Foto: PHILIP MAURITZON
Foto: PHILIP MAURITZON

Har en positiv inställning

Fotboll

Det är en strålande glad tjej som kliver in genom dörren till caféet där vi ses. Under samtalet lyser Matilda Larssons ödmjukhet igenom, och hon har en tendens att se saker från den ljusa sidan. Trots att 18-åringen slet av korsbandet i ett högst olämpligt skede i karriären är hon glad över att rehabiliteringen gick så smidigt.

Vad har du för roll i den lokala fotbollen 2017?
– Spelare i Holmalunds IF Akademi och F19. I år är jag mittback, en ny position för mig.

Om vi bortser från fotbollen, hur ser ditt liv ut idag?
– Jag går teknikprogrammet på Alströmergymnasiet, inriktning NIU (fotbollsgymnasiet). Hinner inte med så mycket mer än skolan och fotbollen. Under försäsongen hade vi fyra träningspass i veckan och två individuella träningar. Nu är det lite lugnare men det blir mycket fotboll helt klart.

Du bytte från Alingsås KIK till Holmalund strax efter årsskiftet 2015. På våren 2015 blev du uppflyttad till a-laget och fick lovord från dåvarande tränare Michael Rosén. Strax därefter drog du korsbandet. Vad hände?
– Vi körde småmatcher på en träning under sommaruppehållet. I slutet på träningen gick korsbandet av. Mikael Prodér sprang då fram till mig och lindade knäet. Fick frågan om jag kunde böja knäet, och det kunde jag. Skönt, då är det nog inte korsbandet, tänkte jag. Jag duschade, kunde stödja på benet och det gjorde inte så ont. Jag har hört från flera kompisar som dragit korsbandet att det gör så ont, men den smärtan kände inte jag. Vi åkte ändå in till ortopeden en vecka efteråt där det konstaterades att korsbandet var av. Innan det hade vårdcentralen sagt till mig att ta voltaren.
– Mamma hade tecknat en elitidrottsförsäkring till mig bara några veckor tidigare. Den gjorde att jag kunde göra allting privat utan att betala för det. Nio veckor efter skadetillfället opererades jag. Såklart är jag jätteglad att hon tog den försäkringen, och det måste varit ödet att hon tecknade den precis innan skadan.

Sommaren innan korsbandet gick av hade du varit på elitlägret i Halmstad, och i december samma år var du med på läger på Bosön. Tänkte du någonting på att dina chanser att komma med i ungdomslandslag minskade i samband med skadan?
– Jag tänkte inte så mycket på det faktiskt. Det kändes så långt borta. Jag missade i och för sig Cup Kommunal med Västgötalaget och det var jättetråkigt. På Bosön gick det enligt mig själv inte så bra, mycket på grund av att jag var nervös. Jag har alltid underskattat mig själv så jag har dålig koll på hur nära jag var att ta en plats. Mamma har alltid sagt att jag ska åka dit och ha skoj, och då har jag gjort det.
– I efterhand har jag mest funderat på hur det hade gått i elitettan. Var jag hade spelat idag om det inte hänt, den typen av frågor. Det där med ungdomslandslag känns så långt borta för mig idag. Hade jag inte dragit korsbandet på den träningen hade jag gjort det någon annan gång.

Under en landslagsuttagning med F15 fick Matilda lovord från självaste Pia Sundhage. När jag nämner detta skrattar Matilda och ödmjukheten i henne kommer fram. Hon mumlar någonting i stil med att det sägs så, men hon kommenterar det inte mer. Det blev såklart mycket rehab efter skadan. Hade du något speciellt mål under rehabeliteringen?
– Att bli klar till Gothia Cup 2016. För mig var det ett rimligt mål. 403 dagar tog det innan jag var tillbaka. Jag körde lite längre än de flesta, men jag tror att knäet kommer hålla längre också. Jag spelade en halvlek per match i Gothia. Det kändes jättekonstigt, jag hade inte rört en fotboll på länge. Det var extremt roligt att vara tillbaka igen.

Hur har du motiverat dig själv genom all rehab?
– Att få spela fotboll igen. Det är det roligaste som finns. Att vara nervös inför en match. Känslan för att vinna och känna att man är bra. Det är så roligt att springa runt och jaga en boll, helt otroligt egentligen. Jag fick höra om så många som fortfarande kämpar med att komma tillbaka, flera år efter operationen. Jag vill själv välja när jag ska ställa skorna på hyllan. Vi var ett litet gäng som gjorde rehab tillsammans. Det var såklart lättare att gå till gymmet ihop med andra. Jag var där fem gånger i veckan, själv eller med andra.

Vad betyder fotbollen för dig?
– Den är hela min vardag. Det går inte en dag utan att jag tänker på fotboll. Om det är någon match eller om jag har ont, om jag ska till träningen. Direkt efter en match kan jag analysera vad som hände och sånt, men det gör jag bara för mig själv.

Hur ser en matchdag ut för dig? Har du några speciella rutiner?
– Börjar förbereda mig redan dagen innan. Äter ordentligt och dricker mycket vatten dagen före match. Spelar vi tidigt vill jag gärna sova så länge som möjligt. Äter en stor frukost eller mer brunch innan matchen. Är det match senare på dagen äter jag frukost och sen en stor lunch innan. Precis innan matchstart skriker jag alltid ”kom igen nu tjejer” och gör ett dubbelhopp i luften.

Vem är den bäste du spelat med, och varför?
– Ronia Gustafsson, hon är riktigt duktig. Jag gillar henne mycket som person också, och då höjs hon ännu mer i mina ögon. På elitlägret hade vi också en jätteduktig mittback, Josefine Johansson. Hon var med i landslaget då. Jag tycker att försvarsspelare borde lyftas fram mer!

Vilken roll har du i omklädningsrummet?
– Jag är glad. Tycker jag själv i alla fall. Kanske lite jobbig. Jag tjatar alltid på att folk ska duscha. Av någon anledning åker lagkompisarna alltid hem. Det är så tråkigt. Vi är ett fåtal som alltid duschar och det är en del av träningen tycker jag. De andra skyller ofta på att dom behöver plugga, men duscha måste man göra ändå. Då kan vi väl lika gärna duscha tillsammans.

Vill du rekommendera läsarna något?
– Kolla våra matcher! Och stötta damfotbollen i Alingsås mer. Sponsra damerna eller visa att man bryr sig på något annat sätt.

Vad har du för mål med din fotbollskarriär?
– Att inte dra något korsband. Det är 40-50 procents risk att det händer igen. Jag vill välja själv när jag slutar. Egentligen spelar det ingen roll hur mycket rehab jag gör eller hur mycket jag tränar. Blir det en sån vridning går korsbandet ändå. Jag är trots allt orädd när jag spelar. Det är nog bra. Om korsbandet går av så vill jag inte att det ska vara för att jag är rädd i en situation.

Du har varit iväg utomlands och tränat mycket med tillslagsspecialisten Eija Feodoroff. Vill du berätta mer?
– Det var Mikael Prodér som tipsade om henne eftersom de hade jobbat ihop. Hon arbetar med tillslag men också mycket med mental träning. Jag tycker man växer mycket som person på hennes träningar. Alla borde träffa henne främst för att utveckla sig själva. Eija har så många kloka tankar tycker jag. Hon har berättat många historier om olika personers utveckling och sådana historier är häftiga att få höra.
– Jag och min syster Lovisa har varit iväg på en heldag, ihop med Holmalunds Akademi. Sen spenderade vi höstlovet förra året i Turkiet ihop med Eija. På sportlovet var vi tre dagar i Tångahallen, och på påsklovet åkte vi till Turkiet en vecka. Det är också roligt att det är så blandade åldrar på hennes läger. Dessutom har alla samma fotbollsintresse och då finns det hur mycket som helst att prata om. Jag tycker verkligen att alla ska se till att träna ihop med Eija. Hon har ett speciellt sätt att lära ut.

Snabba frågor….

Vad äter du helst?
– Raclette.
Vad äter du inte?
– Blodpudding. Det är livsfarligt, bara namnet säger nej.
Vad gör du helst en ledig dag?
– Sover ut, säger Matilda med ett skratt. Jag är väldigt morgontrött. När jag väl har vaknat vill jag hitta på någonting med vänner eller familj. Inte bara sitta hemma.  
Om hela världen lyssnade, vad skulle du säga då?
– Uppmärksamma kvinnor! I allt. I sporter, i arbetslivet. Det blir bättre och bättre men det görs inte tillräckligt. Jag är inte nöjd förrän det är helt jämställt överallt.  
Om du fick äta middag med vem som helst, vem skulle du välja och vad skulle du vilja prata om?
– Någon som uppfann nått. Någon jättesmart, som kan lära mig saker. Jag tänker någon som har gått ur tiden, dom var smartare förr känns det som. Eller kanske Nilla Fischer, hon verkar så cool.
Förra veckans intervju handlade om Jesper Persson, Sollebrunns AIK. Han undrade om du var riktigt bra på något förutom fotboll, vad skulle du vilja vara bra på då?
– Laga mat. Jag måste ha recept till allt. Vill bara kunna se vad vi har hemma och slänga ihop något. Det hade varit så coolt.

Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher