Foto: JÖRGEN BJÖRMEAlessandro Johansson.
Foto: JÖRGEN BJÖRME
Alessandro Johansson.

”Dessa långa resor svetsar ihop laget”

Gästbloggen

Alessandro Johansson växte upp i Herrljunga, spelar innebandy i Alingsås och bor och studerar i Göteborg. Han gästbloggar den här veckan om allt från innebandy till samhällsfrågor och politik.

Söndag 5 mars

När vänner och bekanta har frågat om det inte är tråkigt och slitsamt att åka alla dessa långa resor till bortamatcher har jag oftast svarat ja, det är det ju såklart. Men det har näsan alltid varit en lögn. Personligen tycker jag att få saker är lika roliga som att sätta sig på bussen tillsammans med laget och åka på långa, helst riktigt långa, bortaresor.

En skillnad mellan Allsvenskan och Division 1 har varit resorna. I Division 1 åker man inte mycket längre än till grannkommunen när det vankas bortamatch. I Allsvenskan har vi åkt till Kalmar, Visby, Nyköping, Örebro och Malmö. Det är inga expeditioner men det är väsentligen längre och det tar tid i anspråk. Men snarare än att det skulle vara någonting negativt har jag alltid känt att dessa långa resor svetsar ihop laget och bidrar till sammanhållningen på ett helt annat sätt. Ibland kan jag till och med känna att själva matchen är sekundär. Att spela kort, snacka, titta på film och stanna vid någon vägkrog och för att käka tillsammans med laget är nästan alltid den stora behållningen. Något att se fram emot.

När det svenska fotbollslandslaget tog brons i VM 1994 läste den svenske förbundskaptenen inför varje match en dikt av poeten Karin Boye. Karin Boye sätter i sin dikt fingret på vad som egentligen betyder något när hon skriver att ”Nog finns det mål och mening med vår färd. Med det är vägen som är mödan värd”. För trots prestationer och resultat är det framförallt för gemenskapen och tiden tillsammans som gör att man håller på med just lagsport.

Tack för den här veckan och tack för denna tid i Allsvenskan. På återseende!

Lördag 4 mars

Vad betyder det att förlora med hedern i behåll? Och vad betyder det när man säger att en förlust var hedersam?

Under det här året i Allsvenskan har vi förlorat många matcher. Allt för många matcher för att klara ett nytt kontrakt för nästa säsong. Men många av förlusterna har varit just sådana man brukar kalla för ”hedersamma”. Utöver det faktiska resultatet talar man i sportvärlden ofta om just ”heder”. Men vad betyder det när man talar om att förlora med hedern i behåll? Och vad betyder det att inte göra det?

Heder hänger samman med begrepp som status, ära och skam. Att förlora och göra det med hedern i behåll handlar helt enkelt om att man, trots den faktiska förlusten, inte har förlorat anseende, status samt att förloraren inte behöver känna någon skam över sin insats. Under säsongen har vi förlorat många matcher där förlusten kan ses som ”hedersam”. Bortamatcherna mot Visby, Kalmar och Lindås är några exempel på sådana.

Men vi har också gjort insatser och förlorat matcher som påverkat vår heder negativt. Matcherna mot Jönköping och Onyx till exempel. Totalt utspelade i alla fyra matcherna. Under och efter en sådan match känner man att det som kan kallas för ”heder” inte längre finns kvar och försvinner. Man känner att självförtroende, för att inte säga den kollektiva självkänslan sjunker. Man känner till och med en gnutta skam när man går in på plan när det står 17-4 på resultattavlan.

Nu står vi inför säsongens sista match. Den spelas på söndag mot Örebro på bortaplan. Resultatmässigt har inget av lagen någonting att spela för. Det står redan klart att vi kommer åka ur serien och att Örebro kommer att nå kvalplats. Men det är ju inte bara resultaten som betyder något i sportens värld. På söndag åker vi till Örebro och hoppas återvända till Alingsås med hedern i behåll.

Fredag 3 mars

Det är inte konstigt att det finns så få öppet homosexuella i manlig lagidrott. Det är heller inte inte undra på att öppet homosexuella drar sig för att närma sig idrottens värld.

Manlig lagidrott har länge präglats, och gör så fortfarande, av en relativt grundmurad homofobi. För den som inte är bekant med begreppet ”homofobi” innebär det en negativ och avståndstagande inställning till homosexuella och homosexualitet. På planen är tillmälen som ”jävla bög” eller ”fjolla” fortfarande vanligt förekommande. Men homofobin är långt ifrån lika utbredd idag som förr.

Det har hunnit hända mycket under de knappt elva åren som jag spelat innebandy på seniorlagsnivå. Materialet har specialiserats, tempot på planen är högre och sporten har blivit erkänd såväl nationellt som internationellt. Men det är inte bara inom de här områdena jag upplever att stora förändringar skett.

Det största framgången, som jag ser det, är nog att tonen på och utanför planen har förändrats. Den ”grabbiga stämning” man så ofta hör talas om när det kommer till manlig lagidrott är inte längre vad den har varit. Attityder förändras och i dag är jargongen inte lika rå, hård och homofientlig.

Jag skulle ljuga om jag skrev att det inte längre finns något problem, att homofobin inom den manliga lagidrotten är något som tillhör det förgångna. Så är det inte. Klimatet är fortfarande hårt och det är förståeligt att homosexuella män än idag skyr idrottens värld, eller att homosexuella idrottare tiger om sin sexualitet. En av de få idrottsmän som öppet talat om sin homosexualitet är fotbollsspelaren Anton Hysén. Han har både hyllats och hånats för att han gått ut med det. Men i och med det känns det också som om det skett en förändring. Att någon vågade ta steget att öppet prata om sin sexuella läggning.

Jag hoppas och tror att den positiva attitydförändring som faktiskt skett kommer att fortsätta. Här har klubbar, ledare och spelare ett stort ansvar. Ett ansvar som handlar om att mota negativa attityder i grind, att inte spä på  fördomar och diskriminerande jargong.

Torsdag 2 mars

Sverige beskrivs ofta som en humanitär stormakt. Hur kommer det sig då att invandring och flyktingmottagande så ofta försvaras och legitimeras genom att peka på vad Sverige ”tjänar” på den?

Frågan om det svenska flyktingmottagandet har på senare tid lagt sig som ett tungt lock över den politiska diskussionen. Viktiga debatter, som den om klimatet eller om den skenande ekonomiska och sociala ojämlikheten, får knappt plats alls då allt intresse riktas mot den så kallade flyktingfrågan.

På ena sidan i debatten står de personer som gärna beskriver sig själva som ”sverigevänner”. De brukar peka på de påstått stora kostnader som invandringen och flyktingmottagandet för med sig. På den andra står de som vill stå upp för och försvara en generös och humanistisk invandrings- och flyktingpolitik. Jag behöver nog inte nämna att debatten är polariserad.

Men det är något som gnager med sättet på vilket många väljer att argumentera för en human flyktingpolitik. Det som gnager handlar om att det så ofta kommit att handla om nytta. ”Vi tjänar på invandringen!” säger många. ”Vi tjänade på bosnierna” sa Jan Björklund i SVTs Agenda för något år sedan. Härom veckan läste jag i en tidning att en rapport slog fast att ”De ensamkommande levererar”.

”Å nej, inte nu igen”, tänker jag. För var hamnar vi i förlängningen av det här resonemanget och sättet att se på människor? Det leder till att man accepterar en utgångspunkt där ”nytta” är det som är villkoret ifall människor har rätt att undkomma krig, katastrofer och svält. Vilka argument finns sedan kvar ifall det skulle visa sig att Sverige, som land, rent ekonomiskt förlorar på den rådande flyktingpolitiken? Risken är att man då investerat alltför mycket i just talet om nytta, vilket allt har kommit att hänga på.

Mitt förslag är att undvika att gå i nyttofällan. Moralisk anständighet och grundläggande humanistiska värderingar räcker längre när man vill argumentera för en generös flyktingpolitik.

Onsdag 1 mars

Onsdagar är träningsfria dagar för oss i IBK Alingsås. För mig personligen innebär det en dag fylld av plugg. Oftast brukar jag knata iväg till biblioteket för att få studiero.

För närvarande studerar jag Genusvetenskap på Göteborgs universitet, ett ämne som är mycket intressant på ett samhälleligt såväl som på ett personligt plan. Men vad är egentligen Genusvetenskap och vad är det som gör ämnet så intressant? Genusvetenskap kan beskrivas som en vetenskap som på olika sätt studerar den sociala betydelsen av kön, ofta tillsammans med andra frågor såsom sexualitet och makt. Bland annat får vi lära oss hur maktrelationen mellan män och kvinnor förändrats historiskt och hur sådant som vi ser som ”manligt” och ”kvinnligt” skiljer sig åt beroende på historisk epok och kulturellt sammanhang.

I den kurs vi nu läser får vi lära oss om och diskutera olika feministiska teorier, ett ämne som bredvid innebandyn är det som intresserar mig allra mest. Feministiska teorier är olika sätt utifrån vilka man försöker analysera och förklara hur det kommer sig att män i alla hittills kända samhällen haft makt över och varit överordnade kvinnor.

Jag upplever att det i samhället florerar många föreställningar, för att inte säga fördomar om vad en feminist är. Personligen tycker jag att det som brukar kallas för ”ordboksdefinitionen” av vad en feminist är, är den definitionen som bäst beskriver vad den politiska ståndpunkten handlar om.

Enligt ordboksdefinitionen är en feminist en person som 1) anser att män är överordnade kvinnor och 2) att detta förhållande bör ändras. Varför så är fallet samt hur denna bäst förändras förenar inte alla feminister vilket innebär att man lutar sig mot olika teorier och kämpar med vitt skilda frågor i en bred feministisk rörelse.

Många män tror att feminismen inte handlar om dem, och det stämmer faktiskt. Det handlar om rättvisa och att skapa ett samhälle där maktrelationen mellan könen är utraderad. Men det innebär inte att män inte också kan vara en del i den feministiska kampen. För, som Gudrun Schyman en gång uttryckte det, alla feminister är inte kvinnor och alla kvinnor är inte feminister.

Tisdag 28 februari

Sedan lite drygt en vecka tillbaka står det klart att det inte blir fortsatt spel i Allsvenskan för mig och mitt IBK Alingsås nästa säsong. Det har kommit att bli ett tufft år med många motgångar, men också ett år med skrällvinster och fina prestationer mot lag som på pappret är mycket svårt motstånd. Hur som helst kommer vi att nästa säsong vara tillbaka i Division 1. Men hur stor är egentligen skillnaden mellan serierna? Handlar det om gradskillnader, högre tempo och bättre passningsspel?

Jag upplever skillnaden som enorm. Tempot är högre, passningarna hårdare, slagna med bättre precision och lyckas man inte minimera sina misstag så kan man vara säker på att man blir straffad. Att skoningslöst straffas för ett ynkligt litet individuellt misstag är nog något som alla i laget fått känna på den här säsongen. Ett felaktigt taget beslut och bollen hamnar omgående i egen målbur.

Skillnaderna visar inte bara i själva spelet. Att kliva ut på planen i en till bredden fylld Kalmar Sporthall för att möta världens bästa innebandyspelare (Kim Nilsson) är något helt annat än att stå i minusgrader utanför en sliten idrottshall i Tranemo och vänta på att vaktmästaren ska hämta nycklarna som han kvällen innan glömt på den lokala pizzerian.

Ett lag som har vunnit Division 1 har sannolikt en säsong bakom sig präglad av stort bollinnehav och spel i offensiv zon. Väl i Allsvenskan får man lägga om sitt spel närapå fullständigt. De flesta lag som tar sig upp, och det inkluderar oss, får satsa på väldisciplinerat försvarsspel och blixtsnabba kontringar. Ibland lyckas det, ibland inte, och i år har vi inte lyckats tillräckligt många gånger.

Nästa säsong väntar åter spel i Division 1 med ett helt nytt spel och ny taktik, igen. Vi kommer kanske få stå och vänta utanför en hall i Tranemo i minusgrader men med ett nytt mål i sikte. Att återigen få spela i Allsvenskan och då stanna kvar.

Alessandro och hans lagkamrater kämpade och slet mot topplaget Jönköping i Nolhagahallen nyligen, men åkte ändå på en stor förlust. Foto: Mikael Svensson
Alessandro och hans lagkamrater kämpade och slet mot topplaget Jönköping i Nolhagahallen nyligen, men åkte ändå på en stor förlust. Foto: Mikael Svensson

Måndag 27 februari
Innebandy, feminism och allt däremellan

Jag heter Alessandro, är 27 och bor i Göteborg. Ursprungligen kommer jag från Herrljunga men för ungefär sju år sedan gick flyttlasset västerut och idag bor jag i stadsdelen Majorna tillsammans med min flickvän Elsa Maria och katten Kerstin. På vardagarna studerar jag sociologi och genusvetenskap på Göteborgs universitet. Sociologi kan beskrivas som en vetenskap om människan som samhällsvarelse och genusvetenskap är ett brett ämne som på olika sätt studerar kön, sexualitet och makt. Ämnena intresserar mig mycket och min plan är att ta kandidatexamen i båda.

Tidigare skolad i Herrljungalaget IBF Horsby spelar jag nu sedan flera år tillbaka innebandy i IBK Alingsås, en klubb som ligger mig otroligt varmt om hjärtat. Tyvärr har vår sejour i Allsvenskan den här säsongen inte riktigt blivit som vi hoppats, och nästa år kommer vi återigen spela i division 1. En vecka återstår dock av säsongen och det innebär en tuff bortamatch mot IBF Örebro. En chans för oss att avsluta den här säsongen på ett snyggt sätt.

Min uppväxt präglades av ett nästan perverst idrottsintresse. Varje vaken timme och varje drömd minut handlade om sport. När jag var tolv år var jag aktiv i sju sporter parallellt med varandra. Det var fotboll, innebandy, golf, badminton, friidrott, tennis och bordtennis. Det var inte bara utövande av sport som gällde utan även tittande på TV. Jag tror att jag sett krönikan från fotbolls-VM 1994 över hundra gånger. Det har hänt att jag visar min flickvän dessa krönikor till hennes förtret då hon inte är lika sportintresserad som jag.

Det är först på senare år som mitt idrottsintresse har bedarrat. När jag var i början 20-årsåldern började jag ställa frågor som inte kunde besvaras med ”1-0” eller ”Han borde börja på bänken”. Jag började ställa frågor om samhället. Varför lever vi som vi lever? Varför har män mer makt än kvinnor? Varför är det viktigt för män att inte framstå som kvinnliga? Det ökade intresset för samhällsfrågor och politik har sedan dess växt sig allt större och tagit sig nästan lika perversa proportioner som idrottsintresset en gång hade. Jag läser mycket och intresserar mig för det som händer i samtiden.

Den har veckan kommer jag att skriva om sådant som fyller mina tankar och min vardag. Allt från samhällsfrågor och feministiska teorier till frislagsvarianter och hur det är vara en pendlande innebandyspelare. Det kommer bli en salig blandning men jag hoppas att ni kommer att stå ut.

  • Alessandro Johansson
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher