Foto: MIKEY LENNARTSSONDavid Kennedal, astronomen på Vintergatan.
Foto: MIKEY LENNARTSSON
David Kennedal, astronomen på Vintergatan.

”Många tror att en astronom kan allt om rymden”

Gästbloggen

David Kennedal är en av Sveriges främsta astronomer och mannen bakom våra populära almanackor. Han gästbloggar hela veckan om astronomi och filosofi men också om händelser som format honom.

Söndag 1 mars

Livet fortsatte ungefär som tidigare: resor till La Palma, olika projektjobb på observatoriet, produktion och försäljning av mina astronomiska produkter.

2006 flyttar jag till Motala för att komma nära produktionen av mina astronomiska produkter.

Efter ett läkarbesök kom beskedet att jag hade prostatacancer. Det konstaterades, efter nya undersökningar och operationer, att cancern hade spridit sig. Det gick alltså inte att operera bort prostatan. I stället blev det strålbehandling och hormonmedicinering.

Jag kom inte riktigt igen efter cancerbehandlingen. Produktionen kom aldrig igång och jag flyttade senare till Alingsås och pensionerade mig.

Från Alingsås tar man sig lätt med tåg till våra största städer i Sverige. Landvetter flygplats, en av de största i landet, befinner sig bara 35 minuter härifrån. Det är nära till allt och klimatet är mildare och fuktigare än på östkusten vilket jag gillar.

Den Svenska Almanackan och Vanliga Almanackan skulle läggas ner eftersom det inte fanns någon som tog över på observatoriet. Men de överlämnade rättigheterna till mig och jag tog över arbetet från och med 2010 års upplagor.

Jag får då och då frågor om rymden som jag inte kan svara på. Många tror att, eftersom man är astronom, kan man svar på allt som har med rymden att göra. Men det var flera hundra år sedan som en astronom ”kunde allt” om ämnet och dessutom hade titeln astrolog. I dag är alla specialiserade och mina områden inom astronomin är observationsteknik, alltså sådant som har med praktiska observationer med teleskop att göra, samt celest mekanik/sfärisk astronomi eller enkelt uttryckt ”matematisk astronomi”. Mitt intresse sträcker sig inte över hela astronomin.

Ibland får jag frågor om uppgifter som finns i almanackan. Exempelvis när nästa fullmåne inträffar. Oftast vet jag inte, eftersom jag inte tittar i almanackan varje dag och memorerar allt. Dessutom jobbar jag alltid med de framtida almanackorna. Nu är det år 2017 som gäller och det är lätt att man blandar ihop uppgifter från olika år.

En ovanlig solförmörkelse kan observeras den 20 mars i bl.a Alingsås, vilket min första krönika kommer att handla om (den 17 mars tror jag att den kommer).

Almanacka 2015 från AlmanacksförlagetAlmanacka 2015 från Almanacksförlaget

 

Lördag 28 februari

Det har varit tröttsamt att skriva om en del personliga saker och mer blir det i den här bloggen. Det känns som att det inte finns något alternativ. Här kommer ytterligare några fragment ur ett liv.

Jag umgicks mycket med med Eugen Semitjov. Han var författare och journalist på Svenska Dagbladet. Eugen var en stor inspirationskälla för mig och jag träffade många intressanta människor genom honom.

Eugen Semitjov hade en magisk förmåga att trollbinda läsarna och för det fick han Stora Journalistpriset 1972. Hans pappa skrev manus till filmen som inte blev färdig, där Greta Gustavsson hade huvudrollen. Delvis på grund av strulet med filmen åkte hon till USA och antog namnet Greta Garbo. Resten är känd historia. Eugen skrev senare boken ”Garbofilmen vi aldrig fick se”.

Vi satt ofta på någon restaurang och pratade om filosofiska ting. Rymden var Eugens stora intresse. Han var mycket återhållsam med alkoholen och det var bra för mig. Genom honom fick jag kontakt med skådespelaren Alf Kjellin som bodde i Beverly Hills i Kalifornien.

Eugen dog sommaren 1987. En del av mitt sociala umgänge försvann och barerna nere på stan blev mitt nya hem.

Det var inte svårt att få nya kontakter och jag blev alltmer insyltad i de sociala dramer som ofta utspelade sig på de här ”kändisställena”. Alkoholen flödade ymnigt och en gång vaknade jag upp på sjukhus. Läkaren sa att om jag hade legat där ute i snön lite längre, i den smällkalla vintern, hade jag inte överlevt.

Nu började jag allt oftare tacka nej till fester och arrangemang. En känd festfixare ringde mig och frågade om jag ville följa med kräftbåten till Vaxholm. Arne Weise hade fått förhinder och jag kunde få hans plats. Jag sa nej och sedan dess kom det inga fler erbjudanden. Mitt liv lugnade ner sig.

Alf Kjellin hade bett mig att hålla koll på hans hus under tiden som han var i Sverige. Det var bra för mig att komma ifrån Stockholm ett  tag. Dessutom hade jag bott hos Alf tidigare några gånger, så jag kände till rutinerna. Dessutom kunde jag alltid ringa Signe Hasso, som bodde på andra sidan stan, om det dök upp några problem. Alf och Signe var mycket goda vänner.

Kontrasten mellan Mulhulland Drive i Beverly Hills och Stockholm var stor. Här gick livet i en lugnare takt. Här var det lättare för mig att utveckla nya idéer och planera för framtiden. Griffith observatorium var en plats där jag kunde sitta och titta ut över Los Angeles och samla inspiration. Vistelsen här var ett bra sätt att ”ladda batterierna” och det var inte så ofta som jag behövde ringa Signe Hasso för att be om råd.

Alf Kjellin kom tillbaka från Sverige och vi tog farväl. Detta var våren 1988 och det var sista gången vi sågs. Han dog några veckor senare.

Griffith Observatorium, till höger i bild, med centrala Los Angeles i bakgrunden. Foto: Flavorfull Adventures
Griffith Observatorium, till höger i bild, med centrala Los Angeles i bakgrunden. Foto: Flavorfull Adventures

 

Fredag 27 februari

Han som, bäst i hela världen, skulle kunna hjälpa mig, dök plötsligt upp i Stockholm. Han som, kanske bäst i hela Sverige, skulle kunna hjälpa mig, ville hjälpa mig. Prototypen av ”Stjärnsnurran” var klar. Min idé var att få ut den på marknaden.

Astronomen Carl Sagan (bl.a. vetenskaplig rådgivare åt USA:s president Jimmy Carter) skulle komma till Stockholm för att informera vår regering om vad som händer med vår atmosfär vid ett globalt kärnvapenkrig. Han var bra på att popularisera rymden och min ”Stjärnsnurra” var tänkt att vända sig till de som inte hade några djupare kunskaper i ämnet.

Vi träffades och när han satt där och vred på ”Stjärnsnurran” sa han plötsligt ”Wow!”. Jag förstod genast att det här inte var slutet för min produkt. En bättre början än detta var inte möjlig. Han lovade att hjälpa mig.

Min jurist i Stockholm började undersöka möjliga sätt att få kapital till en liten serie av färdiga ”Stjärnsnurror”. Senare ringde han upp mig och frågade om hans chef på Juristhuset, Henning Sjöström, kunde ta över ärendet. Henning hade hört talas om mina planer och han var själv intresserad av astronomi. Självklart tackade jag ja. Den kunskap och de kontakter som han hade skulle kunna vara oerhört värdefulla för mig.

Henning ordnade så att tillräckligt kapital fanns tillgängligt för att få fram en första produktserie. Jag fick mycket värdefull hjälp av Henning och det var bara en anspråkslös summa penger han begärde av mig.

Carl Sagan kontaktade ”The Planetary Society” i Pasadena och Sky & Publishing Corporation i Boston. De blev intresserade och jag åkte över och presenterade min idé. Båda var mycket intresserade av att låta min produkt ingå i deras produktsortiment.

Väl hemma hittade jag lämpliga företag som producerade ”Stjärnsnurran”. Den började marknadsföras i USA våren 1985. Försäljningen gick riktigt bra och fler beställningar droppade in, även från Storbritannien, Sverige och Finland. Senare tryckte jag upp andra versioner, bl.a. en svensk version som medföljde en bok.

Nästa steg var att hitta företag i USA som skulle kunna trycka min produkt. Från morgon till kväll åkte jag runt i Los Angeles med omnejd för att visa upp min produkt för screentryckare. Överallt häpnade screentryckarna över kvalitén. Sveriges screentryckare låg förmodligen i världsklass och det bästa var att fortsätta produktionen i Sverige.

Mina vänner i Studio City blev oroliga när jag nämnde att jag även råkat hamna söder om centrum (South Central) i mitt letade efter Screentryckare. Att vara vit och har en stor fin ny bil i det här området var inte en god idé, sa de. Här var det till och med farligt att stanna vid rött ljus eftersom det, till och från, skedde bilkapningar. Ibland var det också upplopp och det eskalerade och blev allt värre.

Produktionen fortsatte och nya beställningar kom in. Då och då blev det en ny resa till La Palma för att observera. Jobben blev alltmer rutin.

Tiden gick och pubarna på Söder och Cafe Opera i Kungsan blev allt oftare platser där jag kopplade av med vänner. Men det hände att jag inte alltid lyckades ta mig ända hem vissa kvällar utan vaknade upp i buskarna bakom Nationalmuseet.

kennedal_blogg05_bild
Carl Sagan. Foto: NASA/Cosmos Studies

 

Torsdag 26 februari

Nästa observationsresa gick till Chile och det som hände där gjorde att min karriär ändrade riktning.

Innan resan upp till observatoriet i Anderna blev det vila och acklimatiserning i tre dagar i Santiago. Det behövdes eftersom livet uppe på berget kunde bli ganska tufft. Höjden (2400 meter) kan förorsaka fysiologiska problem. Luften är extremt torr, man får se upp med vissa insekter som kan sprida smitta och sjukdomar. Nätterna var intensiva för att hinna med så många observationer som möjligt.

När de tre dagarna hade gått blev vi hämtade och transporterade till en liten flygplats i utkanten av staden. En tvåmotorig Cessna stod klar att flyga oss till observatoriets privata flygplats uppe i bergen.

La Silla, som observatoriet heter, ligger 470 km norr om Santiago och 65 km nordöst om staden La Serena i Atacama öknen.

Väl uppe på tillräcklig höjd, för att komma över de höga bergen, reste sig kapten, överlät spakarna åt andrepiloten, och gick till utrymmet längst bak i flygplanet. Efter en stunds rotande kom han fram med en whiskyflaska i handen, tog fram glas, hällde upp och delade ut till oss passagerare. Han gick fram till sin förarplats, hällde upp en whisky till sig själv, och satt sedan vänd mot oss och höll tal om hur bra Pinochet styrde det här landet. Det hela var lite komiskt. Något sådant här skulle inte kunna hända i Sverige. Vi passagerare satt tålmodigt och lyssnade på kapten, vi ville ju inte reta upp personen som styrde den här ”skutan”. Turbulensen var tidvis svår. Då tog han över spakarna från andrepiloten en stund tills det lugnade ner sig.

Det var en obeskrivlig känsla att befinna sig här ute i Atacamaöknen, med ett eget teleskop, begrundande De Magellanska molnen, satellitgalaxer till vår egen Vintergata. Dessa går inte att se i Europa.

Teleskopet hade fått nya datorer och buggarna i programmen var ännu inte borttagna vilket gjorde att det skenade iväg åt fel håll ibland. Det var då bara att springa till den röda panikknappen och stänga av allt och kalibrera upp igen och fortsätta där man slutade.

Jag hade utvecklat ett eget instrument, som bestod av fem plastskivor med olika skalor och linjer på till hjälp vid mina observationer. Detta fungerade bättre än teleskopets datorer.

Efter ett par veckor, av ganska lyckade observationer, packade jag mina tillhörigheter och reste hem igen.

På grund av strulet med teleskopet i Chile fick jag en idé. Med en del förändringar skulle personer utan några kunskaper i astronomi kunna använda mitt instrument eller stjärnsnurra, som den kom att kallas, till att hitta på stjärnhimlen.

Det som sedan hände var att jag, delvis oplanerat, först träffade Carl Sagan (då bl.a. vetenskaplig rådgivare åt USA:s president Jimmy Carter), något senare, helt oplanerat, mötte advokat Henning Sjöström och, även detta oplanerat, hamnade i de farliga kvarteren söder om centrala Los Angeles (South Central).

Observatoriet La Silla i Atacamaöknen i chilenska Anderna. Foto: ESO/H.H. Heyer
Observatoriet La Silla i Atacama öknen i chilenska Anderna. Foto: ESO/H.H. Heyer

Onsdag 25 februari

Jag var nu på väg till observatoriet nere på La Palma. Vid den här tiden, i början av 80-talet, fanns inga direktflyg utan det blev byten både i Amsterdam, Madrid och Teneriffa. Vid flygplatsen på La Palma stod observatoriebilen och väntade på mig. På grund av vägras fick jag ta en omväg runt halva ön, en resa på över tre timmar.

På 800 meters höjd försvann sikten nästan helt när molngränsen var nådd. Det var bara att öppna bilrutan och hålla koll på vägrenen, samtidigt som man fick tuta då och då för att varna mötande bilister. Ravinerna utmed vägen var som avgrunder. Det gällde att hålla hårt i ratten. På 1800 meters höjd öppnade sig en blåsvart klar himmel med en intensivt stålande sol.

Väl uppe på berget på 2350 meters höjd, mörbultad och täkt med finkornig sand som trängde in överallt, välkomnades jag av den dåvarande föreståndaren på solobservatoriet, Göran Hosinsky. Vi jobbade senare mycket tillsammans och han gick bort allför tidigt för några år sedan.

Flera teleskop var under uppförande på Roque de los Muchachos som berget heter. De enda som var färdigbygga och i drift var det svenska solteleskopet, som var i bruk på dagarna, och stellarteleskopet, som användes på nätterna till att observera stjärnor. Under första natten gav Göran mig instruktioner hur teleskopet fungerade. Han visade mig också hur jag skulle sätta på generatorn på kvällen innan observationerna inleddes. Kraftledningen upp till berget var ännu inte färdigbyggd.

Nästa gång skulle jag operera teleskopet själv. Men det var fredag och alla, både observatoriepersonal och byggjobbarna som höll på att färdigställa de andra teleskopen, åkte ner för helgen. Kvar blev jag helt ensam på berget. Göran bad mig att följa med ner, för det kunde vara farligt att vistas här uppe. Det är lätt gjort att skada sig i mörkret inne i kupolbyggnaden. Men jag stannade på egen risk. Det fanns ju en kommunikationsradio om något skulle hända. Det visade sig senare att den inte fungerade.

Kvällen kom och det mörknade mycket snabbt. Med ficklampan i handen gick jag ner till generatorn för att få igång strömmen. Det var faktiskt riktigt, riktigt kusligt att treva sig fram i mörkret, med vetskap om att vara helt ensam, fullständigt ensam på berget, långt från civilisationen. Men det fanns inga andra alternativ. Ett jobb skulle utföras och teleskopet var snart riktat mot den första stjärnan.

All information som nådde teleskopets instrument lagrades på disketter. Varje mätning tog några minuter och under tiden, innan nästa stjärna skulle ställas in, gick jag ut på observationsbalkongen för att bara stå där och njuta av en stjärnhimmel så extremt framträdande som man aldrig ser den på lägre höjder.

Observationerna blev alltmer rutin och efter ett par veckor sa jag adjö för den här gången och tog med mig observationsdatan hem till Stockholm där den senare skulle bearbetas till tolkningsbar information.

Tyvärr har de praktiska observationerna blivit alltmer automatiserade och idag behöver astronomerna inte alltid lämna sitt kontorsrum för att få dessa utförda.

Efter ytterligare några resor till La Palma blir mitt nästa uppdrag att resa till Chile.

”Jag satt i den tvåmotoriga Cessnan, med en whiskydrickande Pinochetsympatisör till kapten, sniffande över Andernas turbulenta bergstoppar, på väg till observatoriets privata flygplats.”

Några av teleskopen på ön La Palma (Wikimedia Commons: Frank Vincentz)
Några av teleskopen på ön La Palma (Wikimedia Commons: Frank Vincentz)

Tisdag 24 februari

I slutet av 70-talet flyttade jag upp till Stockholm för att slutföra mina studier i astronomi. Studentlägenheten på Lappis i Frescati var nu min fasta punkt.

Den Astronomiska Institutionen på Stockholms Universitet låg på ett berg ute i Saltsjöbaden. Från kupolen på huvudbyggnaden kunde man se flera mil ut i Stockholms skärgård och även se de högsta byggnaderna i Stockholm ett par mil därifrån. Denna plats var helig för mig. Den hade tidigare bara funnits i min fantasi. Jag måste erkänna att minnet av denna första tid ute på Observatoriet fick mig att fälla några tårar. Den här platsen var riktigt, riktigt helig för mig!!

Jag varvade teoretiska studier med praktiskt arbete vid teleskopen, samt arbete med studentfrågor. Studenterna valde mig att representera dem i Institutionsstyrelsen, det högsta beslutande organet på institutionen. Jag blev även invald i Institutionsstyrelsen på Naturvetenskapliga fakulteten på Stockholms Universitet. Det gick åt en hel del tid och pappersarbete för dessa uppdrag, vilket inte riktigt var min grej, men jag har alltid haft svårt att tacka nej.

Studenter som satt i olika institutionsstyrelser på universitetet blev automatiskt tilldelade en plats vid Nobelmiddagen i Blå Hallen. Två år i rad fanns en plats reserverad för mig men jag överlät åt andra på observatoriet att bevista festligheterna. Det blev helt enkelt för mycket för mig. För många uppdrag skapade stress, som skapade ångest, min följeslagare genom livet. Då åkte jag i stället ner till stan och satte mig på en krog och drack. Oron släppte för stunden, men, så klart, bara tillfälligt. Detta var ofta mitt sätt att hantera stressiga situationer.

Betydligt roligare än sammanträden och pappersarbete var det att observera med teleskopen. Det fanns minst fem teleskop som var utplacerade lite varstans uppe på berget.

Mitt första uppdrag på Stockholms Observatorium var att skriva dataprogram som skulle användas till ”Den Svenska Almanackan” och ”Vanliga Almanackan”. Institutionen hade tagit över uppgiften att utföra de astronomiska beräkningarna från Kungliga Vetenskaps-Akademien 1974. Några andra uppdrag var att skriva laborationer till studenterna och att modernisera mekanismen till ett av teleskopen.

Efter att det gått några år på observatoriet kom ett mycket speciellt erbjudande. Det var att åka ner till La Palma (Kanarieöarna) för att observera. Detta blir mitt absolut största äventyr hittills, och farligaste!

 Stockholms Observatorium i Saltsjöbaden (från Wikimedia Commons: Irina Jonsson)
Stockholms Observatorium i Saltsjöbaden (från Wikimedia Commons: Irina Jonsson)

 

Måndag 23 februari

För några veckor sedan skulle jag inte kommit på tanken att börja blogga. Allra minst om händelser i mitt liv som är riktigt personliga. Men när förfrågan kom kändes det naturligt att tacka ja eftersom det är en ny och intressant utmaning för mig.

Den röda tråden i de kommande bloggarna är mitt djupa intresse för astronomi och filosofi. Det började redan i lågstadiet. Jag började ställa frågor om rymden till mina föräldrar, men de hade inga djupare kunskaper i ämnet. I skolans bibliotek fanns några böcker om rymden och det väckte upp mitt intresse ytterligare.

Allt som var intressant i böckerna skrev jag ner i anteckningsböcker. Tillsammans med dessa anteckningar och ett litet teleskop, som mina föräldrar gav mig, började min passion för stjärnor och planeter bli till en seriös hobby. Orion var den stjärnbild som jag kunde stå länge och betrakta och filosofera över. Ingenting var mer storslaget för mig än stjärnorna i Orion, stjärnor vars ljus sändes ut för hundratals år sedan och som nu kunde ses av oss människor här på planeten jorden.

För de flesta är nog astronomi ett lite udda ämne som bara nördar sysslar med. Det är nog sant, till viss del, och jag platsade inte in så bra i de vanliga aktiviteterna på skolgården eller fritidsaktiviteterna efter skolan. Mitt utanförskap ledde till mobbing, särskilt på rasterna. Ibland vägrade jag till och med att gå till skolan. Min räddning var astronomin. Den gav mig en fast punkt i tillvaron. Utan den vet jag inte hur det hade gått.

Åren gick och livet fortsatte mer eller mindre som en berg- och dalbana. Då och då passerade fantastiska människor min väg och lyste upp mitt liv en smula.

En vändpunkt kom då jag träffade en underbar tjej och vi flyttade ut till en gård utanför Göteborg. Hon lät mig vara mig själv och min dröm om att få arbeta yrkesmässigt med min stora passion kändes nu inom räckhåll.

I slutet av 70-talet flyttade jag upp till Stockholm och mycket av det som sedan händer i mitt liv fanns inte ens i min föreställningsvärld tidigare. Jag har arbetat med stora teleskop ute i världen, bott i Beverly Hills i Kalifornien och kommit nära några av dem som hade makt att påverka världen.

David Kennedal

Stjärnbilden Orion. Från Wikimedia Commons: Ras67
Stjärnbilden Orion. Från Wikimedia Commons: Ras67
  • David Kennedal
En kommentar
Dela innehållet

Skriv en kommentar

  1. Hej David

    Idag läste jag din blogg för första gången. Ville bara säga tack för en fantastiskt spännande, inspirerande och gripande läsning!

    Jenny

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det

veckansluncher