Foto: MIKEY LENNARTSSONAnders Almingefeldt.
Foto: MIKEY LENNARTSSON
Anders Almingefeldt.

Låt oss tro på varandra

Psykologen

Det är ens plikt att tro. Att tro på solen, trots att man vet att den en dag kommer slockna. Tro på vår tid. Att den innehåller rikliga gåvor till oss, trots att förnuftet ibland talar ett annat språk.

Och inte minst: vi måste tro på varandra. Vi måste tro på att andra människor kommer bidra till den samhälleliga gemenskapen på ett fantastiskt sätt. Bara genom att de råkar finnas.

Men en del har hamnat i skuggan av tron. Deras marginalisering är inskriven nästan bokstavligt på kroppens nivå. De är utsorterade innan uppgifterna ens delats ut. Befunnits mindre värdiga. Ingen önskar något av dem; de har blivit synonyma med en plastpåse luft. Nada. Rien. Nichts. De blundas aggressivt bort. Och förvandlas från någon till ingen.

De ges ingen central plats, blir deklasserade till att vara lite utfyllnad, på släktkalas, i skolklasser, i vänkretser. De är ingen som tror på dem, att de skulle ha ett värde, som sig själva. De har inte haft turen att ha haft föräldrar, vuxna, lärare, som trott fram ett liv åt dem.

För det är som det är. Ingen människa kan bli till genom sig själv. Att leva är inget man klarar på egen hand. Någon måste tro på en. På riktigt. På förhand. Vi måste mötas av en förväntan. Att vi har något att bidra med – bara genom att vi är vi.

Men som sagt: en del får inte ens möjligheten att misslyckas. De placeras aldrig i positionen där det kan ske. Det finns inga förväntningar på dem. För att kunna misslyckas måste det finnas en idé och en realistisk möjlighet att iscensätta något. Och att andra genom sin tro visar på den möjligheten.

Sedan kan utfallet bli allt från succé till fiasko. Utifrån ansträngning, kärlek till uppgiften, tur och himlens godtycklighet. Men det har inte så stor betydelse. Det fanns en förväntan. Något kunde skett.

Det brukar jag tänka på. När min vecka kantats av lite väl många misslyckanden. Men jag har i alla fall fått möjligheten att misslyckas. Det har varit på riktigt. Det har inte varit på låtsas. Någon har trott på mig. Och kommer tro på mig igen. Jag är en människa som andra tror på.

Ett misslyckande är alltid inom räckhåll för mig. Att tro på varandra är en gåva. Och inte minst: när vi förnuftsvidrigt, mot bättre vetande, tror ändå – då bidrar vi på riktigt.

Så snälla ni, var dumma i huvudet, och tro, och tro igen, på livet, på varandra – trots att allt ibland talar emot det. Det är en gåva. Till alla. Utan tro finns ingen mänsklig gemenskap. Då lever vi alla snart istället som vilsna små insekter – med varsin misstro som enda sällskap.

  • Anders Almingefeldt
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher