Foto: PHILIP MAURITZON
Foto: PHILIP MAURITZON

Har insett fotbollens betydelse

Fotboll

En lördag förmiddag träffar jag Ronia Gustafsson, 23. Vi ses på ett lokalt fik mitt på Kungsgatan i Alingsås. Vi skulle träffats lite senare på dagen men eftersom de hade inställd träning just denna dag kunde vi ses lite tidigare. Dessutom hann Ronia då åka till Kungsbacka med några lagkamrater för att se matchen mellan just Kungsbacka och Kristianstad i Svenska cupen. Det var ett tag sedan jag träffade mittbacken från Holmalund, så jag började med att kolla hur läget var.

Hur mår du?

– Jag mår bra, men det sker en ganska stor omställning i mitt liv just nu då jag börjat plugga. Det blir mer planering kring allt. Det är som alltid lite turbulent kring fotbollen men annars känns det bra. Jag rehabtränar mitt knä så jag är lite stressad över att jag inte kan vara med i den vanliga träningen.

Om vi bortser från fotbollen, hur ser ditt liv ut idag?

– Mycket tid går såklart till att plugga, då jag börjat läsa till lärare. Dessutom har jag precis fått en ny inneboende. Vanligtvis bor jag ihop med Anton Stenseke men han har så snällt flyttat hem till sina föräldrar ett tag då vårt nyförvärv från Örebro, Ellen Karlsson, bor hemma hos mig tills hon fått en egen lägenhet. Så jag lägger också tid på att försöka få in henne i livet här omkring.

Vad kommer du ha för roll i den lokala fotbollen säsongen 2017?

– Förhoppningsvis kommer jag spela matcher med Holmalund i Elitettan. Jag tar inte för givet att jag ska få spela. Jag tror tyvärr att mycket går förlorat om du inte har rätt inställning till fotbollen, och dessutom kommer man långt med rätt inställning. Har man bara det så klarar man sig ofta bra även om man inte är någon ”talang”.

Vad har du för personligt mål med ditt andra år i elitettan?

– För det första att göra mål, och för det andra att göra fler mål än backkollegan Anna Furberg (skratt). Förra året gjorde hon två och jag noll. Rent fotbollsmässigt vill jag bli bättre på att minimera mina felpassningar. Jag har fått ett helt annat tänk och är ödmjuk inför det faktum att få vara med och framför allt starta matcherna. Det fanns en tanke hos mig, att jag inte ens skulle spela denna säsongen, men samtidigt kan jag inte heller tänka mig ett liv utan fotbollen. Det är det enda jag någonsin vetat att jag alltid vill göra, och har aldrig haft några karriärdrömmar eller något sådant.

Du är den ende i laget som har Holmalunds IF som moderklubb, hur har den resan varit för dig?

– Jag började inte spela fotboll förrän jag var 11 år. Jag och Mimmi (Löfwenius) flyttades upp till a-laget när vi var 14-15 någonting, och sen dess har jag spelat där. Fotbollen har alltid varit en glädjekälla för mig och den senaste tiden har jag anpassat livet efter den för att få det att fungera. När vi låg i allsvenskan var jag bollkalle på damlagets matcher. Jag minns att jag hämtade bollar åt exempelvis Emelie Farfa, som jag ju spelade tillsammans med för några år sedan.
– Det är först nu på senare år jag förstått hur mycket fotbollen och Holmalund verkligen betyder för mig, och hur mycket jag faktiskt tar åt mig om det är turbulent runt omkring. Jag måste kanske lära mig ha lite distans där. Man får inte glömma bort att vi i Holmalund för några år sedan låg i division II och harvade, och nu plötsligt ska vi vara en elitförening. Resan har gått snabbt och det glöms ofta bort. Det behövs en organisation med ideella krafter som är villiga att arbeta med allt runt omkring.

Hur ser du på turbulensen?

– Det känns som att vi spelare blivit oroliga i onödan kring all turbulens kring föreningen och damlaget. Spelarnas och tränarnas fokus ska bara ligga på fotbollen.Vi får kanske veta för mycket ibland, samtidigt som det kanske varit nödvändigt vissa gångar.

Hur behåller man lagkänslan i ett lag där det inför varje säsong byts ut flera spelare och många rör på sig?

– Det handlar mer om att skapa en lagkänsla utifrån det befintliga laget eftersom lagkänslan förändras med de nya personligheterna. Det är också viktigt att man håller en positiv anda i laget och lägger tid på att lära känna varandra. Vi har inte så mycket tid för andra aktiviteter just nu och då får man försöka få in det innan och efter träningarna. För ett tag sedan var vi faktiskt på bio, när vi hade träningsledigt. Vi frågade alla och de som ville hängde med. Vi har varit rätt bortskämda med att vi inte haft grupperingar i laget. Även om man är närmare med några så kan alla umgås med alla.

Många av dina medspelare har fått anbud från andra klubbar och också valt att lämna. Har du fått någon förfrågan? Om ja – varför har du valt att stanna kvar?

– Jag fick ett kontraktsförslag nu inför säsongen, från Östersund, men jag tycker inte det är någon idé att byta till ett lag i samma serie. Det är klart att förslaget var smickrande och ett bevis på att man varit bra. Jag trivs dock väldigt bra i Holmalund, och i Alingsås. Här har jag mina vänner och familjen. När dessutom Holmalund väljer att göra den här satsningen vill jag gärna vara med. Sen känner jag att jag har ett ansvar i laget som det är nu. Vi är ett par stycken som bildar en stabil stomme i laget. Det tror jag är jätteviktigt. Sen är det orimligt att ha så många lokala spelare i laget som man önskar, det måste komma in spelare utifrån när man spelar på så hög nivå.

Hur ser en matchdag ut för dig? Har du några speciella rutiner?

– Jag är inte speciellt vidskeplig så jag gör inget i ordning eller så. Jag går upp i god tid och äter en bra frukost. Stretchar och gör lite yoga hemma, sådana förberedelser handlar det om. Sen träffar jag gärna några kompisar och äter lunch innan matchen, om vi inte gör det tillsammans med laget. Och vet du vad, jag är så gammal så jag har faktiskt slutat vara nervös.

Vad äter du helst?
– Näringsrik och nyttig mat, då mår jag som bäst. Jag är väldigt intresserad av kost och vad det gör med kroppen.

Vad äter du inte?

– Godis, speciellt gummigodis.

Vem är den bäste du spelat med, och varför?

– Jag har ju spelat mycket med Mimmi Löfwenius, men M.T, Therese Larsson, som spelade med oss i division II, var också riktigt bra.

Vilken roll har du i omklädningsrummet?

– I ett omklädningsrum vill jag ha en positiv atmosfär. Har jag en dålig dag så sköter jag hellre mitt och drar mig tillbaka. Gnäll och negativitet ska inte finnas i ett omklädningsrum, och där handlar det mycket om att ta eget ansvar. Jag går alltid sist och är där i god tid. Det är jag som gör städschemat och är nog rätt jobbig där, men för mig är det viktigt att det är en god stämning i omklädningsrummet. Jag får också alltid skit för musiken, som jag ansvarar för. Tillsammans med min granne i omklädningsrummet, Amalia Arvidsson, kan jag nog dessutom dra igång en flamsig stämning. Som jag ser det är det verkligen mitt andra hem.

Du fick SERNEKE-pokalen 2015, ett pris som delas ut till Alingsås bästa fotbollsspelare på damsidan. Hur kändes det? Finns det någon utmärkelse du är lite mer stolt eller nöjd över att ha fått?

– En gång fick jag årets mål av Magnus Öhman. Det är nog det snyggaste mål som någonsin gjorts på Brogårdsvallen. Jag var så trött att jag bara sköt, och bollen tog i ribban, studsade på mållinjen och in i mål.Vad gäller SERNEKE-pokalen så trodde jag inte att jag skulle få den, men det är klart att jag blev jätteglad för den utmärkelsen.

Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher