instagram. För en sjuttiotalist är det science fiction. Och en väldigt vacker historia.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag harvat ganska mycket med jobb och självkänsla. Så jag bestämde mig för att gör något åt det. Så jag började med psykosyntesterapi som är en väldigt spännande form av terapi.

”Psykosyntes är en metod för självförverkligande för dem som vägrar att förbli slavar åt sina inre spöken eller yttre påverkan, för dem som vägrar att passivt ge efter för det psykologiska spel som pågår inom dem, utan istället är beslutna att bli herrar över sina egna liv.”
Assagioli

Så säger skaparen, jag säger att det hjälper mig skala av alla lager av osanningar  om mig själv som jag samlat på mig under åren. Lära känna den person jag var menad att vara.

Så tillbaka till historien och förhållandet till fotogafi. Något hände i mig när jag började se vem jag är. Och i denna veva så skaffade jag mig typ sist av alla också en Iphone. Porten till det digitala universum som kallas internet.

Instagram var ett tidigt måste hos en som ser livet genom bilder. Och så en dag så var han bara där. Den vackraste människa jag någonsin sett. Jag taggade en bild med plats, och hux flux kom jag in i en mapp av bilder som tagits där. Bland dem var det några som stack ut avsevärt. De talade till MIG.

Jag visste inte vem som tagit dem, men blev otroligt nyfiken då allt just då glänste av guld. Så var jag inne i Javiers värld, Cha Blasco som han kallar sig. Och allt bara stämde. Det han såg, såg också jag.

Foto: AnnaCarin Isaksson
Foto: AnnaCarin Isaksson

Instagram kan verkligen vara en nyckel till en människas visuella värld. En dagbok och ett sätt att kommunicera. Så är det för mig. Och sakta men säkert växte min nyfikenhet för en människa som jag inte visste något om mer än hans fragmentariska digitala flöde. Att han bodde på andra sidan Europa, i Spanien gjorde ju inte vår sammanstrålning mer trolig än att han just skulle förbli en stjärna i rymden.

Som tur är ville livet annorlunda. Idag lever vi tillsammans och han är min bästa vän, inspiratör, kärlek och vägvisare. Instagram har jag att tacka för det och mycket mer. Nej, jag gillar inte att göra reklam för en världsledande organisation som Facebook, som står bakom även detta forum. Men faktiskt så har Instagram varit min kreativa vän i många år.

Jag följer människor från världens alla hörn och inspireras av deras vackra estetik och historia. Jag kan fotografera det jag ser, och kameran, den har jag alltid med mig. Det är enkelt, opretentiöst och håller mig i trim (fototrim). Och framför allt har den hjälpt mig att hitta mitt livs stora kärlek.

Hoppas vi ses på Instagram, jag heter @annacarini.

blogg_annacarin18
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

Processed with VSCOcam with f2 preset
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

blogg_annacarin11
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

blogg_annacarin16
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

blogg_annacarin17
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

blogg_annacarin15
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

blogg_annacarin20
Foto: AnnaCarin Isaksson

Tisdag 28 oktober

Att vara professionell vad innebär det?
I mitt arbete inom kommunal verksamhet dyker ordet ofta upp just nu. Det är en skattjakt på ordets betydelse. En kvalitetsmärkning på att vi gör ett gott jobb för stadens medborgare.

När jag läste till Bildjournalist på Nordens fotoskola så lärde jag mig att professionell är det sista en skall vara som fotograf. Du skall istället fokusera på att känna, fotografera utifrån det som skaver inuti, det som gör ont. Brännpunkten. 

Hrm, och hur går det ihop med verkligheten som innebär att fotografyrket till cirkus 70 procent består i att vara entreprenör? Just detta har jag tampats med ända sedan jag ovetande, sugen och otroligt stolt stapplade ut från Sveriges i särklass bästa fotoskola för sju år sedan. Ja tiden går fort, jag kan säga att det känns som igår.

Men jag trodde i min naivitet att bara jag gick där så skulle jag få jobb på Dagens Nyheter och spendera resten av livets dagar med att känna hur lyckad jag var, och få göra feature-reportage som glänste i helgbilagorna. 
Så blev det inte. Istället arbetade jag halvtid på hemtjänst och fotade nästan gratis för olika politiska tidningar och ideella organisationer. Så flöt det på.

Att vara entreprenör är inget som bara kommer, speciellt inte för en som är uppväxt i en småstad under arbetarklassförhållande. Det är ett företag i sig. Så jag har grubblat, kämpat, gett upp, kommit tillbaka, pausat, ursäktat mig tills faktiskt alldeles nyligen då denna insikt blev till ett kall.

Jag ska ha kul! Jag ska sluta vara rädd för teknik, sluta vara rädd för att få ett nej, sluta bry mig om människor gillar mina bilder eller ej, våga göra om, våga fråga och faktiskt våga vara jag.

Facebook är en farlig spridare av information som du som konstnär faktiskt inte behöver veta. Hur lyckade alla andra verkar vara. Utställningar, stipendium och boksläpp sipprar genom mitt fb-flöde. Hur ska en värja sig? Jo, inspireras. Kan den så kan jag.

Just nu inspireras jag av amerikansk DIY kultur. Människor som bara gör konst av ren lust och självklarhet. Ed Templeton är en sådan. Han verkar ha en hel stab av konstnärsvänner som skatar och säljer fanzines. Det gör mig glad. Jag hittade ett magasin av honom om hans vänner när jag arbetade på ett projekt i London i somras. Det blev de där två veckorna som fick mig att ändra perspektiv. När du är i en storstad som London så känns allt plötsligt så lätt. Det spelar liksom ingen roll vem du är. Du kan göra precis vad du vill.

Detta ska jag försöka applicera på mitt förhållande till fotografi och mitt yrke idag. Att ta mig an varje uppdrag med nyfiken och våga utforska det för mig outforskade. Våga vara nybörjare, våga misslyckas och faktiskt våga lyckas.

Att vara professionell för mig innebär att vara ödmjuk inför det faktum att jag inte kan allt och att lära mig det jag inte kan för att åstadkomma det resultat jag vill. Det innebär för mig att möta mina kunder med nyfikenhet och respekt, men också att säga nej till uppdrag som inte ger mig något varken kreativt eller ekonomisk. Eller säga nej till uppdrag som värderingsmässigt inte överensstämmer med mig.

Först nu sju år senare börjar jag någonstans känna mig mogen för att kanske våga vara fotograf på heltid (blir skiträdd bara jag skriver orden). Men det är något i mig som har vaknat med insikten av att tar en sig an jobbet med lekfullhet, nyfikenhet och en viss struktur så kan det faktiskt gå. Och jag känner en längtan.

På vägen dit så försöker jag plåta snapshots på vad som helst som tilltalar mig, prova något nytt, lyssna på flamenco (lyssna på Cameron de la Isla och upplev vad jag menar), prata med människor som faktiskt vet hur en gör och andas. Andas är nyckeln till alla svar. Ja tro mig. Djupt ner i magen, stilla ditt sinne, så vet du vilken väg du skall gå.

Foto: AnnaCarin Isaksson
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

blogg_annacarin5
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

Foto: AnnaCarin Isaksson
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

Foto: AnnaCarin Isaksson
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

Foto: AnnaCarin Isaksson
Foto: AnnaCarin Isaksson

Måndag 27 oktober

Hola, jag heter AnnaCarin och är människa.

Men denna vecka skall jag blogga utifrån mitt yrke och min passion som är fotografi.
Men vem är jag då? (Nu kommer vi till det där med definitioner igen som jag tycker är så svårt.)

Men lite så här kanske, en smågalen anarkistisk och passionerad drömmare som upptäcker världen med hjälp av kameran. Det är helt enkelt en möjlighet att komma nära människor för mig, få störa dem genom att se det som är fult eller vackert i just deras historia. Det gillar jag.

Därför blev jag bildjournalist och inte modefotogaf. I nuläget arbetar jag som konstpedagog och fotograf och drömmer om att bli fotokonstnär på heltid.

För några år sedan hade jag äran att få fotografera för Alingsås Tidning under några månader och det är något av det roligaste jag har gjort. De där små och stora allmänmänskliga historierna som dyker upp och repeterar sig på en liten ort. Bryderierna och mötena, bilfärderna genom landsbygdens ibland öde landskap och kaffetåren med dem vilkas historia du just skall få chansen att föreviga.
Det är vackert!

Glöm det där med att åka till världens avkrokar och likt en rockstjärna glida omkring i oroshärdar och göra rockmusik med kameran. Gör istället som Sune Jonsson (dokumentärfotot i Sveriges förfader) ”Gräv där du står!”. Men missförstå mig rätt jag älskar att resa och göra samma sak där, gräva där jag står.

Ända sedan jag var barn är allt jag intresserat mig för kultur på olika sätt och relationer mellan människor. Det där mellan raderna som inte går att sätta ord på eller som ingen vill prata om. Att få utforska det genom konst eller att berätta historier genom verkliga möten det är livets guldgruva för mig.

Denna vecka kommer jag försöka ta upp vad fotografi är för mig ur olika aspekter som sociala medier, yrkesroll, genus och som berättarteknik. Jag hoppas kunna inspirera er, men också utmana mig själv att definiera vad det är jag gör och vad det är jag drömmer om. Och att faktiskt våga ta plats i den digitala etern och säga HEJ här är Jag!

Respondera gärna med dina tankar så kanske vi lär känna varandra bättre.
Här kommer några bilder från ett pågående projekt där jag utforskar relationen mellan människan och naturen. Att vi faktiskt är samma!
Vi ses!

Foto: AnnaCarin Isaksson
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

Foto: AnnaCarin Isaksson
Foto: AnnaCarin Isaksson

 

Foto: AnnaCarin Isaksson
Foto: AnnaCarin Isaksson
  • AnnaCarin Isaksson
En kommentar
Dela innehållet

Skriv en kommentar

  1. Tycker din avslutande reflektion är intressant då den sätter fingret på något som vi gärna glömmer när vi pratar om människan; att vi är en produkt av naturen och evolutionen. Din avslutande tanke blir däremot märklig med anledning av att du i början av inlägget insinuerar (du pratar om genus) att människans könsidentitet är helt och hållet socialt inlärd (det vill säga: en extrem form av behaivorism). Att miljoner år av evolution (läs: påverkan från naturen) skulle ha format våra kroppar upp till halsen, men av någon underlig anledning inte påverkat våra hjärnor, är en högst orimlig tanke. Psykologiprofessorn Steven Pinker slår i sin utmärkta bok ”Ett oskrivet blad: och andra myter om människans natur” (utgiven 2002, svensk översättning 2006) hål på myten om att människans föds som ”tabula rasa”, det vill säga som en ” tom tavla” eller ”oskrivet blad”. Jag tror att insikterna från den boken skulle bidra positivt till att utveckla din avslutande reflektion om att människan är en produkt av naturen och därför, liksom alla andra djur, har formats av evolutionära processer. Tack för ditt tankeväckande inlägg!

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det

veckansluncher