Foto: MAJA HANSSON
Foto: MAJA HANSSON

En lagspelare med näsa för mål

Fotboll

Jag träffar Annelie Carli, 24, på samma lokala café som två av de tidigare personerna jag pratat med. Även om det är första gången vi träffas känns samtalet behagligt redan innan vi satt oss ner. Vi får en lång och trevlig pratstund där vi hinner avklara alla möjliga ämnen. Fotbollsgalan nämns bland annat och mycket talar för att Anneli blir en av gästerna på årets gala. Då hoppas jag vi hinner byta några ord i minglet.

Vad kommer du ha för roll i den lokala fotbollen säsongen 2017
– Spelare i IK Frisco. Än så länge är det dock oklart hur mycket jag kommer kunna spela.
Om vi bortser från fotbollen, hur ser ditt liv ut idag?
– Jag har precis bytt arbete, och på min förra arbetsplats kunde jag styra mina tider mer på egen hand. Nu arbetar jag på ambulansen i Göteborg, och då är jag mycket mer beroende av en kollega och då blir det svårare att byta tider. Allt utgår från fotbollen så det här med nytt arbete och därmed nya tider är den största förändringen i mitt liv. Jag bor kvar i Vårgårda med min sambo, annars händer det inte så mycket i mitt liv.

Du blev skytteligavinnare i division II ifjol (23 mål) och även 2012 i division I (16 mål). Har du alltid varit en målgörare?
– Jag tänker inte så mycket på det, men man blir påmind när det står om det i tidningarna såklart. Ibland har man ju tur och står på rätt plats, och bara petar in bollen efter de andra har gjort förarbetet. Jag har inte så mycket koll på hur många mål jag gör, och sen kan jag i ärlighetens namn inte säga att jag alltid varit en målgörare. Men anfallare har jag nästan alltid varit.
Känner du press att det är du som ska göra målen?
– Inte inför kommande säsong, och jag vet inte hur det kommer sig. Eftersom jag inte vet hur det kommer bli denna säsongen och hur mycket jag kommer spela så känner jag faktiskt ingenting. När jag kom från Vara SK 2015 och i fjol, 2016, satte jag ganska mycket press på sig själv, eftersom ”jag är den som ska göra målen”. Det är en känsla som kommer utifrån när alla runt omkring en bygger upp förväntningar. Det är säkert inget illa ment, men mitt sviktande självförtroende gör att det blir mer negativ press än peppande.

Jag vet flera spelare som i unga år gjort många mål och alltid fått mycket beröm för det, men i takt med att motståndet blev bättre och målen ibland uteblev kände de sig inte tillräckligt bra. Vissa la till och med skorna på hyllan på grund av detta. Känner du att du måste göra mål varje match för att känna dig tillräckligt duktig som fotbollsspelare? Om inte, vad beror det på?
– Att göra mål är inte allt. Man ser så många duktiga lagkamrater som inte gör mål och ser att dem är duktiga ändå. Såklart kan jag bli påverkad av att inte göra mål men det beror nog mer på förväntningarna utifrån. Gör man en bra match som lag och någon annan gör mål, så spelar det ingen roll. Jag känner inte att ”gör inte jag mål, så gör jag ingen bra match”.
Hur ser en matchdag ut för dig? Har du några speciella rutiner?
– Vårgårdatjejerna, vi som åker i en bil tillsammans till träningar och matcher, äter frukost tillsammans. Vi har gjort det till en tradition, och har som ett knytkalas. Förra året var det Maja Hansson, Alexandra Schwartz, Julia Emanuelsson och Julia Gillqvist men vi får väl se hur det blir nu. Vi kanske får ta två bilar för det har tillkommit några fler Vårgårdabor i truppen.
– Det är väldigt härligt att sitta tillsammans och tjöta istället för att äta sin gröt själv. Om matchen är på en fredagskväll äter vi gärna tillsammans innan också. Alla älskar mat i laget. Drömmen är väl att kunna vara på Katebo innan, men vi är väldigt bortskämda med att vi får mat efter varje match. Cecilia Domeier är lite mat- och fikansvarig. På bortamatcherna skickar hon med matlåda till alla, och på hemmamatcherna lagar hon mat som vi äter efteråt. Ibland är det rostbiff och potatissallad, någon gång har det varit smörgåstårta. I höstas på kvalet när vi åkte buss fick vi mackor innan. Vi är riktigt bortskämda. Sådana personer är livsviktiga runt laget.

Vem är den bäste du spelat med, och varför?
– Sofia Hagman, vi spelade tillsammans i Vara SK. Sen är Katti Ölvebo jäkligt bra också. Alexandra Schwartz och Maja Hansson är också duktiga, framför allt passar deras spelstil mig väldigt bra och vi trivs bra tillsammans.
Vilken är din roll i omklädningsrummet?
– Jag tar rätt så mycket plats. Vet inte om det är bra eller dåligt faktiskt. Jag tjatar väldigt mycket med alla. Vi har några stycken i laget som är precis som mig, så det blir ganska hög ljudvolym. När vi har förlorat kan jag faktiskt vara tyst, annars tror jag mycket på att man ska vara glad i omklädningsrummet och att det smittar av sig till medspelarna.
Vad har fotbollen betytt för dig genom livet?
– Jag har alltid spelat fotboll, sen jag var 5-6 år och började i fotbollsskolan. Fotbollen har en stor roll i mitt liv och det är kring den jag byggt upp livet, och så har det varit de senaste åren. Allt är anpassat efter träningar och matcher. Det blir lättare när min sambo, Rasmus Arnoldsson, också spelat fotboll. Han har förståelse för att mitt liv kretsar kring fotbollen. Sen är fotbollen också värdefull både för min fysik men också tillhörigheten till ett lag.

IK Frisco har spelat i division II sedan 2013, varför blev det guldhattar just 2016?
– Det är en väldigt bra fråga, men jag tror det var en bra blandning mellan äldre spelare och yngre i truppen förra året. Vi hade fått upp några yngre underifrån och hade kvar en stabil stomme. Det var en bra mix och alla pratade med alla. Dessutom var vi hyfsat jämna fotbollsmässigt och då blir det mycket bättre träningar och det gynnar alla.
– Tror också det är viktigt med en stabil stomme i laget, som blir ledare på planen. Kombinationen av ledartyper och jämnbra spelare var nyckeln. Självklart var nyförvärven också en viktig del i framgången. Maja Hansson och Katti Ölvebo kom tillbaka, och Alexandra Schwartz kom från Holmalund.
Trots att ni vann serien i fjol fick ni spela kval för att avancera i seriesystemet. Dessvärre tog det stopp där och ni får spela division 2 även kommande säsong. Hur ser målsättningen ut för 2017, ser ni fram emot att plocka fram hattarna igen till hösten eller vad är tanken?
– Vi har i skrivande stund inte haft något möte om vår målsättning, men med tanke på att flera ur stommen slutar, exempelvis Elena Pettersson och Cecilia Jonsson, tror jag inte att målet är att vinna serien. Vi tränar tre-fyra gånger i veckan, och jag försöker vara med åtminstone två av dem. Ibland kan jag alla, ibland ingen, det beror på arbetstiderna. 

Förutom 2014 när du spelade i Vara SK har du länge lirat med IK Frisco, har du aldrig fått anbud från andra klubbar högre upp? Vad gör att du spelar kvar i division 2?
– Falköpings KIK har varit på mig två eller tre gånger. Senast för någon månad sedan faktiskt. I år tackade jag nej på grund av arbetet, men sen också för pendlingen. När Falköping frågade mig som 17-åring var jag lite för feg för att byta. Nossebro/Elmer-Fåglum ringde förra året och ville att jag skulle bli assisterande tränare, men det kan jag inte. Jag kan inte lära ut fotboll, det är jag inte så bra på. Det tar dessutom extra mycket tid att vara tränare och den tiden har jag inte just nu.
Vad fick dig att gå till Vara SK?
– Även om jag är lite feg så ville jag ändå testa hur långt jag kunde komma. Efter provträningarna kändes det rätt att ge det chansen. Det var också mycket lättare när Maja Hansson och Sara Josefsson följde med. Sen blev det tyvärr bara ett år eftersom vi åkte ur division 1 och laget lades ner efter den säsongen. När jag gick tillbaka till IK Frisco fick jag frågan från Råda BK om jag ville spela med dem, eftersom tränaren i Vara tog över dem, men det var inget alternativ för mig.
Förra året gjorde fotbollsgalan comeback och du kammade hem tre priser. Årets anfallare, måltjuven och stora målligan. Är det någon utmärkelse som du är extra stolt över historiskt sett?
– Hyllningen, ett pris som vi hade på Friscos årsfest för tre år sedan. Alla spelare fick nominera en person i laget, vem som helst, och skriva en motivering. Det var extra roligt att få eftersom det kom från spelarna själva.
Var det nervöst att kliva upp på scenen i Estrad?
– Eftersom jag har väldig scenskräck tänkte jag att jag bara går upp och hämtar det. Men sen ställdes det flera frågor och då fick man stå där uppe och svara på dem (skratt).

Vad gör du helst en ledig dag?
– Det är väldigt viktigt med sovmorgon. Drömmen är att ha en kompis att kunna äta frukost med, eller sambon. En riktig långfrukost. Frukosten, liksom alla andra måltider, är väldigt viktiga för mig. Oftast när jag har lediga dagar går jag och tränar även om det väl inte är det roligaste. Ibland på lördagar hittar jag och ett par kompisar i Vårgårda på något roligt tillsammans. Kanske hyr vi tennishallen och äter middag på kvällen. Det kan vara mitt italienska blod som gör att jag vill äta tillsammans.
Förra veckans intervju handlade om Samuel Thorell, BK Spark och han undrade när du tycker man ska börja elitsatsa? Vilken ålder är lagom?
– I 15-årsåldern. Jag tycker det är viktigt att inte börja för tidigt. I yngre åldrar tycker jag man ska testa på många olika sporter för att se vad man tycker om. Sen är det många som tröttnar på att idrotta i tidig ålder, därför är det viktigt att ha roligt och inte ta det på blodigt allvar för tidigt.

Fem snabba med Annelie….

Om du vill äta middag med vem som helst, vem skulle du välja och vad skulle ni prata om?
– Antingen Henrik Lundqvist, målvakten i NY Rangers, och då hade vi pratat om hockey, som jag älskar. Annars tar jag brorsan, Joel. Det är mina två favoriter och det har alltid varit så. Om man får välja tar jag förresten båda två.

Vilka är dina favorit-appar i mobilen?
– Instagram och swish. Tyvärr har jag fler skickade än mottagna swish-betalningar.  

Vill du rekommendera någonting till läsarna?
– Jag rekommenderar alla att äta en gemensam frukost med lagkamraterna inför match. Eller fjäska till sig en Cicci som vi har i IK Frisco, som fixar mat åt oss.

Vad äter du helst?
– Choklad är min favorit. Jag älskar all mat. Pasta är alltid gott, jag är ju lite italienare så jag får väl leva upp till mitt rykte.

Vad äter du inte?
– Pyttipanna.

Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher