Foto: STEFAN SAMUELSSONJon Pettersson, regissör av filmen om John Hron.
Foto: STEFAN SAMUELSSON
Jon Pettersson, regissör av filmen om John Hron.

SD – det nazistiska partiet

Gästbloggen

Jon Pettersson berättar i veckans gästblogg om hur hans film om John Hron, som mördades av nynazister, har mottagits och om hatbrott idag.

Söndag 2 april

SD-möte 1995, året då Jimmy Åkesson gick med i partiet.
SD-möte 1995, året då Jimmy Åkesson gick med i partiet.

Jag vill använda min sista dag i bloggen för att berätta om ett mycket allvarligt problem, det nazistiska partiet Sverigedemokraterna.

En grupp av Hitlers svenska SS-soldater har fostrat och finansierat den nazism som växte fram i Sverige efter andra världskriget. En av dem, Gustav Ekström, var med om att grunda Sverigedemokraterna 1988.

En annan var SS-veteranen Ingemar Somberg som uppmanade sina politiska arvtagare att ändra strategi för att vinna röster:

”Det är inte som på 30-talet och vi kan inte använda NSDAP:s alla politiska argument…”

”Tänk därför på att nazistsymboliken från 30-talet inte är gångbar längre. Min förhoppning inför 1999 är att alla kan samlas under en sammanhållande ledning och bakom ett icke enbent partiprogram. Låt oss sammanställa ett ‘tusenfota’ program där inte främlingshat och vit makt är det enda viktiga…”

”Till Er unga vill jag bestämt vädja: häng in uniformen, ställ ifrån Er ölburken och sluta skråla om judeslakt. Måste Ni marschera så gör det i takt, Ni framhäver inte den vita rasens överlägsenhet genom att gå som en fårskock.

 

SD lade om kursen och deras nya frontfigur hade nu randiga strumpor och glasögon.
SD lade om kursen och deras nya frontfigur hade nu randiga strumpor och glasögon.

Jimmy Åkesson såg förföriskt ofarlig ut och manipulerade media till att låta SD presentera en falskt polerad yta.

År 2010 så kommer SD ut men en skandalös valfilm som snart får tas ner från TV eftersom den uppfattas så rasistisk.

SD vidhåller givetvis fortsatt att de inte är rasister, att det är något de lämnat bakom sig.

2015 bjuds Jimmy Åkesson in till Skavlan. SVT-anställda instruerar publiken att applådera frenetiskt när Jimmy Åkesson kliver in. Man kan dock se folk i publiken som inte vill applådera. Möjligen har SVT fått lägga på extra ljud av applåder, vem vet.

Skavlan sträcker sig fram och tar i hand, ”Välkommen hit” säger Skavlan och sedan säger han ”Var så god och sitt”. Jimmy tackar för han vet precis vad det betyder att på bästa sändningstid bli hyllad och mottagen på det här viset.

De börjar prata om SD:s valfilm från 2010. Skavlan kan knappt säga vad som är rasistiskt med den vilket blir lite av ett antiklimax, det kan i och för sig vara en svår fråga även för någon som arbetar med film. Men eftersom jag jobbar med film så försöker jag gärna förklara.

Först måste ni stå ut med 30 sekunders propaganda:
https://www.youtube.com/watch?v=XkRRdth8AHc

Filmen skapar ett samband mellan invandringsbudget och budget för pensionärer. Men där finns egentligen inget samband. Men kan lika gärna ställa andra grupper mot varandra som att säga att om vi ska ha polis så måste vi skära ner på militären.

Om skolbarnen ska ha skolmat så kan vi automatiskt inte servera mat på ålderdomshem, och så vidare. Men mellan dessa grupper finns inget samband. Man ställer inte grupper mot varandra på det här viset. Dels för att det inte stämmer men också för att det anses osmakligt.

De har valt att pensionären i reklamfilmen ska vara gammal och har svårt att gå ens med sin rangliga rollator. Hon är ensam mot ett stort antal vitala invandrare iklädda svart burka som springer fram.

Pensionären filmas i närbild så vi får ögonkontakt och kan känna med henne, identifiera oss med henne och sympatisera då hon är i underläge och verkar rädd. Invandrarna har barnvagn men det är ett mycket medvetet val att inte filma några söta eller ledsna barn givetvis.

Samma scenario hade kunnat se helt annorlunda ut om det var tjugo mångmiljonärer i dyra kostymer som i 45-årsåldern tänker gå i förtidspension och vi ser dem skratta hela vägen till banken.

Samtidigt kanske vi ser en lite utmärglad kille, klädd i trasor försöka ta sig fram på en krycka, hans ena ben är borta då han trampat på en landmina. En av förtidspensionärerna sparkar undan kryckan för barnet för att sedan dra i handtaget och se pengarna regna ner över honom och de andra mångmiljonärerna.

Den reklamfilmen hade givetvis skapat en helt annan bild och det är mycket tydligt vilka val SD har gjort, hur de vill att vi ska tänka, vilka vi ska sympatisera med och inte. Det bör också nämnas att SD senare röstade mot förslaget om sänkt pensionärsskatt. Det enda som kvarstår av deras politik är hat mot invandrare.

Snart ser folk Jimmy Åkesson för vem han är. Man går inte med i ett nazistiskt parti om man inte är nazist och man blir absolut inte vald till ledare av ett nazistiskt parti om man på allvar tänker kasta ut alla nazistiska medlemmar.

Man måste givetvis vara nazist för att få nazisternas förtroende. Och låt oss vara ärliga: man vill bara vara ledare för ett nazistiskt parti om man är nazist.

Det är alltså mycket enkelt. Jimmy Åkesson är nazist och hans snälla framtoning visar exakt hur väl han följer SS-veteranen Ingemar Sombergs anvisningar.

Det här var den sista av sju dagars bloggande i Alingsås Tidning.
Ta hand om er.

Lördag 1 april
”Det enda ondskan behöver för att segra är att de goda ingenting gör.” Det var något jag tänkte en del på under arbetet med filmen ”John Hron”.

Jag skulle vilja säga att vi i grunden har ett problem med likgiltighet. Det möjliggör rasism, mobbning och mycket annat. Det finns idag så mycket som är fel med världen att det ibland känns övermäktigt.

FOTO_GLIMMER FILM_SIMON_EKDAHL_SOM GÖRANJag upplever att vi blivit avtrubbade och i många fall likgiltiga. Det tycks mig nästan som om vi fått se för mycket korruption, falska politiker, brottslingar som kommer undan för att de har kostym och nazister som av media framställs som vilken politiker som helst.

Avslöjanden från Julian Assange och Edward Snowden leder inte till något kännbart. Avslöjanden om Ikeas skattefusk eller bankernas brevlådeföretag i Panama glöms bort och skatteverket släpper frågan.

Många har nog slutat tro på att det någonsin kommer bli bättre. Har man någon gång arbetat politiskt så vet man också hur trögt det är och hur omöjligt det kan vara att få igenom minsta lilla förändring.

FOTO_GLIMMER FILM

Arbetet med filmen ”John Hron” var just ett så överväldigande stort projekt. Det fanns en dag då vi spelade in vid en strand och det var otroligt mycket som tyngde mig den dagen.

Jag tänkte ”Så skönt det hade varit att bara skita i allt och gå ner och bada”. Jag blev helt likgiltig till något jag arbetat med och sett fram emot under tre, fyra års tid. Men ibland känns saker bara utsiktslöst.

Samma hopplösa känsla får jag när jag tänker på arbetet inom politiken. Jag satt en gång i en nämnd. En entreprenör presenterade ett projekt för oss där han bad om 10 miljoner från kommunen.

Dealen vara att kommunen skulle stå för hälften av kostnaderna och få hälften av intäkterna. Jag tyckte 20 miljoner lät lite för ett så stort projekt och frågade om det verkligen totalt bara skulle kosta 20 miljoner.

Han svarade då att det skulle kosta 100 miljoner. Jag blev förvånad och sa ”Men då ber du ju inte om 10 miljoner, du ber ju om 50 miljoner”. Ja, det kan man säga blev svaret.

Ordföranden frågade oss om vi kunde rösta för det och alla sa sitt efter år inom politiken länge inövade och rungande JA.

Sedan var det kaffe och kaka och vi skulle svara på lite frågor som handlade om hur vida vi i nämnden tyckte att allt var som det skulle eller om vi hade några klagomål.

Dock fanns det väldigt lite tid för oss att svara på flera av dessa frågor så ledaren hade i förväg redan svarat på dessa frågor åt oss, ingen opponerade sig. Jag kunde känna igen den likgiltigheten.

Även i skolan ser jag en hel del likgiltighet? Ni känner säkert till att föräldrarna förr i tiden skällde på eleven när han fick dåliga betyg.

Nu skäller de på lärarna istället, till synes likgiltiga till sina barns utbildning. Det är svårt att säga hur det blivit så men en förklaring är att makt har lyfts från lärarna och deras auktoritet har underminerats.

Jag minns också att det var mycket negativt att som elev bli skickad till rektorn. Idag går eleverna självmant till rektorn och klagar på läraren i hopp om att läraren ska bli skickad till rektorn.

På en skola var jag med om att eleverna höll i anställningsintervjun för lärarna. Hur ska lärarna orka eller ens kunna hålla ordning på en klass utan verktyg och utan auktoritet? Jag förstår att lärarna tröttnar och med åren blir likgiltiga.

En gymnasieskola jag arbetade på hade som fenomen att elever anmälde sig frånvarande för hela terminen i början av läsåret så att de skulle kunna komma och gå som de ville utan att förlora studiebidraget. Och lärarna tilläts inget göra. Det fanns också ett problem med en elev och elevens föräldrar var ännu värre vilket gjorde att samtliga lärare likgiltigt gav eleven höga betyg för att slippa bråk som de skulle ha svårt att kontrollera.

JON PETTERSSON-FOTO-ELLINOR_ANDREASSONEn gång när jag precis börjat på en ny lärartjänst så kom en fråga upp på vår arbetsplatsträff. Någon elev hade igen skrivit ”jag vill dö” på spegeln inne på en toalett.

Ordföranden frågade trött om någon visste vem det kunde vara. Ingen visste. ”Nästa fråga…”. Jag var tvungen att avbryta. Tydligen hade det hänt fler gånger. Städerskan hade tvättat bort det varje gång.

Jag föreslog att vi skulle ta kort på det nästa gång så vi har möjlighet att jämföra handstilen med det vi fått in från våra elever. Jag var förvånad över likgiltigheten jag såg hos lärarna, samma likgiltighet som hos eleverna.

Jag tror det är just den här likgiltigheten vi måste bryta. Men ibland blir det för mycket och man orkar bara inte.

Så var det den dagen vid stranden. Den där dagen jag tänkte ”Nu skiter jag i den här inspelningen, jag lämnar filmen och njuter av sommaren”. Det man har framför sig blir övermäktigt, det blir som att äta en hel elefant, omöjligt. Men bara omöjligt om man inte tar en bit i taget.

Så jag gick inte ner för att bada. Jag satt kvar i den stekande solen och fortsatte arbeta med en bit i taget.

Och så en bit i taget fick vi ordning på det. Och på det viset har arbetet fortsatt tills biopremiären förra sommaren och tills att vi nu under 2017 kommer vi ge ut filmen på Dvd samtidigt i de nordiska länderna!

Jag har skrivit i bloggen varje dag den här veckan och jag hoppas att med er hjälp bryta likgiltigheten en bit i taget.

Följ JohnHronFilm på Facebook för uppdatering om exakta datum framöver:

Fredag 31 mars

Något jag funderade en del på i arbetet med filmen ”John Hron” var hur mycket vi människor påverkas av grupptryck. Jag anser att det kan förklara mycket av de psykologiska aspekterna kring mobbning och rasism.

Jag kommer att tänka på Asch, en psykolog vid Harvard som genomförde ett experiment om konformitet.  Experimentet gick till så att 6 personer i ett rum fick svara på frågan om vilken av staplarna som var lika lång som exemplet. De 5 första svara i tur och ordning B även om alla kunde se att A var rätt svar. Den sjätte personen var försökspersonen och visste inte att de 5 andra var skådespelare med anvisningar. Försökspersonen svarade också B. Det visar hur vi människor gärna anpassar oss till gruppen bla. av rädsla för socialbestraffning.

diagram

Experimentet gjordes om. Försökspersonerna som nu kom sent fick skriva ner sitt svar på ett papper och inte visa det för de andra. De 5 skådespelarna svarade igen B. Och tros att det nu inte fanns någon anledning för försökspersonen att svara annat än A så svarade de också B likt gruppen.

Detta resultat tycker jag är speciellt oroväckande för det visar att gruppen kan få oss att välja något som vi egentligen vet är fel. Det förklarar delvis hur annars goda människor kan delta i mobbning eller rasism. För mig skakar det även grunden för vår demokrati. Vi ser ju fria och hemliga val som en säkerhet för att demokratin ska fungera. På valdagen går vi alla till vallokalerna, tar kanske flera valsedlar så ingen vet vad vi ska rösta på och sedan går vi in bakom skynket där ingen kan se vilken valsedel vi väljer. Och när vi står där så visar experimentet att vi inte alls väljer det som vi tycker är rätt. Experimentet visar att vi påverkas av vår omgivning och möjligen det parti som haft störst utrymme i media. I USA var det Trump och i Sverige har det i flera år varit SD. Medias roll blir igen mycket tydlig. På samma sätt kunder folks skitsnack om en John Hron eller rasistiska kommentarer snart får elever att börja tycka på samma sätt. Vi blir alla påverkade av vår omgivning och det luriga är att vi ofta tror att vi har gjort en egen bedömning.

Nyligen i Göteborg stannade jag till vid HM´s skyltfönster. Brunskjortor, bomberjackor och svarta militärbyxor. Det är en kombination som inte kan associeras med annat än nazismen. Vad händer när en så stor klädkedja som HM vill att vi ska klä oss som nazister? Och vad händer sedan när vi ser flera i samhället gå klädda på det viset? Vad det leder till om det får eskalera är ganska uppenbart. Därför är det viktigt men en motreaktion. Jag hoppas vi inte är så godtrogna att vi tro att HM inte vet vad ett ”Fascist statement” oj, jag menar ”Fashion statement” är för något? Och jag hoppas verkligen vi inte behöver se samhället bygga koncentrationsläger innan vi reagerar?

H&M's skyltfönster.
H&M’s skyltfönster.

I Asch experiment testade de också en annan sak, nämligen att ta in en rebell. Fyra skådepelare sa nu att stapel B var lika lång som exemplet. Men skådespelare fem sa A. Det fick försökspersonerna att också våga säga rätt svar. Vi vågar alltså gå mot gruppen om någon annan tar första steget.

När John Hron simmade tillbaks och gav sitt liv för att rädda sin vän från nynazister så tog han första steget för oss alla. I TV hölls det galor mot rasism och så var det inte längre accepterat att gå omkring som nynazist. Därför ser vi än idag inte nynazister öppet gå omkring på våra gator och torg. Men det finns givetvis krafter som vill förändra detta. Nu när vi känner till hur konformitet fungerar så har vi verktygen för att tänka själva och om vi likt John Hron vågar vara rebellen så kan vi vara trygga i vetskapen om att andra följa efter. Det tycker jag också att jag kunnat se då jag först var ensam och hade en idé om att göra film om John Hron. Visst fanns det folk som motarbetade men det var långt fler som ställde upp och följde med på resan. När filmen sedan kunde möta sin publik så var det ännu fler som hjälpte till att sprida information om filmen och John Hron.

Exekutiv producent Ellinor Andreasson, Jon Pettersson, samt skådespelarna Simon Carlsson och Casper Sand.
Exekutiv producent Ellinor Andreasson, Jon Pettersson, samt skådespelarna Simon Carlsson och Casper Sand.

För er som inte såg filmen på bio så kommer DVD under 2017, följ JohnHronFilm på Facebook för mer info.
Jag skriver här i gästbloggen varje dag denna vecka på Alingsås tidningens webbsida. Dela bloggen och låt oss tillsammans påverka!

 

Torsdag 30 mars

I tisdags skrev jag om rasismen i filmbranschen och svårigheten att berätta en historia som den om John Hron. Utan produktionsbolag kan man inte få filmstöd och utan filmstöd är det i princip omöjligt att göra film. Crowdfunding gav inte på långa vägar de mångmiljonbelopp vi egentligen behövde för långfilmen. Men jag var fast besluten om att ändå berätta historien om John Hron.

Jag är bara ett år yngre än John och kommer själv ihåg året 1995 då rasismen kulminerade i Sverige och 8 människor mördades av nazister*.  Det var då en vanlig syn med rakade huvuden och stålhättekängor och nynazister som speladstålhättekängore sin vitmaktmusik bland badplatsens barnfamiljer. Och jag vill inte se det upprepas. SD skanderade ”Vit makt judeslakt” i sina demonstrationståg och Jimmy Åkesson gick då med i partiet. I min hemkommun hyrdes en av skolans stora lokaler ut till nazistfester. Nazister kom resandes dit för att supa festa och lyssna på vitmaktmusik. Det var så nazismens ideologi växte sig stark bland ungdomarna och kunde spridas som en löpeld genom landet. Och folk tog mycket lätt på det. En person som inte tog så lätt på det var en mörkhyad tjej som bodde i närheten av skolan. Hon hade varit i stan på eftermiddagen och för att ta sig hem från tåget var hon tvungen att passera nazistfesten med fulla nynazister. Hennes pappa en äldre man tog då en brödkniv och satte den i innerfickan på rocken och gick förbi nazistfesten med gormande ungdomar för att hämta sin dotter. Han hämtade henne och de gick tillsammans hemåt förbi hailande, fulla nynazister. Och som tur var så blev de inte några i raden av åtta människor som dog till följd av den utbredda nazismen det året. Det är mig ofattbart hur kommunen vars uppgift bör vara att skydda invånarna istället gör val som utsätter befolkningen för livsfara.

Allt jag hade sett gjorde att jag kände mycket för ämnet. Så utan pengar, mot alla odds och med oviss distributions möjlighet ville jag ändå berätta om tiden 1995 och om John Hron. Jag fick lära mig att arbetsbördan blev mycket tung då jag fick ta allt för många arbetsområden som annars kanske delas på fem till tio personer. Många dagar jobbade jag utan att ens ta paus för att äta och vissa dagar helt utan sömn. Samarbeten blir också mer osäkra och plötsligt var jag tvungen att hitta en ny fotograf då denna plötsligt behövde ha lön. Det innebar att inspelningstiden var tvungen att kortas vilket betyder omskrivning av manus och många ändringar i ett redan lagt schema när tid behövdes till annat.

Inför inspelningen började jag känna av smärta och tryck över bröstet. Läkare kopplade upp mig mot sina mätinstrument som skrev ut information om mina hjärtslag. Det var inget fel på hjärtat men stressen var för hög. Jag fick försöka klämma in tid för samtal med en terapeut som gav mig lite verktyg för att hantera stress. Plötsligt hoppar en medproducent av då han såg att vi inte fick mer pengar till

Foto: GLIMMER FILM  Jon Pettersson, regissören bakom filmen om John Hron
Foto: GLIMMER FILM
Jon Pettersson, regissören bakom filmen om John Hron

produktionen. Detta borde inte varit ett problem då vi tidigare hade pratat om att man fick gå in i projektet under förutsättning att det antagligen inte skulle bli pengar för löner.  Det medförde att två produktionsassistenter också fick kalla fötter. Så de lämnade vad det trodde var ett sjuknade skepp. Framtiden visade dock hur fel de hade men under tiden fick jag fick ta även deras tre jobb. Det lärde mig mycket om människor och hur ett ”ruttet äpple” skämmer hela korgen. Jag gick ner sex kilo i vikt som jag senare började återhämta under filminspelningens lunchpauser.

En anledning till att filmskapare anpassar sig till en rasistisk filmbransch är helt enkelt att det är mycket svårt att göra film utan filmstöd. Om du som läser detta är filmskapare och planerar att göra film utan filmstöd så håll det för guds skull enkelt. Filmen John Hron var inte planerad att göras utan pengar och därför ingen enkel film. Det var en film med många inspelningsplatser, många skådespelare och tekniskt svåra inspelningar. Men jag kunde inte med att anpassa filmen till rasismen inom filmbranschen och i mitt huvud hörde jag en röst som sa ”Skam den som ger sig” och ”Ingenting är omöjligt”…

Under 2017 kommer DVD, men ej bestämt exakt när. Till dess filmens teaser:
https://www.facebook.com/JohnHronFilm/videos/1170112519736014/?hc_ref=PAGES_TIMELINE

*Se denna artikel ”Mördade av nazister” Expo 2003
http://expo.se/2003/mordade-av-nazister_289.html

Jon Pettersson

 

Onsdag 29 mars

I research-arbetet med filmen John Hron ställde jag mig frågan varför folk inget gjorde, elever och lärare som såg och kände till konflikten på skolan. Varför var det ingen som stod upp för John Hron? Det finns flera förklaringar men ett sätt att förstå det på är att se till den auktoritet som mobbaren tar i en grupp och den auktoritet som en handlingsplan har över lärares beslut.

Stanley Milgram försökte ta reda på hur vanliga människor så blint kunde lyda nazismen. Hans mest berömda experiment är känt som just Milgram-experimentet.

256px-Milgram_Experiment_v2

Experimentet såg ut på följande sätt. Experimentledaren (E) beordrar försökspersonen ”läraren” (T) att ge vad han tror är en obehaglig elektrisk chock till eleven (L) då denne svara fel på en fråga. Eleven (L) är i själva verket en skådespelare och invigd i försöket. Försökspersonen tror att han för varje fel svar, utsätter eleven för en elchock, då han hör denne skrika från andra sidan väggen men i verkligheten ges ingen stöt över huvud taget. Allt eftersom spänningen i stötarna ökades, klagade eleven alltmer högljutt, bankade i väggen och nämnde sina hjärtproblem, för att sedan tystna och inte ge ifrån sig några fler svar eller klagomål.

Innan experimenten, trodde man att en mycket liten andel sadister – omkring 1,2% – skulle vara beredda att utdela den maximala elchocken. I den första försöksserien utdelade 65% av deltagarna maximala stöt, 450 volt. Samtliga deltagare fortsatte utdelningen av stötar åtminstone förbi 300-voltsnivån. Resultaten var oberoende av utbildningsgrad, kön eller vart i världen experimentet gjordes.

shock-generator-buttons

Experimentet visar att vi människor till mycket stor del är benägna att lyda auktoritet. Det sorgliga med det är att vi inte gör ett medvetet val vilken auktoritet vi följer. I samhället förlitar vi oss på media för information om vad som sker i vår omvärld. Media intar på det viset en sorts auktoritet. Vad händer då när vi ser media presentera SD som vilket parti som helst? Vad händer när vi ser nyhetsankare och programledare säga hej och välkommen och tack för att du kom till SD? Vad händer när moderaternas partiledare tar i hand med Jimmy Åkesson?

Foto: FREDRIK SANDBERG TT
Foto: FREDRIK SANDBERG TT

Anna Kinberg Batra ger tyvärr SD legitimitet. Opinionsundersökningen visar också att det är precis vad som händer SD vinner väljare och M förlorar väljare. Därför är det mycket viktigt att media och våra ledare är medvetna om sin roll och inverkan på befolkningen.

Det går inte att veta om John var medveten om sin roll eller vilken effekt hans handlingar skulle ha på Sverige. Men när han simmade tillbaks och gav sitt liv för att rädda sin vän så påverkade det oss alla. Skolministern sa tillslut att det inte skulle finnas nazistsymboler på landets skolor, inte en dag för tidigt. I TV hölls det galor mot rasism och som ett direkt resultat av det var det inte längre accepterat att vara nynazist. Det är därför nazisterna måste klä sig i kostym idag.

Det är få personer som påverkat det svenska samhället så mycket som John Hron. Detta och mycket annat pratar jag om när jag föreläser om mobbning och rasism för lärare och elever.

JOHN HRON boka visning _stor

Jag skriver här i gästbloggen varje dag denna vecka på Alingsås tidningens webbsida. Dela bloggen och låt oss tillsammans påverka!
Jon Pettersson

Tisdag 28 mars

Jag heter Jon Pettersson. Det har varit en speciell resa att regissera filmen ”John Hron”, en resa kantad av motgångar och ett bryskt uppvaknande till en rasistisk filmbransch. Arbetet med filmen har tagit ungefär sju år. Själva inspelningen var dock inte mer än två månader.

Jag hade turen att få föräldrarnas förtroende och efter manuset var klart fick vi också låna alla Johns saker. I filmen kan man därför se Johns egen elgitarr och flera av Johns riktiga kläder. Det kändes som en självklar svensk biofilm men vad förvånad jag blev när samtliga producenter jag pratade med tackade nej till att arbeta med historien. En producent krävde att vi skulle skriva om historien så att John var utvecklingsstörd och så irriterande att vi förstod varför nazisterna till slut hade ihjäl honom.

Skolfoto på John Hron.
Skolfoto på John Hron.

I filmbranschen finns ett rasistiskt uttryck: ”Att hänga upp en neger”. Och det är något folk kan säga utan att någon reagerar. Vad som menas med det är att man hänger upp en svart tygflagga för att skärma av ljuset. Jag blev själv överraskad när jag först hörde det uttrycket användas. När jag senare skulle söka pengar för filmen så var det den personen som behandlade ansökningarna. Och vi fick inga pengar från den instansen.

Under förproduktionen kunde jag bevittna hur filmstöd gick till en film som i princip all media senare kom att anklaga för att vara rasistisk. Kort förklarat så handlade det om att personer tillhörande en minoritet ses som representanter för hela gruppen snarare än representanter för sig själva. Därför kommer en onyanserat negativ bild av minoriteten spä på fördomar och ökar motsättningar i samhället. Det var detta som journalister kände av och reagerade mot. Detta gick dock rakt förbi i filmbranschen.

Samma instans som gav filmstöd till den filmen gav oss som ultimatum att jag skulle skriva om hela manuset så att publiken tyckte illa om John och bra om nazisterna. Det kändes mycket tungt. Det var väldigt lockande att kanske få arbeta med en riktig budget. Det innebär att man inte har problem med att få tag i teknik. Man kan anställa folk som tar en del av arbetsbördan och det finns ett större urval när man ska hitta rätt person för jobbet.

Att göra en film utan pengar innebär ibland att produktionen måste anpassa sig efter personerna och inte tvärtom. Sedan så finns det kostnader man inte kommer undan, och hur ska man lösa det? Det är som sagt väldigt lockande att arbeta med en riktig budget. Samtidigt kunde jag inte skriva ett manus som fick publiken att ogilla John Hron. Jag valde att istället kontakta media och genom TV, tidningar, radio söka stöd från folk runt om i landet. Och alla som arbetade med filmen ställde upp även om vi inte hade fått filmstöd.

Jag vill gärna säga att filmbranschen genomgått en förändring men den personen som gav oss ultimatum om att skriva om filmen har nu fått en ännu starkare position i branschen.

Se TV-intervju som berör detta.
https://www.svtplay.se/klipp/9877814/svart-att-fa-stod-for-filmen-john-hron

Jag skriver här i gästbloggen varje dag denna vecka på Alingsås Tidnings webbsida. Fortsättning imorgon.
Jon Pettersson

Bloggfoto3_FOTO GLIMMER FILM
Jon Pettersson och skådespelaren David Thorén intervjuas i SVT:s Gomorron.

Måndag 27 mars

Jag heter Jon Pettersson och regisserade filmen John Hron. Filmen bygger på den sanna historien om den 14-årige kille som offrade livet för att rädda sin vän från nynazister sommaren 1995.

Filmen gick på bio under sommaren 2016 på hela 74 biografer runt om i landet i över tre månader och blev den mest sedda svenska filmen den sommaren. I dagsläget är det runt 120 skolor som bokat skolvisningar eller föreläsningar via JohnHronFilm.com.

JOHN HRON POSTER

Jag är mycket tacksam att filmen blivit så väl mottagen samt att jag nu får chansen att möta folk och dela mina erfarenheter under en föreläsning på lärarnas studiedag eller för skolans elever. Jag pratar gärna om konformitet och psykologiska experiment som förklarar varför vi människor agerar som vi gör i grupp.

Jag tänker också på en händelse jag hörde talas om i min hemkommun. En kille som i ung ålder blev mobbad av några tjejer. Den ena av dem låtsades vara intresserad av honom för att sedan börja mobba honom tillsammans med de andra och så fortsatte de fram och tillbaks. Visste ni att det är samma område i hjärnan som aktiveras när vi blir avvisade som vid fysisk smärta? Men omgivningen tar inte verbal mobbning på lika stort allvar som fysiskt våld och killen tog senare livet av sig.

Jag är själv bara ett år yngre än John Hron och jag minns tiden 1995. Tiden då SD var öppet rasistiskt och hade hakkorsflaggor och bokbål på sina möten. Året då inte mindre än 8 människor i Sverige mördades av personer kopplade till nazismens ideologi. Antalet mord avtog efter John Hron och det var inte längre accepterat att gå klädd som nynazist men trots det så har siffrorna för hatbrott ändå ökat.

Varje gång jag besöker en visning möts jag av en publik fortfarande med tårar i ögonen. Så har reaktionerna varit både i Sverige och utomlands vilket säger mig att historien om John Hron är i högsta grad en allmänmänsklig historia men som också visar att det finns något som binder oss människor samman, något större, något som sträcker sig utöver landsgränserna.

Jag skriver här i gästbloggen varje dag denna vecka på Alingsås tidnings webbsida. Dela bloggen och låt oss tillsammans förändra samhället!
Jon Pettersson

Jon Pettersson. Foto: Glimmer film.
Jon Pettersson. Foto: Glimmer film.
  • Jon Pettersson
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher