Foto: MIKEY LENNARTSSONAnders Almingefeldt.
Foto: MIKEY LENNARTSSON
Anders Almingefeldt.

Öppenhet kan bara skyddas med öppenhet

Psykologen

Det är fruktansvärt det som skett. När helt slumpvisa medborgare dödas. Som att en nation straffas med att några namn dras ur en jättelik helvetestombola. Så är det när en nation angrips. Det kunde varit du. Det kunde varit jag. Någon hatar oss som nation. Någon hatar vårt sätt att leva. Och det är helt godtyckligt vems liv som går till spillo. Någon känner att deras röst är så marginaliserad att de inte talar i ord – utan i blod.

Och vi borde inte vara förvånade. Det öppna samhället är ett undantag. Och hotas ständigt. Utifrån och inifrån. Världshistorien kan lite schematiskt sammanfattas på följande sätt: fascism, fascism och fascism – med tillfälliga undantag av demokrati. Att vi just nu lever på en plats och i en tid där öppenhet råder, det är en välsignelse – men inget man kan ta för givet. Det är skört, och den sårbarheten ingår som en ofrånkomlig rest, då demokratin är frivillig, och hela tiden måste väljas – igen, igen, och igen. På riksnivå, i det vardagliga, och inom varje människa. Det öppna samhällets själva öppenhet är något oerhört vackert, men innehåller samtidigt dess akilleshäl. Den går inte att skydda med övervakning, kontroll, angiveri, eller detaljstyrning. Då förstör man dess väsen.

Men det är lätt att tanken slinter, inte bara när vi tänker på samhället utan även på individuell nivå. Att vi av rädsla vänder oss bort från världen. Upprättar ett eget rike innanför vår hud. Vägrar allt okänt. Barrikaderar oss bakom psykologiska säkerhetskorridorer. Och visst: det är svårt, att göra sig öppen för känslor, främmande situationer och nya tankar. Där finns en risk. Livet och andra människor kan göra oss illa. Vi kan när som helst attackeras. Som ett terrordåd. Rätt i hjärtat. Det är priset man får betala, om man vill leva i ett öppet samhälle – eller fortsätta vara en levande människa. Men det är som det är.

Det enda sättet att skydda sig är att inte skydda sig. Och hotet mot demokratin utgörs alltså inte bara av lastbilar som kör in i folksamlingar – hur mycket man just nu än hatar sådana fega handlingar. Mer lågintensiva och allvarligare varianter är kanske när vi själva sabbar demokratin långsamt inifrån, sluter oss, och inte tillräckligt engagerar oss i det allmänna runt omkring oss.

Själviskheten och okunskapen bjuder till slut in fascismen. Och det är illa. När folk hatar politiker. När folk inte läser tidningar. När folk bara tänker på sig själva och sin lilla familj. När folk inte respekterar lagar. När folk skryter med att köpa hus i utlandet och blåsa staten. Då har vi snart inget samhälle kvar att försvara. Då finns det inget som står emot. Vi klarar hur många terrorattacker som helst. Men bara om tron på samhället finns kvar. Det får inte ha ruttnat inifrån.

Att förstå demokratins väsen kräver en känslighet, och lyhördhet inför samhället som ett meningsbärande projekt och gemensam skapelse. Det är en dröm om ett mer värdigt liv. För alla. Som landat mitt ibland oss. Och demokratin är skör. Den förstörs när den skyddas med hårda tag. Den kunskapen finns inte alltid. Folk som skriker hatiskt att vi skall skydda oss med våld är i själva verkets demokratins värsta fiende. De förstår inte att den inte kan skyddas med brutala fascistiska metoder.

Och samhällets öppenhet gör terrordåd möjliga. Så är det. Det ingår i själva öppenheten. Terrordåd är så att säga ett tecken på att demokratin fungerar. Och det är vad som lätt glöms bort. Den dagen inga terrordåd kan ske, då lever vi i en fascism. Men vi får aldrig ge upp, vi kan välja hoppet, och öppenheten – om och om igen. Då kan vi med lätthet stå emot alla framtida terrorattacker.

Så därför: fortsätt ha en demokrati inom dig, var öppen, även mot känslor och tankar du inte tycker om. Upprätta inte en fascism inom dig.

Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher