Foto: MIKEY LENNARTSSONAnders Almingefeldt.
Foto: MIKEY LENNARTSSON
Anders Almingefeldt.

Låt oss vara naiva

Psykologen

 
Ibland vet man allt. Som att man har världen i sin ficka. Men det är lurigt. För att inte säga ganska felaktigt. För att inte säga bedrägligt. För att inte säga ren lögn. Vi vet aldrig allt. Inte ens om ett sandkorn. Jaget är aldrig större än världen. Men det är lätt att få något von oben-aktigt och trött i blicken, när nyheterna, med sin ebb och flod av händelser, hemfaller åt exakt samma dramaturgi, eller när folk envist pratar om var i skärselden eller spanska solkusten de får mest för pengarna, eller om rätt låt vann, und so weiter. När allt i livet tycks vara en repig grammofonskiva.

Och kanske vill man som hämnd döda regnbågen, lusten, och hjärtats återkommande eufori med utsagan: verkligheten är gråare än gråast och allt går igen. Allt är bara en kopia på resten av livet.

Men där och då måste man hota med att slå sig själv på käften och genast omvandla sig till förvånad människa med gapande mun. Och radera fördomssanningarna. Inte veta något. Tvätta sig ren från kunskap. Samt gå ut i färgrikedomen som läskpapper, och låta livet hända – precis som det uppenbaras i det ögonblicket. Fenomenologerna, med Edmund Husserl i spetsen, har kring den frågan varit omistlig läsning. Det handlar om att knäböja inför livets oupphörliga variation, och rista in ordet vacker idiot i hjärtat. Och se, höra, uppleva – utan några försanthållanden. Inte mala ner allt i redan på förhand givna förståelsekategorier. Eller med andra ord: att se världen i glipan, gömma sig från sin egen kunskap och sedan fri från vetande okynnesaktigt titta fram bakom ett träd – nyfiken och hungrig på intryck. Husserls ord slår sönder den tråkiga självgodheten inom en på ett bra sätt.

Och det behövs. Sannerligen. Senast igår satt en väninna och jag och gnällde på ett café. Det var som en trött pingismatch i ett uppehållsrum någonstans i allas förflutna. Där man bara knappt håller i racketen. Vi satt där, och åt mazarin och drack kaffe – till ljudet av kverulans i våra röster.

Och innan min väninna väckte oss ur rackanedpåandranarkosen, så måste det erkännas, det fanns en illa dold njutning i vårt gnäll, i form av den kontroll man känner, när man med gråa ord gör allt utanför sig själv till något ointressant, likt missbrukaren slippa skavet över att behöva något, man har sitt gnäll, sin flaska, allt annat är second class. Men som sagt det var lurigt. Bedrägligt. För att inte säga ren lögn. Vi visste inte allt. Det sa min väninna. Och vi vaknade äntligen till liv, som de idioter vi innerst inne har möjlighet att vara; mazarinen var inte längre torr och smaklös, den var ett fyrverkeri av smak. De utomordentligt tråkiga personerna vid borden intill, satt inte längre och staplade fördomar och plattityder på varandra, de var krispigt nygräddade människor, som använde orden precist och saltomortalaktigt. Vi upplevde återigen livet, ner till minsta fotnot, nästan som när Sarit Monastyrski på P4 Sjuhärad föredömligt omsluter allt med sitt generösa intresse. Vi var inte längre gjutna i ett deprimerande cementstycke, våra blickar spred sig likt kvicksilver runt borden som nu var ett tivoli av utsagor, färg, och cafégäster som tävlade ikapp med att bidra med olika fantastiska sätt att vara människa på.

Så därför: var vackra idioter, och ät mazarin och verklighet som den första tuggan lycka ni haft i er mun. Världen är alltid ny, det är era jungfruliga ögons plikt att se det. Låt oss vara naiva – i livets tjänst.

  • Anders Almingefeldt
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher