linnea

Linnea blommar i en ny roll

Fotboll

Allting började i lilla Skogsbygdens IF när Linnea Liljegärd var fyra och ett halvt år. Sen har karriären fortsatt i Falköping, Göteborg, Ryssland, Norge, Kristianstad och så landslaget givetvis. Idag är 29-åringen spelande tränare i Bergdalens IK, och det märks att Linnea njuter av tillvaron. AT träffade henne för ett snack om minnen, framtid och det stundande giftermålet. 

Idag arbetar Linnea som barnskötare på en förskola och resten av tiden är hon fotbollstränare. Sen om det är åtta timmar i veckan, eller fler som hon lägger på fotbollen, framgår inte riktigt. Just nu är Linnea skadad men annars agerar hon spelade tränare i division I-laget Bergdalens IK. Hon är inne på tredje säsongen och har sedan spelarkarriärens slut varit aktiv som tränare, men också spelat ett par matcher.
I år är det tio år sedan Linnea värvades till Kopparberg/Göteborg från Falköpings KIK, och sedan dess har hon varit utlandsproffs två gånger samt spelat i den blågula tröjan.
– Min karriär startade i Skogsbygdens IF när jag var fyra och ett halvt. Jag ville vara som storebrorsan och tjatade på mamma att få börja spela. Hon fick på något sätt in mig i Skogsbygdens F10-lag, och där var jag med några år, säger Linnea med ett skratt.

När Linnea fyllde 14 år gick hon till Falköpings KIK, efter att ha valt mellan dem och Holmalunds IF.
– Jag spelade i Falköping i fyra år och mitt sista år spelade vi i allsvenskan, minns hon.
När Falköpings KIK åkte ur allsvenskan redan efter första året ville Linnea fortsätta spela fotboll i högsta serien. Hon valde då mellan Örebro och Kopparberg/Göteborg och valet föll på de sistnämnda.

Linnea spelade fyra år i Kopparberg och hann med att vinna skytteligan i allsvenskan, samt få priset som årets forward och årets genombrott på fotbollsgalan 2009.
– Efter fyra år i Kopparberg ville jag stå på egna ben och flyttade till Ryssland. Där spelade jag en kort sejour och det var ingen höjdare, säger Linnea och berättar vidare.
– Jag skadade foten ganska kort efter flytten. I det skedet fick jag välja om jag ville opereras i Ryssland eller bryta kontraktet och flytta hem till Sverige för operation. Efter en strulig tid på rysk mark var valet enkelt och foten fixades hemma i Sverige.
Linnea erkänner att det var jobbigt att gå skadad:
– Man är inte så attraktiv på marknaden då. Jag hade ändå något anbud från en svensk klubb men jag var sugen på att dra någon annan stans en gång till. Jag var inte riktigt klar, och det blev ett halvår i Norge. Sen ringde Kristianstad och ville ha mig. Då kände jag att det var dags att komma hem igen, och någonstans kände jag redan då att karriären närmade sig sitt slut. Fotbollen var inte lika rolig då, berättar Linnea.

2009 vann du skytteligan i allsvenskan och blev utnämnd Årets forward och Årets genombrott på fotbollsgalan. Vad betyder de priserna för dig idag?
– Klart att priserna betyder mycket, de hänger fortfarande på väggen här hemma. När tjejerna i laget är kaxiga har man alltid de utmärkelserna att skryta med, skrattar Linnea men fortsätter med allvarligare ton.
– Jag njöt kanske inte av dem då, det var svårt att förstår hur stort det faktiskt är när man är mitt uppe i det. Nu på äldre dagar är jag väldigt stolt över dem, på ett annat sätt. Idag äter jag chips och tittar nöjt på priserna, säger Linnea, återigen med ett lättsamt skratt.

När Linnea tog över som tränare i Bergdalens IK hade laget precis vunnit division III. Under hennes första år vann laget tvåan och nu har laget spelat division I-fotboll i snart två år.
Tankarna om att bli tränare kom redan under åren i Kopparberg berättar Linnea:
– Jag gick tränarutbildningen på universitetet i Göteborg under tiden jag spelade med Kopparberg. Sen trodde jag väl inte att jag skulle bli tränare när jag var så ung, men när chansen dök upp kändes det lite för bra för att tacka nej. Jag var trött på att spela fotboll men var väldigt sugen på vad tränarbiten kunde leda till, förklarar Linnea och fortsätter.
– Jag hade en ganska klar bild om vilken tränartyp jag ville vara. Man har ju haft många olika tränare genom åren som inspirerat på ett eller annat sätt.

Finns det någon förening eller tränare som har betytt extra mycket för dig i din fotbollskarriär?
– Jättemånga, givetvis – och det känns dumt att bara nämna en. Alla tränare jag haft har varit viktiga på sitt sätt. Men en klubb som alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat är Kopparberg/Göteborg. Vi hade en ett fantastiskt lag när jag var där, och en fantastisk tränare i Torbjörn Nilsson. Det var väl där jag fick mitt genombrott och hade mina bästa år som fotbollsspelare.
Vad har fotbollen betytt för dig?
– Allt. Jag håller på att hitta en ny identitet, efter fotbolls-Linnea. Fotbollen kommer alltid betyda mycket för mig, även om jag försöker hitta saker som jag värdesätter lika mycket som fotbollen. Jag har ändå spelat sen jag var typ fyra år så det är klart att fotbollen har format mig till den jag är.

Vem är den bäste du spelat med, och varför?
– Jag har spelat med många bra spelare, speciellt under min tid landslaget. Caroline Seger är en fantastiskt duktig spelare, hon är en slitvarg och en tekniker i ett och det är få som lyckas kombinera dom bitarna. Sen vill jag också nämna en utanför landslaget, Sara Lidén. Vi spelade ihop i Kopparberg, och utan henne hade jag inte vunnit några priser över huvud taget. Kanske inte den bästa spelaren sett till meritlistan, men den bästa för mig. Vi tänkte lika och spelade väldigt bra ihop.

Det pratas idag en del om talanger och träningsprodukter, vem som egentligen tar sig längst och att det vid ung ålder inte går att veta hur bra en spelare kommer att bli.
När jag och Linnea pratar om varför hon tog sig från lilla Skogsbygdens IF till Kopparberg/Göteborg och hela vägen till landslaget, nämner hon både talang men också tur.
– Jag hade en stor talang från början, redan när jag var liten. Men jag är tjurskallig och bestämmer jag mig för någonting så ser jag till att det händer. Det går väl att leva på sin talang upp till 16-17 någonstans men sen krävs det ett väldigt hårt jobb. Jag hade bestämt mig för att ta mig till landslaget, men jag var också beredd att lägga ner de hårda arbete som krävdes, förklarar Linnea.

Hon berättar också att hon haft en del flyt på vägen.
– Man ska ha tur också, och det har jag verkligen haft. Dels har jag varit skadefri men har också fått väldigt mycket speltid. I Falköpings KIK trodde jag inte alls att jag skulle få spela mycket, jag kom från division III liksom. Efter halva säsongen blev en av två ordinarie anfallare gravid, och då fick jag chansen. Och jag tog den. Ett halvt år efter att jag gått till Kopparberg kom samma chans igen. Då gick Lotta Schelin till Lyon och då öppnades en plats i anfallet för mig. Jag har alltid tagit chanserna när jag fått dem.

Vilken roll har du i omklädningsrummet? Har den förändrats sen du blev tränare?
– Jo, den har väl förändrats. Förr var jag en pajas. Kanske inte den som hördes mest alltid men jag såg alltid till att vara där det hände och har väl alltid varit en retsticka.
Linnea berättar vidare att hon gärna jävlades med lagkompisarna och höll på mycket med practical jokes.
– Det kan man väl inte riktigt göra som tränare. Omklädningsrummet ska vara en avslappnad och rolig miljö. Det är alla minnena från omklädningsrummet man kommer ihåg när man slutar, inte enskilda resultat.

Vilket är ditt bästa fotbollsminne?
– Oj! Vad ska jag välja, säger Linnea och funderar. Det var väldigt häftigt i Falköping när vi vann division I och gick upp i allsvenskan. Det var tredje året i Falköping och efter den resan vi gjort tillsammans var det häftigt att vinna. Det var ett år när allt bara flöt på. Efter halva säsongen ledde vi serien och då började vi vänta på att förlusterna skulle börja komma, men dom gjorde aldrig det. Det var stort att få sätta lilla Falköping på kartan.

Vad gör du helst en ledig dag?
– Oj, jag måste tänka när jag hade en ledig dag senast. Jag är en riktig gottegris. Att bara ta en fika på stan kan jag verkligen njuta av. Jag bor ihop med en väldigt spontan tjej, så jag brukar hänga på henne mycket. Jag gillar ju att göra saker så det passar bra.  

När vi pratar framtid inom fotbollen har Linnea ingen aning om hur den kommer se ut. Hon väljer att ta året med Bergdalen som det kommer och har lagt ner tanken om en spelarcomeback på högsta nivån.
Men klart är att det blir en helhjärtad satsning på tränarkarriären. Och det skulle inte förvåna om det blev succé även utanför planen.

Snabba frågor…..

Vad äter du helst?
– Pasta och pastasås funkar bäst.
Vad äter du inte?
– Fisk, det gillar jag inte. Det är därför jag inte är så smart, brukar jag få höra (skratt).
Vilken app i telefonen använder du oftast?
– Jag är en Hemnet-knarkare, den använder jag flitig.
Vilket är ditt lokala favoritlag?
– Säven/Hol.
Om du fick äta middag med vem som helst, vem skulle du välja och vad skulle du vilja prata om?
– Då hade jag valt min pappa, han lever inte längre men det hade varit trevligt att få äta middag med honom. Vi har nästan 30 år att ta igen så det hade blivit en lång middag.
Vad lyssnar du på?
– Jag är dålig på musik. Tjejerna i laget sätter ofta på något och det får jag snällt lyssna på, men jag vet aldrig vad låtarna heter. Hemma blir det bara skånska visor, jag har inte så mycket att säga till om där, säger Linnea och kanske är det en pik till blivande hustrun.
Har du något boktips till hängmattan i sommar?
– Jag gillar att läsa men det blir inte så ofta. Läser jag så blir det någon deckare, Anna Jansson exempelvis, henne har vi någon bok med. Jag har läst de flesta om Maria Wern också. En bok som man kan plöja snabbt, det är mitt tips.
Om hela världen lyssnade, vad skulle du säga då?
– Jag är mycket för att alla är olika, och det är bra. Jag hade nog sagt något i den stilen.
Dold talang?
– Jag har kunnat cykla på en enhjuling, men det var några år sedan. Vi kör på det, men hoppas att ingen testar mig.
Hur tillbringar du sommaren?
– Nu ska jag gifta mig om en vecka, så mycket kretsar kring det. Vi ska åka ner till familjen i Skåne. Martina är ifrån Åhus så vi brukar tillbringa somrarna vid havet där nere. Det blir väl något liknande i år.
Förra veckans intervju handlade om Anderas Andersson, Östersunds IF och han undrade om du var en pizza, vilken skulle du vara och varför?
– Calzone. Smal på sidorna och tjock på mitten.

Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher