Foto: STEFAN SAMUELSSONWeronica Olofsson.
Foto: STEFAN SAMUELSSON
Weronica Olofsson.

”Jag vill att siffran tre i varje klass blir noll”

Gästbloggen

Weronica Olofsson växte upp i ett trasigt hem och har ägnat stor del av sitt liv åt att bearbeta den tuffa barndomen. Den här veckan delar hon med sig av sina erfarenheter. Ett nytt avsnitt varje dag.

Söndag 19 mars

I dag är det söndag, i alla fall när ni läser detta. Snart är det påsklov och sen närmar sig sommarlovet med stormsteg.

Som alla barn ser fram emot det….eller?

Nej, det är faktiskt så att ganska många barn inte ser fram emot att vara ledig, varken helger eller lov. Och det är inte enbart på grund utav att de tillhör fattiga familjer som inte har råd att göra saker. Det finns barn från familjer som är ekonomiskt oberoende som ändå fasar för ”ledig tid”.

Tid som måste spenderas med föräldrar som dricker, föräldrar som slår, föräldrar som trycker ner, psykar och som kanske också skiter i sina barn. Föräldrar som sårar, föräldrar som inte är lämpliga, föräldrar som vill väl men som inte orkar på grund av egna problem med psykisk ohälsa. Att vara barn och vara ledig är inte enbart förenat med positiva upplevelser. Jag märkte det ganska ofta då jag arbetade som lärare.

En skolavslutning fann jag en pojke och en flicka, båda gick första året på gymnasiet, sittandes gråtande i ett hörn i skolan, hållandes varandras händer. Det fina (om man nu ska se något fint i detta) var att ingen av dem egentligen kände varandra innan. De berättade för mig att han hade sett henne gråta inne i klassrummet och hade följt efter av ren snällhet för att fråga om läget. När hon började prata, för det var första gången någon faktiskt frågade henne hur hon mådde och var beredd att lyssna, började även han gråta. Han kände inte bara med henne, för han kände själv. De hade liknande familjesituationer och ingen av dem ville gå hem. Ingen av dem ville spendera tio veckor med en djupt deprimerad mamma som självmedicinerade, eller en pappa som slog först och frågade sedan.

Som lärare var jag hindrad att göra så mycket mer än att lyssna och tala om att jag behöver anmäla detta till socialtjänsten. De visste detta och de visste också att socialtjänsten måste göra en förhandsbedömning utifall utredning skall inledas. Båda två hade varit med tidigare och det slutade oftast med att OM ens en utredning inleddes så avslutades den med erbjudande om diverse frivilliga insatser som bådas föräldrar tackade nej till.

Några år senare sadlade jag om för att utbilda mig till socionom. Jag ville stå på andra sidan. Målet var redan från början att arbeta med utsatta barn och ungdomar och jag ville till socialtjänsten. Jag ville bli soc-tant. Och där är jag nu.

Det är inte mindre frustrerande. Vi möter föräldrar som är rädda för oss eftersom de har läst så mycket i media hur socialtjänsten sveper in och tar barn utan några som helst orsaker. De har läst att vi socialsekreterare ljuger och omhändertar barn, att vi får bonus för varje barn vi placerar och gud vet vad för konstiga lögner.

Att omhänderta ett barn är ett ganska omfattande jobb. Det är inget vi gör för att det är roligt, det kräver flera timmars extra arbete. Att omhänderta ett barn är alltid en sista utväg när alla andra vägar är provade, såvida det inte rör sig om allvarliga fall av misshandel eller övergrepp. Vi jobbar MED familjerna och i de allra flesta fall är målet att återföra barnet till familjen när vi ser förändring.

Vi stöttar föräldrarna och vi finns till för barnen.

Känner du oro för ett barn, kontakta socialtjänsten. Du behöver inte ha bevis på att barnet far illa, det är oro för ett barn som anmäls och så är det upp till oss att utreda om det finns fog för den oron.

Jobbar du till exempel inom skolan har du en plikt enligt lag att anmäla. Det vet du säkert om, men gör du det? Jag har jobbat på många skolor och där viftas oro ganska ofta bort med kommentarer som ”Socialtjänsten är ju redan inkopplade så vad gör en anmälan till?” Men den gör skillnad.

Ser du ett barn eller en ungdom som gråter, fråga vad som står på och våga lyssna på svaret.

Att du lyssnar kan vara det som gör att barnet bestämmer sig för att ”jag väntar en dag till med att ta livet av mig”. Så var det för mig. Jag väntade väldigt många dagar. Över 16 000 dagar för att vara lite mer exakt och i dag har jag inte den minsta lust att göra slut på livet.

Tack till er vuxna som jag snubblade över på vägen, ni har förmodligen inte en aning om att ni räddade livet på mig. Nu är det min tur att rädda livet på några ungar. Tänker du hjälpa mig med det?

Jag vill att siffran tre i varje klass blir noll. Jag vill inte att NÅGON unge, ungdom, barn, tonåring ska behöva känna att de inte har makten över sin egen kropp. Jag vill att varje barn, precis som varje vuxen ska ha rätt att säga STOPP NEJ! När någon rör vid dem som de inte vill bli rörd utav. Jag vill att varje barn ska ha äga sin egen kropp och ha rätten att att bestämma över den. Jag vill att barn ska få vara barn och inte behöva utsättas för vuxnas problem eller behöva delta i aktiviteter som hör vuxenlivet till som alkohol och sex.

Jag vill att varje barn ska längta till sitt sommarlov, för då ska de få vara med sina föräldrar- om det nu inte blir en resa till solen eller massa besök till djurparken så blir det iaf en sommar fylld av vattenkrig, kramar och kärlek. DET önskar jag varje barn och DET kommer jag aldrig sluta att jobba emot, oavsett om jag fortsätter som socialsekreterare, åker ut och föreläser eller när jag en gång i framtiden blir pensionär.

Vill du hjälpa mig med det? Hör av dig till mig via min blogg eller mail så kanske vi kan göra det tillsammans.

Tack för den här veckan. Det har blivit en vecka med en del eftertanke mitt i skrivandet. Kanske inte så mycket blogg i dagboksform utan mer en lång invecklad presentation av vem jag är, vad jag gör och varför jag gör det jag gör.

Vi kanske ses på någon av mina föreläsningar eller på stan. Kom gärna fram och säg hej.

Lördag 18 mars

En veckas gästbloggande börjar lida mot sitt slut och tvärt emot hur jag vanligtvis bloggar så har jag valt att lägga mycket fokus på det som har varit. Jag har bjudit in er i mitt liv.

Jag är en ganska transparent människa när det kommer till mycket, men i min uppfostran har jag haft med mig att man inte pratar om det som sker inom familjen, och det fanns ju förklaringar till det. Jag har valt att de senaste åren inte lägga band på mig. Grälar jag med min man (något som tack och lov sker väldigt sällan) så är det ingen hemlighet, för alla grälar ibland. Jag är öppen med saker som skett i min uppväxt för jag vägrar att skämmas för saker som har legat utom min kontroll.

I dag är jag en person som är tillfreds med livet. Jag har bott på samma adress i nära på 6,5 år. Det är rekord. Jag har levt med samma man i snart tio år. Jag har ett arbete som jag trivs med och en arbetsplats som jag trivs på och jag vågar sätta ner foten, ifrågasätta och försöka ändra på saker när det inte känns bra, i stället för att fly och söka nytt jobb.

Men jag drömmer om att jobba på en annan nivå. Att komma ut till arbetsplatser, skolor, föreningar och dela med mig av mina erfarenheter och hur jag löst mitt liv.

Jag tror inte på att man ska uppnå någon slags ständig lycka. Lycka är så lätt förgänglig och föränderlig. Det som gör mig lycklig i dag kan göra mig uttråkad i morgon. Jag tror heller inte på att man ska vara nöjd. Min mamma sa alltid ”Var nöjd med det du har”, men varför ska jag nöja mig? Är jag inte värd mer. En större utmaning, ett bättre liv eller vad det nu må vara jag vill ha.

Jag kommer att fortsätta att skriva, skriva för livet, för mitt liv och för andras. Planer på att skriva en bok om ”överlevare”, människor som överlevt övergrepp i barndomen och som kommit ut på andra sidan som ganska vanliga människor med ganska ovanliga erfarenheter finns. Jag vill också skriva skönlitterära böcker. Och hålla mina föreläsningar och utbildningar.

Min blogg lever då och då och du är välkommen att läsa, kommentera, fråga. Eller bjuda in mig till att hålla föreläsning. Behöver du någon att prata med om var du ska göra av dina känslor kan du också kommentera i min blogg. Jag kan inte hjälpa alla, men jag kanske kan hjälpa någon.

Dessa saker gör mig tillfreds med livet. Att vara tillfreds är en känsla av trygghet, att känna att jag är på rätt ställe just nu.

Jag har fått med mig något mycket värdefullt som jag ärvt från troligen min far och det är min envishet. Jag vet att jag kommer att nå mina mål på ett eller annat vis.

I dag är det lördag och det är dags att mysa med familjen. Det blir en sväng till affären för att köpa lördagsgodis, även till mig. Jag äter några bitar ”trots” att jag är gastric bypassopererad men blir det för mycket mår jag dåligt.

Jag kommer att krama mina barn, tala om för dem att jag älskar dem, de kommer att himla med ögonen och svara ”jag veeeeeet” och jag vet att de vet.

Jag kommer också försöka hinna en promenad i skogen för att fylla lungorna med frisk luft och fräscha tankar. Jag gillar vanligtvis inte våren, jag har alltid varit en höstmänniska som föredratt mörker och den lite fuktiga luften som följer med höstregnet men de senaste åren har våren väckt mer och mer känslor i mig.

Jag vet inte om det är åldern eller om det är något som legat latent i mig, men jag har börjat intressera mig för odling. Inget märkvärdigt men mina potatisar måste planteras och i år ska jag ge mig på täckodling. Känns lagom ansträngande och inte så krävande.

Jag klappar mina katter och drömmer om att få tiden att skaffa hund igen.

I dag är det lördag och det är en bra dag att tanka på energi och fylla huvudet med positiva lugna tankar så att man orkar med en ny arbetsvecka.Min barndoms lördagar var ett enda stort stressmoment, godis åt vi hela veckorna så det var inget att se fram emot.

Hur många barn är rädda för helgen den här veckan?

Är du orolig för ett barn, misstänker du att ett barn far illa hemma. Gör det enda rätta och kontakta socialtjänsten i den kommun barnet bor/befinner sig. Du kan vara anonym och din anmälan kan vara det som räddar ett barn från övergrepp, misshandel, alkoholism.

Det är inte din sak som privatperson att utröna om det finns fog för oron, känner du oro är det dags att lämna en orosanmälan och socialtjänsten tar vid och utreder om det finns fog för oron och erbjuder i så fall frivilliga insatser. Det är extremt sällan en anmälan leder till ett LVU (omhändertagande enligt lagen om vård av unga), det är en komplicerad historia och kräver att socialtjänsten har väldigt mycket fakta om att det finns fara för barnets utveckling och hälsa. Men en familj som är i kris kan få hjälp med till exempel familjebehandling, stödpedagoger, kontaktfamilj eller liknande. Det kan få en trasig familj att iaf påbörja arbetet att bli hel. Det kan hjälpa ett barn att kunna fortsätta att älska sina föräldrar och det kan hjälpa föräldrar att se sina barns behov före sina egna.

Hur många barn gråter sig igenom denna helgen av rädsla för att mamma ska supa, att pappa ska slå mamma, att barnet själv ska bli utsatt?

 

Fredag 17 mars

Min familj består i dag av min man Peter, som arbetar inom it-branschen, min son som är 12 år och till största delen bor med sin pappa i Skara, min och makens gemensamma dotter som är 4 år och en riktig trollprinsessa.

Till familjen hör också makens styvbarn från hans tidigare äktenskap i USA, fyra stycken vuxna/halvvuxna barn och tre, snart fyra barnbarn.

Min son har bland annat diagnoserna adhd och asperger. Hans pappa har det dagliga huvudansvaret kring skola och fritid då sonen bor där och trots alla strider oss emellan så är jag grymt imponerad över att han orkar. Att han orkar fightas med skola och kommun för att vår son ska få det han har rätt till och sen komma hem och fightas med en son som bara vill vara som alla andra och inte alls tycker att det är ett dugg roligt att vara ”unik” och ha ”superkrafter”. För mig som deltidsförälder till denna underbara pojke blir det en kamp. Vi får ju många fina stunder, jag slipper vardagstjatet men får också mycket känslor östa över mig. Det är ju till helgen när lugnet kommer som han hinner och orkar tänka efter och öser skiten ur sig så att säga.

Det är svårt att få honom att förstå att jag älskar honom och jag kämpar varje dag med att visa det också, inte bara säga och ibland är han ärlig och svarar att det faktiskt inte känns som om jag älskar honom. Det gör ont i mig, men samtidigt är jag så oerhört stolt över att han kan sätta ord på det, att han kan säga det och därmed be mig om att vara tydligare.

Min dotter har en ängels utseende och en djävuls list och är empatisk och charmig. Men har väldigt tydliga gränser. Något som verkar störa många vuxna. Hon kramas inte om hon inte vill kramas. Och pussar är hon tydlig med att hon inte gillar. Detta är inget jag har lärt henne, som man kanske kan tro med min bakgrund. Jag har bara varit tydlig med att vill man inte kramas så ska man inte göra det.

Vi har förklarat för henne att en del saker som vuxna säger att man ska göra, som att städa, plocka undan, gå och lägga sig och så vidare, det måste man göra fast man kanske inte vill. Men när det kommer till saker med kroppen, då är kroppen din egen.

Sedan har jag också varit sträng mot mig själv. Jag är väldigt fysisk. Jag kramas ofta och mycket och anser att en kram kan göra en tuff dag mycket lättare. Men när jag kramar min dotter och hon säger nej, då slutar jag direkt. Samma sak om vi busar och jag kittlar henne. Säger hon stopp, då slutar jag. Det går inte att säga till sitt barn att man äger sin kropp och får säga nej och sedan som vuxen inte lyssna på det. Det lär barnet att det inte spelar någon roll om man säger nej och det visar för omvärlden att ett nej inte betyder något.

Samma gäller med min son. Vi lär honom vikten av att lyssna när någon säger nej. För honom är det svårt att tolka signaler pga de funktionshinder han har, så där lär vi honom att ett nej är ett nej. Han gillar också kramar och han gillar sin syster, men han har fått lära sig att hon kramar på sina villkor.

Jag önskar att någon hade lärt mig det. I stället blev jag lärd att vi kramar alltid folk när vi hälsar på dem och när vi säger hej då. Vi fick inte lära oss att ta i hand utan det var kramar som gällde, oavsett om det var släktingar eller om det var för oss nya bekantskaper i form av pappas arbetskamrater, folk som kom till våra föräldrar på fest eller nya grannar. Det var inte alltid dessa personer luktade gott, eller att de släppte taget när kramen var över.

En kram är jättemysig, när den sker på både givares och mottagares villkor.

Jag är för mer kramar i vardagen, det är många som inte fått en riktig kram på länge och som behöver det och det är ju inte så att man går in i fikarummet på jobbet och säger ”vilken skitdag, jag behöver en kram”, men vi borde kanske göra det lite oftare. Ta för oss, både hemma och i det offentliga rummet. En kram är ju faktiskt ”bara en kram” och innebär inte att jag vill ligga med den jag kramar, vilket också är viktigt att framhålla.

Blev det lite dubbla budskap nu kanske? Säg nej till kramar. Krama varandra mer.

Det jag vill få fram är väl att det har blivit ett klimat där man inte kan krama någon, allra minst av motsatt kön, utan att det uppfattas som något sexuellt. Man bjuder ut sig. Ska man som gift kvinna verkligen krama en annan man än sin make?

För mig är kramar tämligen osexigt. Det är värme. Ömhet. Empati. Omsorg. Börjar händerna vandra och kladda så är vi inne på något helt annat.

Men det finns människor som jag inte vill krama också, ganska många när jag tänker efter. Och det finns många jag aldrig skulle krama för att de har klart och tydligt signalerat, med ord eller handling att de inte vill kramas – inte med mig i alla fall.

Tänk efter. Vill du ha en kram i dag? Be om en. Och när gav du någon utanför den närmaste familjen en kram senast? Kanske dags att utmana dig själv och ge någon en kram i dag? Men glöm inte att fråga först.

Torsdag 16 mars

I dag väger jag vad som kallas ”normalvikt”, jag har gått ner ungefär 55 kilo och är en helt ny person. Jag började nyligen på en ny arbetsplats där ingen känner den ”gamla Weronica” och emellanåt vill jag ha det så, jag vill inte bli påmind om det som varit. Men så känner jag också att jag banne mig har en skyldighet mot alla unga killar och tjejer som har självmedicinerat med mat, som gör det just nu för att döva sig och för att inte känna sig ensamma.

För mitt i allt mitt sociala liv har jag aldrig haft den tryggheten som en bästa vän ger, inte en riktig bästis som följer en genom flera år. Jag har vänt ut och in på mig och varit den där som ”alla ringer till” när livet går åt skogen, jag har varit den som berättat roliga historier och varit medelpunkten på många fester men jag har känt mig så fruktansvärt ensam. Och där har maten varit ”min räddning”, mat och godsaker ställer alltid upp och lägger sig som en varm filt runt ett kallt ensamt hjärta.

Choklad torkar alltid tårarna när man känner sig ledsen och övergiven. En påse godis eller en bytta glass gör alltid att lördagskvällen kan klaras av utan tårar över att vara ”den enda som inte har en pojkvän”. Problemet med mat, precis som med vilken annan drog som helst är att även sedan man börjar må bättre så är missbruket svårt att bryta. Och till skillnad från alkohol eller narkotika som man ju kan utesluta helt från sitt liv, så är maten omöjlig att bryta helt med.

Min operation var min räddning. Den är kanske inte allas räddning. Få lösningar är så fiffiga att de passar alla.

Kroppen är inte en maskin och vi är alla olika, men för mig var det en operation som för första gången i mitt liv gjorde att jag fick normalvikt. Så lite som jag väger i dag har jag inte vägt sedan 80-talet då jag gick i mellanstadiet och det är rätt skrämmande.

Men när livet knackar på och jag blir ledsen, besviken, känner mig ensam – för så ser livet ut för oss alla oavsett livssituation, saker och ting blir tunga ibland – så har jag fått lära mig att ta emot det och göra något av det.

I höstas blev jag sjukskriven för första gången i mitt liv, om man bortser från någon enstaka vecka i samband med min operation och någon förkylning här och där. Min läkare sa helt enkelt stopp för hela världen snurrade för fort. Så mycket saker, det mesta positivt, hade hänt de senaste åren i mitt liv och det i kombination med en stor arbetsbörda på mitt arbete gjorde att jag inte mäktade med. För några år sedan hade jag kört på vidare och matat i mig några kilo smågodis, lite bullar och coca-cola så hade jag orkat lite till.

Jag skulle hämta min dotter på förskolan, en resa som tog ungefär 35 minuter från mitt arbete. Jag gick ut från jobbet kl 14.45, jag minns det för jag skickade ett sms till min fd man angående vår son.

Kl 16.00 ringde min sons pappa mig och DÅ rullade jag in på förskolans parkering och jag hade inte en aning om var jag hade varit, vilka vägar jag hade kört eller varför.

Jag har räknat ut hur jag förmodligen körde men det kunde ju ha slutat riktigt illa. Det blev en tid ”hemma” med tankar och funderingar. Lägligt nog skulle jag byta jobb så min sjukskrivning blev en uppladdning inför det nya jobbet.

Under den perioden fick jag mycket tid att fundera. Saker som jag kanske borde funderat på för länge sedan, som vad jag egentligen vill göra med mitt liv.

En livslång dröm har varit att föreläsa. Jag har jobbat som lärare i många år så vanan att prata inför grupper har jag. Nu vill jag ut och föreläsa, om matmissbruk, om att växa upp i en familj som inte riktigt fungerar, om att leva med en man i rullstol, om att ha ett barn med flera neuropsykiatriska diagnoser.

Ja, ni som läser ser att det finns en hel skattkista att ösa ur. För det är så jag ser mitt liv. Det är en kista full av skatter.

Min uppväxt har inte varit den bästa, men det finns alltid barn som har haft och som har det värre. Alla mina erfarenheter har format mig till den jag är idag, jag skulle givetvis önskat att jag hade fått höra att jag var älskad som barn. Jag skulle gärna sluppit ha en alkoholiserad pappa och en mamma som var gränslös och inte förstod sin roll som förälder. Jag skulle gärna ha fått vara barn när jag var barn och fått den bekräftelse och kärlek jag behövde istället för att behöva hitta den på andra sätt. Jag hade givetvis hellre växt upp frisk och sund med en kärlek till mig själv och till min kropp istället för att ha misshandlat den med mat och ätstörningar åt alla håll och kanter.

MEN den tiden är bakom mig. Det som var i går, går inte att göra något åt. Det är känslan av det och upplevelsen av mitt liv I DAG som går att ändra.

Jag har valt att inte hata. Inte någon. Inte någon som mobbade mig i skolan, inte någon av de som utsatte mig för övergrepp, inte mina föräldrar som ryckte upp mig en gång om året för att det var dags att flytta.

Jag har valt att förlåta. Det är svårt. Att jag förlåter innebär inte att jag tycker att allt är okej, att nu är vi goda vänner och är glada. Att förlåta innebär att jag sätter punkt, att detta är passerad tid och jag väljer att inte låta det påverka mig negativt, för påverkar mig gör det.

Jag vill inte att NÅGON unge någonstans ska behöva se sina föräldrar slåss med varandra på fyllan.

Jag vill inte att något barn ska behöva få höra från sina föräldrar att man är skuld till övergrepp man blivit utsatt för.

Jag vill inte att något barn ska behöva höra från en släkting att man ljuger om att man blivit utsatt för övergrepp.

Det är därför jag ansluter mig till den kamp som Yvonne Kullenstjärna och Elaine Eksvärd driver. Sök rätt på dem på instagram så ser ni att vi är fler som jobbar för att det som i dag är tre i varje klass ska bli noll. Det är nämligen i dag ett genomsnitt på tre barn i varje klass som på något vis är utsatta för sexuella övergrepp.

Det är därför jag vill ut och föreläsa, för pedagoger, föräldrar men också för våra barn och ungdomar och lära dem att sätta gränser, behålla sin integritet och att våga säga ifrån och aldrig hålla tyst, även om dumma vuxna försöker tysta dem.

Och jag vill aldrig höra talas om ett barn som lever i en familj där man lever efter talesättet: Det som händer inom familjens fyra väggar stannar där.

Onsdag 15 mars

I många år var jag väldigt elak emot mig själv. Något som nog aldrig riktigt syntes på utsidan. På utsidan var jag den där tjocka, glada tjejen som höll på med teater, musik, skrev och hade tre extrajobb. Jag höll mig sysselsatt dygnet runt för att hålla mig hemifrån som tonåring, och för att hålla tankar och känslor borta när jag blev lite äldre.

Jag har alltid haft svårt för att somna, som vuxen förstår jag varför. Det var helt enkelt så mycket som min hjärna behövde bearbeta och på kvällarna när man låg ner och skulle göra ”ingenting” så kom tankarna. Det hände att jag låg och läste till klockan 4-5 på morgonen, tills jag somnade med boken över ansiktet och sedan gick jag upp till skolan och var där i god tid.

När jag började jobba extra och vara med i teatergrupper så fördrev jag tiden på det viset så att jag ramlade i säng när jag väl kom hem.

När jag inte jobbade eller gick i skolan så festade jag eller åt. Det var något vi hade gemensamt min mamma och jag. Det var vad vi gjorde tillsammans, åt. Vi åt när vi firade, åt när vi var ledsna, åt när vi inte hade något att göra.

Detta resulterade i att jag hade en vikt på 90 kilo i högstadiet och en bit över 100 som vuxen.

Min övervikt har aldrig hindrat mig, den har aldrig varit i vägen för det jag vill göra. Den har aldrig orsakat att jag blivit diskriminerad när jag har sökt arbete, jag har tvärtom alltid fått arbeten som jag egentligen på pappret inte varit kvalificerad till men har lyckats få i alla fall och lärt mig massor på detta.

En dag i mars 2002 ringde min bror till mig. Min mamma hade åkt med ambulans in till kärnsjukhuset i Skövde, hon hade hostat och kräkts blod i flera timmar. Dagen efter var hon död. På sjukhuset ville läkaren prata med mig, min bror kunde inte svara på hans frågor. Läkaren frågade först om min mamma hade haft alkoholproblem. Jag svarade att hon drack väldigt moderat de sista 10 åren i alla fall och före det var det väl festdrickande och då ganska mycket men inget missbruk.

Dödsorsaken var att hon hade förblött genom invärtes blödningar. Två brock hade brustit i halsen och trots idogt arbete gick blödningarna inte att stoppa. Blodet vägrade att levra sig och då hon hade väldigt lågt blodtryck så hade blödningen pågått förmodligen i något dygn när hon kom in och det tog tid att lokalisera den.

Läkaren tittade på mig och sa sedan:

– En så igenfettad lever ser man bara på någon som supit hårt i många år, eller som misskött sin kost allvarligt ett helt liv.

Sen sänkte han blicken och tittade medlidsamt på min 112 kilo tunga hydda.

Jag åkte därifrån, för att planera en begravning för min mamma, som blev 54 år gammal och för att ta de första stapplande stegen i kampen om att vinna mitt eget liv.

Det tog en del år att bearbeta min mammas död. Det kanske låter hårt men jag saknade EN mamma och gör så fortfarande, inte MIN mamma. För trots att hon gjorde sitt bästa så räckte inte det till för mig. Jag har saknat en mamma större delen av min uppväxt och ju äldre jag blev desto mer blev jag den vuxna i vår relation. Jag behövde bearbeta min relation med min mamma innan jag klarade av att bearbeta min relation till mat.

I mars 2015 var jag mamma till en elvaåring och en tvååring och funderade fortfarande på hur jag skulle komma till rätta med min övervikt som då stigit ytterligare några kilon. Otaliga knep och dieter hade gåtts igenom men det funkade liksom inte. Min största skräck var att dö lika tidigt som mamma och lämna en ung man och en tonårig flicka utan mamma. Det blev några möten med sjukvården och i oktober 2015 rullades jag in på operation på avdelning 61 på SÄS i Borås. Det var dagen jag föddes igen och jag kommer alltid att fira den dagen som en extra födelsedag.

Jag genomgick en gastric bypass. Det är inte en genväg eller en quick fix. Den som påstår det begriper inte alls vad det är vi genomgår. Det är en hjälp, det är en operation som inte bara kopplar om magen utan även gör något, vet inte vad men något händer med psyket som gör att väldigt många börjar tänka annorlunda kring kost och mat. Själv har jag gjort slut med min livslånga bästis chokladen. Den smakar helt enkelt inte gott längre. Sockerfri choklad fungerar men jag kan inte längre äta 100 gram mjölkchoklad på en dag, eller ens en vecka.

Jag har kämpat för vartenda gram av de 55 kilon som jag har tappat. Men med viktnedgången kommer andra ”problem”.

Jag släppte min rustning, mitt skal, mitt skydd.

Jag kan inte längre gömma mig i en godispåse när stressen blir för påtaglig.

Jag kan inte längre skylla på min vikt när saker blir jobbiga eller jag stöter på motgångar.

Nu handlar det om att möta alla hinder och se dem i ögonen och helt enkelt sluta rymma.

Mina föräldrar lärde mig att när man stöter på patrull så flyttar man och börjar om, eller äter.

Jag kan inte göra något utav det, jag måste lösa problemen här och nu. Och det är inte alltid så himla lätt.

Tisdag 14 mars

När jag växte upp levde vi efter talesättet att det som händer inom familjen stannar inom familjen, och det var en ganska strikt regel som på inget vis fick brytas.

Det fanns också en regel om att vi inte fick ha några hemligheter inom familjen och inga stängda dörrar, inte ens på toaletten.

Det fanns också en gränslöshet som var väldigt svår för en flicka att hantera, mina föräldrar gick nakna eller halvnakna hemma, men även deras gäster hade en (o)vana att kasta kläderna framåt kvällen när de fått några groggar i sig. Alkohol och sex var något som skedde öppet i familjen och det avspeglade sig också i hur vi barn betedde oss. Själv tyckte jag att det var fullt naturligt att berätta fräckisar som jag läst i min pappas sk ”herrtidningar” på klassens timma i fjärde klass. Min lärare var inte fullt lika förtjust och avbröt det hela.

Så här i efterhand kan jag skratta åt det, men det gjorde mig så oerhört utsatt. Eftersom vi flyttade så ofta hade jag aldrig en chans att skaffa mig goda vänner, vänner som jag kunde komma hem till och se hur en ”normal familj” fungerade, jag var utlämnad till böckernas värld. Och den världen levde jag i och älskade. Jag läste böcker på löpande band, flera i veckan redan när jag gick i lågstadiet. Jag läste allt från facklitteratur till skräckböcker och var en regelbunden kund på biblioteken i vilken stad vi nu råkade bo i.

Ganska snart upptäckte jag också att det var något helande i att själv skriva och en dröm om att bli författare växte sig ganska snart stark.

Jag skrev och skrev och bad alla som kom i min väg att läsa och bedöma. Jag var med i novelltävlingar och vann en hel del i tonåren, lokaltidningen gjorde reportage om mig (och gav mig senare även ett extrajobb) och jag var så stolt och glad över att det fanns folk som faktiskt tyckte att det jag skrev var bra. Men varken min familj eller släkt gav mig någon respons. Min mormor ville inte ens läsa när jag visade henne och efter artikeln i tidningen sa hon till min mamma (när hon trodde att jag inte hörde) att Weronica behöver tona ner sig ”hon tror att hon är så märkvärdig och det måste någon ta ur henne”.

Jag var 14 år gammal och drömde om bullerby-jular och en mormor som var stolt över mig.

Min mamma som kanske inte alltid förstod vad ord kunde göra förde mormors ord vidare, det var ju viktigt att vi försökte göra som mormor ville.

Underligt nog så stoppade inte detta min vilja att skriva, tvärtom. Jag skrev och berättelserna handlade om flickor som var utsatta för mobbing, övergrepp och alkoholiserade fäder. Fantastiska fantasifulla berättelser. Kunde man nog tro. För inte var det på detta viset hemma i familjen Nilsson?

Hon har allt en bra livlig fantasi den där lilla Weronica, man undrar ju var hon får allt ifrån men hon gör ju inget annat än läser så det är väl så hon kommer på allt.

Att allt jag skrev var självupplevt, det var det ingen som kunde föreställa sig. Inte ens jag själv tror jag. Jag levde ju mitt i det hela och hade gjort hela livet. Det var normaliserat för mig.

Det var först när vi bosatte oss i Tibro och faktiskt blev kvar i kommunen i en hel del år (men flyttade inom kommunen) som jag fick chansen att se hur andra barn och ungdomar i min ålder hade det. Jag glömmer aldrig när jag var hemma hos en kompis på hennes födelsedag. Det var fullt av folk i hela huset, så mycket att jag nästan fick panik trots att jag är väldigt social. På kvällen när de flesta hade gått hem så kramade hennes mamma henne och sa ”Grattis min lilla gumma, hoppas du haft en fin dag, jag älskar dig”

Just där och då rasade min värld, jag hade aldrig i mitt liv hört någon säga de tre orden till mig. Jag var femton år fyllda och ingen hade någonsin sagt ”Jag älskar dig” till mig.

Där och då lovade jag att den dagen jag själv fick barn skulle de aldrig behöva tvivla på min kärlek. Jag lovade att tjata hål i huvudet på dem om att jag älskade dem. Samtidigt började en förtvivlad jakt på att själv få höra de där orden, och jag var beredd att göra precis vad som helst, till vilket pris som helst.

Måndag 13 mars

Man kommer till en punkt i livet när det gäller att göra ett val, eller flera och det spelar ingen roll vad man har med sig i ryggsäcken eller vad valen handlar om, för hur man än väljer så blir ju framtiden ”lidande”.

Jag är i dag 44 år. Det känns väldigt underligt att vara så pass gammal. Min mamma blev bara tio år äldre än jag är idag. Att jag bara skulle ha tio år kvar att leva känns helt galet. Det funkar liksom inte med bara tio år. Då hinner jag inte hälften av alla saker jag vill uppleva och klara av.

Min uppväxt är kantad av dåliga val, impulsiva val och händelser som jag själv inte haft någon som helst makt över. Mina föräldrar var inte mogna att vara föräldrar, de var vid närmare eftertanke förmodligen inte mogna nog att ta hand om sig själva ens, men de gjorde så gott de kunde med de förutsättningar de hade. Det är så jag måste tänka för om jag bara tänker att de var klantiga och idioter så skulle jag fyllas av sådant hat och sådan bitterhet att det skulle äta upp mig inifrån.

Hat är ingen lösning på något, hat tar så fruktansvärt mycket energi att man inte orkar med något annat. Hat försurar livet. Jag gillar inte att hata. Jag väljer att tro att de tio adresser jag hade de första tio åren i mitt liv var mina föräldrars lösningar på problem som de inte kunde hantera på något annat vis än att just flytta.

Någon bästa vän hade jag aldrig, jag hann liksom aldrig få den kontakten med någon så att den gav mig det förtroendet. Vi flyttade ju så fort jag kände mig någorlunda rotad. Jag gillade att flytta, det var roligt. Mina föräldrar var glada och de blev avslappnade när vi kommit till den nya adressen, men efter något halvår hände det saker. Folk kom och knackade på dörren med knivar i handen, arga chefer kom och ringde på och frågade var min pappa var, för han skulle vara på jobbet, räkningar kom och mamma grät och pappa skrek. Pappa drack en hel del, det kunde mamma göra också när det var fest. Det hände att de slogs, det hände att pappa kräktes i hallen eller att han stod i köket och hotade att ta livet av sig inför både oss barn och gäster vi hade.

Och sen flyttade vi.

  • Weronica Olofsson
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher