Arkivbild: BOSSE ÅSTRÖMPRODUKTIV LOO-BO. Den 13 december släpps Charlotte Wikhalls åttonde roman.
Arkivbild: BOSSE ÅSTRÖM
PRODUKTIV LOO-BO. Den 13 december släpps Charlotte Wikhalls åttonde roman.

”Livet är värt att skrivas!”

Gästbloggen

Författaren Charlotte Wikhall berättar i veckans gästblogg om sitt eget skrivande och sina böcker. Bokmässan i Göteborg är värd ett eget kapitel.

Söndag 30 november

Lyx och glamour

Min chaufför körde mig och böckerna ner till bokmässan i Göteborg, där jag också skulle dricka champagne och bo i en hotellsvit. Ja, det är ganska nära sanningen, i alla fall. Med några små detaljer som jag undanhållit. Fast visst låter det trevligt? Det var det. Bokmässan är årets höjdpunkt fastän den är så jobbig att man varje år överväger att aldrig åka mer, någonsin!

Alla andra signeringar bleknar i jämförelse på alla plan. Visst är det mysigt att sitta i Commerce galleria i Skövde medan julmusiken strömmar ur högtalarna. Samma slinga om och om igen. Har jag tur får jag både glögg och lussebulle. Annars blir det sallad, så att jag har dressing i mungiporna när det väl kommer någon och vill köpa en bok. ”Signerad med bläck eller vitlöksdressing?” frågar jag. Inte. En bra dag går det åt en kartong. Heja Brålanda! Ibland får jag bära ut nästan allt till bilen igen. Långa sittningar med oviss utgång, så det är tur att man har en stor och mjuk rumpa som är van vid att sitta.

Hur som helst är bokmässan något annat. Man bär mer, det kostar skjortan och alla andra tänker också stå där och sälja just böcker. Men det är något visst med att ha nära hundratusen besökare. Och de där spontana mötena händer bara där. Så när min chaufför och tillika bättre hälft sedan tjugo år kör mig till Bokmässan är det någonting speciellt. Han är för övrigt den som gör både omslag och inlaga och all övrig marknadsföring åt mig. I år hade jag turen att dessutom bli inbjuden på fest av min montergranne. Hon bjöd på champagne och en säng i den hotellsviten som hon bodde i. 

Det sägs att läsa är att resa. Att skriva är det definitivt. Även om jag knappast blivit rik på kuppen i pengar så har jag blivit rik i upplevelser, i självkännedom och jag har fått en hel del nya vänner. Livet är värt att skrivas!

sista_blogg

Lördag 29 november

Jättar som Bonniers och Norstedts säger upp personal. Egenutgivningen växer så det knakar och det finns egenutgivare som lyckats riktigt bra dessutom. På ett sätt är det bra att etablissemanget skakas om. Men det kommer även ut en hel del böcker som kanske gjort sig bäst i byrålådan. Säger jag, som själv gett ut min senaste roman ”Mirakeldagar” på eget förlag, EN förlag.

Att få sin text publicerad i dag handlar mer om att ha pengar till det än om kvalitet. Eller att storförlagen tror att just ditt manus kan ge klirr i kassan. De tittar på hur säljbar produkten är. Produkten = din bok + du själv. Nålsögat är extremt litet och det behövs så mycket mer än bara ett bra manus för att lyckas. Och att ge ut själv har dock den stora nackdelen att det är svårt att finnas.

På nätet är en sak, men hos bokhandlarna är det oftast stopp. De och biblioteken gör centrala inköp. Så den som vill bli rik på att bli författare ska nog tänka om. Den som inte kan göra någonting annat än att skriva, fortsätt. Lyckligast är den som vill ge sig själv och ett litet fåtal ett minne för livet, som skriver för att det är lite trevligt vid sidan om ett givande yrkesliv.

Själv har jag inte lyckats med att jobba något längre tag någonstans. Och då har jag ändå prova på en hel del. Jag har hjälpt till som doula vid hemförlossningar, jobbat på posten, på dagis och fritids, suttit på kontor, tagit hand om såväl psykiskt som fysiskt sjuka, gjort en vända inom turism och slutligen jobbat som kyrkogårdsvaktmästare och grävt gravar. Snacka om inspiration! Men, jag har också tröttnat, inte stått ut, blivit sjuk.

Det enda jag inte tröttnar på är skrivandet. Om inte annat kommer jag att vara egenutgivare resten av livet eller så händer något annat. Imorgon, kanske?

lagret_mirakeldagar_blogg

 

Fredag 28 november

Fånga läsaren

Är du kvar? Bra. Då har jag lyckats att fånga dig lite. Och fler och fler av mina läsare vill, alldeles av sig själva, köpa min nästa bok. Det är ett gott tecken. Att ge ut bok nummer två efter ”Nattskuggan i hans ansikte” (boken finns gratis som PDF på min hemsida) var mycket läskigare än den första. Jag hade inga förväntningar, inga läsare, ingenting när den första kom. Tvåan skulle bli ett kvitto på om jag lyckats att fånga någon. Uppenbarligen hade jag det. Utan läsare är det ganska meningslöst att fortsätta om man som jag har tänkt sig att leva på det här med skrivandet.

Något som jag märker på manus jag lektörsläst är att de flesta börjar från början och fortsätter till slutet, i kronologisk ordning. Gör inte det. Och allt behöver inte beskrivas i minsta detalj. Men värst av allt tycker jag ändå är när alla är otroligt genomsnälla eller onda för den delen. Fast snälla är nog värst. Det är som att vada i sirap. Och inte särskilt realistiskt. Tänk bara på hurdan du är själv. Småsint, avundsjuk, girig? Och så vidare. Själv får jag eksem av missunnsamhet när det går bra för någon författare som jag inte tycker är bra. Alla mina andra dåliga sidor tänker jag hålla för mig själv. Som tur är kan jag leva ut frustrationer och inte så smickrande känslor i mina texter och dessutom sedan skylla på karaktären, eller hens uppväxt, eller den sociala miljön. Alltså är jag from som ett lamm och sjunger i gospelkör.

Men nu har jag ju bara sagt hur man inte ska göra. Så hur gör man? Det är en hel vetenskap, men enkelt på några ord: börja mitt i en händelse som är spännande utan att beskriva hur alla och allt ser ut och hur gamla de är. Ge läsaren något att fundera över och gå över till ett lugnare tempo för att sedan avslöja allt i slutet. Eller inte. Egentligen finns det inga rätt och fel, men den dramaturgiska kurvan har ju fungerat sedan antiken. Så, vänta bara till dag sju!

nattskuggan_kyrka

Torsdag 27 november

Själv är jag uppväxt i arbetarmiljö i Trollhättan där förstamajtåget var lika självklart som solen som sken hela somrarna i vår radhusträdgård. Det där radhuset har varit med många gånger nu i flera manus, precis som mormor och morfars gröna plyschsoffa. Jag tycker om att blanda in mig själv och min släkts historia i mina böcker. Att beskriva platser som jag själv har en relation till är förstås lättare än att skriva om Stockholm, som dessutom skildras lite väl frekvent som om resten av Sverige inte fanns.

Jag har förresten bara varit i Stockholm fem gånger och har känt mig lika förvirrad varje gång. Alltså låter jag mina karaktärer bosätta bekanta kvarter och sociala sammanhang. Trollhättan och Vänersborg, där jag är uppväxt återkommer gärna. Alingsås glimtar till ibland och Bjärke får så klart vara med på ett hörn. Jag har bott utanför Sollebrunn nu i snart tio år, men jag känner mig inte särskilt hemma här.

Det var till och med enklare för mig att identifiera mig med Hagfors. Sommaren 2010 åkte jag dit med familjen, maken, tre söner och pudeln. Min mormor är därifrån, Vackeråsen i Gustava och min mamma spenderade alla sina lov där. Fastän jag faktiskt varit oftare i Stockholm kändes det väldigt hemma. Alla historier jag fått berättat för mig i barndomen fick plötsligt en scen att utspela sig på. Verklighetens scen dessutom, även om mycket har ändrats sedan femtiotalet.

Vi gick i skogarna, pratade med ortsbefolkningen och hembygdsforskaren Valter Berg. Jag ägnade mycket tid åt att bara vara där. Fakta kunde jag lika gärna läsa på hemma. Att skriva ”Ödets Aamäck” var nästan lika lätt som det varit att skildra Trollhättan i ”Amerikaringen”.

Min skrivcoach Ann Ljungberg sa att det är helt ok att låta ett spöke åka buss, så länge som man inte flyttar på de verkliga busshållplatserna. Och det försöker jag att hålla mig till, särskilt när busshållplatsens namn nämns. Aamäck, Porten, Fåglum, Peru Slädene, Sandhem. Så, vart tycker ni att vi ska åka i morgon på resan i skrivandets värld?

amerikaringen_blogg

Onsdag 26 november

Mina vänner, karaktärerna.

Jag uppfinner dem utifrån människor jag mött eller på något vis hört talas om och sedan stakar jag ut deras levnad. Alltså borde jag ha full kontroll på de där karaktärerna som befolkar mina romaner. Jo, jo. Till en början är de fogliga och kan tänka sig att byta ögonfärg och gå upp tjugo kilo i ett nafs. I flera månader finns de bara i mitt huvud och lyder. Historien tar form.

Ett samtal som jag råkar höra på ett café kan få allting att ta nya vändningar. Och förresten så råkar jag inte höra någonting alls. Jag tjuvlyssnar, så mycket jag bara hinner och orkar! Jag använder utseenden jag fängslats av i kassakön i mataffären. Jag skriver ner detaljer från den ena och den andra på lappar och pusslar ihop.

Sedan, när jag tycker att allting är tillräckligt på plats så kör jag igång. Då har jag en huvudperson och en historia med vissa hållpunkter som ett skelett ungefär. Slutet vill jag inte ha klart för mig, för då blir det ingen överraskning. I mitt senaste manus som går under arbetsnamnet ”Kolonilott 47” bytte jag mördare tre gånger innan jag bestämde mig.

Så, när jag känner mig redo att börja är det liksom köttet på historien som fattas och det är där det knepiga kommer in. De fogliga karaktärerna tar sig ton och hittar på allt möjligt, som att gå och stuka foten och på vårdcentralen träffa Theresia. Och Theresia var en fullkomligt hopplös person som jag inte alls lyckades tygla. De som läser ”Ödets Aamäck” upplever henne som en av två huvudpersoner. Hon som inte ens fanns när jag startade.

Men att inse sig besegrad och låta berättelsen jobba på är oftast en bra modell, åtminstone för mig. Nu för tiden ler jag bara åt dem när de drar iväg med mig på okända äventyr. De tar mig med och det är jag tacksam för, för de lär mig saker hela tiden om allt mellan himmel och jord. Och om mig själv.

aamack_blogg1

Tisdag 25 november

Inspiration.
Bara ordet, inspiration. Från latinets ”In spirare” som ordagrant betyder ”i anden”. 
Att andas in, insupa.

Min förste son föddes för fjorton år sedan. Det var en helvetisk förlossning som slutade med att läkaren inte hörde några fosterljud. Det blev akut kejsarsnitt. Och något av det första som jag tänkte, efter jag fått veta att han mådde bra var: ja, men det här kan jag ju skriva om! Och så har det fortsatt. Jag kan inte låta bli att inspireras.

Min fjärde roman ”Min älskarinna från Peru” startade med en gravsten på Lagmansereds kyrkogård. Där ligger nämligen ett par ifrån Peru begravda. Peru Slädene, en by utanför Vara, inte Peru i Sydamerika. Allt är inte vad det ser ut att vara. Det blev temat för romanen.

Inspiration kan också komma i en form av en gammal tant med rullator och ömmande ben. Jag hade en signering i Vänersborg och hon slog sig ner bredvid mig med en lång suck. Som på given signal började hon att beskriva sitt hälsotillstånd, vilket var lagom deprimerande. Men jag lyssnade med ett halvt öra och nickade då och då. Tanten hade kanske ingen som någonsin lyssnade och jag hade inte kö precis.

Men så började hon att berätta om andra saker, från sin barndom.  Om brodern som tagit henne med bak på motorcykeln för att åka runt och fotografera sådana som vanligtvis inte fotograferades. Särskilt fängslad blev jag av de två kvinnorna som bodde ihop i ett ruckel omgiven av en trädgård med körsbärsträd som blommade just då. Den ena hade klumpfot och den andra ett eldsmärke över halva ansiktet. De valde varandra för att undkomma ensamheten. Jag tyckte att det var så fint. När jag frågade om jag fick skriva om detta, använda hennes historia fällde hon några tårar och kramade om mig. En bok köpte hon också, fastän hon inte längre såg att läsa. Vi var båda nöjda.

Ensamhet är en stark drivkraft, bra att inspireras av. Inte lika roligt på riktigt. Fast jag måste nog tacka min ensamhet för att skrivandet fortsatte att vara viktigt för mig. Orden blev mina vänner, de som inte mobbade, de som inte svek. Jag använde dem för att reda ut vad jag kände i tonåren. Även om det bara var etthundra Varför? efter varandra. Allt kan omsättas i text. Text kan säga allt. Då hade jag inga författardrömmar, bara att ta sig igenom skoldagen var mer än nog. Men ens drömmar hinner alltid ifatt.

Så, häng kvar!

peru_blogg1

Måndag 24 november

Här sitter jag med ett tomt papper. Inte ett ord hittills. Att skriva om skrivandet borde vara lätt, men vad ska jag skriva om? Dessutom är jag inte van vid att hålla mig till sanningen, jag skriver skönlitteratur. I vanliga fall är fantasin största tillgången. Här ska jag leverera fakta och helst på ett roligt och engagerande sätt. Jag tror jag har fått mitt livs första skrivkramp. Det där som jag bara hört talas om. Våndan. Hur börjar man?

Lätt. Man tar papper och penna. Skriv! Så är det för mig. I hela mitt liv har jag haft livlig fantasi och behov av att sätta den på pränt. Som treåring dikterade jag för mamma vad hon skulle skriva och sedan ritade jag till det. Hon sydde ihop mina små sagor till böcker. Jag skulle bli författare när jag blev stor. Så där självklart som det är för barn.

Nu när jag signerar är det många som kommer fram och frågar hur man gör. Nu skulle jag behöva en bloggare att fråga det samma. Fast jag har ju ändå börjat, eller hur?

Kanske är det ett tomt papper som skrämmer mest. För när några ord väl står där är det inte längre så farligt att fortsätta. Orden tar tag i varandra och dansar över pappret. Blir någonting som aldrig har funnits förut. Känslan av att skapa något unikt är fantastisk.

Att vilja skriva är det viktigaste. Sedan våga. Sätta av tid. Det är som det mesta här i livet med andra ord. Man kan gå en kurs också.

Så alla ni där ute som längtar efter att skriva, gör det. Om det sedan blir en livsskildring för barnbarnen att läsa, en terapeutisk text som ingen får se eller en bestseller är inte det viktigaste. Skrivandet i sig ger så mycket. För jag tror att när vi skriver så kommer vi åt någonting inuti oss själva, som kan få oss att förstå någonting nytt, få oss att läka eller ge oss ett gott skratt. För mig är det verklighetsflykt där jag får leka Gud. Fast ibland undrar jag allt om det är jag eller texten som bestämmer. Vi kan väl låtsas att det är jag, åtminstone till imorgon då ni får veta mer om hur mina böcker blir till.

  • Charlotte Wikhall
En kommentar
Dela innehållet

Skriv en kommentar

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det

veckansluncher