Foto: MARCUS LÖFSTRÖM

Felicia
Wingfors trivs med livet i Spanien och längtar inte hem än.
Foto: MARCUS LÖFSTRÖM Felicia Wingfors trivs med livet i Spanien och längtar inte hem än.

Felicia har fått nya perspektiv på livet

Fotboll

Det är en som vanligt glad Felicia Wingfors jag möter på caféet i Sollebrunn, där hon hälsar glatt på personalen. Felicia är hemma i Sverige på semester och åker tillbaka till Nerja i Spanien följande måndag. Det blev en lång pratstund om allt möjligt. Såklart mycket snack om den lokala fotbollen och vad som händer där, men också om skillnaden mellan mañana-livet i Spanien och det ständiga planerandet hemma i Sverige. Felicia är glad att hon numera tar allt lite som det kommer, att hon inte behöver boka saker hela tiden utan kan ta dagarna som de kommer.

Berätta om din fotbollsbakgrund.
– Jag har bara varit i Sollebrunns AIK, jag är en trogen Sollebrunnare. Jag började spela med de som är lite äldre än mig, men minns inte exakt hur gammal jag var. Tror jag började spela i F10 och sen dess har jag varit i klubben. Förutom nu, när jag spelar i CD Torrox i Spanien. Tydligen får jag inte vara skriven i bägge föreningarna, trots att det är på amatörnivå. Det är lite tråkigt, tycker jag.
Du valde för snart två år sedan att lämna Sollebrunn och flytta ner till Nerja i Spanien. Vad var det som fick dig att lämna lantlivet och flytta till värmen?
– Jag hade ”säsongat” i Stöten en vinter och på sommaren valde jag att flytta till Kungshamn för att jobba. Efter den sommaren kände jag att jag inte var klar med äventyr och var inte redo att bosätta mig i Sollebrunn igen. Jag har alltid drömt om att flytta till Spanien och plugga spanska och jag ville utmana mig själv, skaffa nya erfarenheter. Jag skickade ett mail till Malin, min nuvarande chef, och skrev att jag ville flytta ner. Hon bad mig höra av mig när jag var på plats. Det tog ett tag innan jag väl fick tag på henne, men vi träffades en fredag och på måndagen efter började jag jobba på Skandia Mäklarna i Nerja. Idag är jag kontorschef men jag började som innesäljare, och jag har gjort allt under mina två år där.
Var det självklart för dig att börja spela fotboll i Spanien?
– Ja, det var det verkligen. Efter att jag hade fått mitt arbete så var det nästa sak jag ville hitta, ett fotbollslag. Men det var inte de lättaste. Jag gick runt och frågade alla om de fanns något damlag i närheten. Jag arbetade lite extra på en restaurang och frågade nästan alla kunder om de visste något fotbollslag. En dag på väg till mitt jobb såg jag en kille i fotbollskläder på Balkong de Europa, jag nästan kastade mig på honom och frågade om han visste om det fanns något damlag. Han berättade om ett lag i grannbyn och jag sökte upp laget på Facebook. Fick på telefon tag på deras tränare, och de enda jag uppfattade i samtalet var att dem tränade på onsdag klockan åtta. Så jag åkte dit och tränade. De var inte lätt men det var skönt när jag äntligen hittade ett lag.

Finns det någon tränare som har betytt extra mycket för dig?
– Tobias Jensen. Han kom till oss när vi hade lite kris med tränare. Det var under hans period som jag utvecklades mest. De är ingen tränare jag har rykt ihop med så mycket som med honom men vi har alltid blivit vänner igen.
Vilket är ditt lokala favoritlag och varför?
– Från hjärtat, Sollebrunns AIK, säger Felicia och skrattar. Det behövs väl ingen förklaring där. Jag är glad att Sollebrunns och Stora Mellbys damlag har blivit ett, äntligen. Det är bra för Bjärkebygdens damfotboll.
Hur ser en matchdag ut för dig? Är det någon skillnad nu mot hur det var i Sverige?
– Jag åt alltid en brakfrukost hemma. Gröt, knäckebröd, smoothie och te. Kvällen innan var jag också alltid noga med att äta en bra middag. I Spanien är det skillnad, det går inte att ha samma rutiner som hemma. Hemma åkte jag alltid ner till lokalen en stund innan samlingen, satte igång musiken och grejade lite.
– Matcherna i Spanien ligger ofta på kvällarna. Jag försöker att inte vara ute i solen hela dagen men det går väl sådär. I början försökte jag äta ordentligt innan, men i Spanien är samlingen max 45 minuter innan matchstart. Allt är slappt och lugnt, sen går vi ut en kvart innan och lattjar lite. Inte så mycket förberedelser, allt är väldigt lugnt. Fast det är hela livet där nere. Det är som att gå på gatan där nere, alla bara lunkar fram, det går inte att gå snabbt som här hemma.
Vad har fotbollen betytt för dig?
– Den har betytt väldigt mycket. Den har tagit väldigt mycket av min tid, men det har varit positivt såklart. De kompisarna jag har fått, allting man har hjälpt till på, som Bjärkekampen och Kobergsmässan. Jätteroliga erfarenheter. Jag har lärt känna väldigt mycket folk, till och med i andra lag. Även om jag kan känna att jag har lagt ner hela min själ på fotbollen och SAIK, så har det gett mig väldigt mycket positivt tillbaka. I början när jag flyttade ner till Spanien pendlade jag hem på helgerna för att kunna spela matcher, ganska sjukt egentligen. Det gör jag inte längre eftersom jag inte får spela matcher i både Sverige och Spanien.

Är det stor skillnad på föreningslivet i Sverige och i Spanien?
– Ja, det måste jag säga att det är. SAIK har alltid varit en familjär förening och jag har alltid känt mig hemma där. Alla de som håller på med planerna, och alla som gör saker runt omkring är värda att hyllas. I Spanien är det inte riktigt på samma sätt, det är inte riktigt samma kultur som här hemma.
Med matcher är det stor skillnad, publiken är helt galen. Alla skriker och gapar. Jag har fått ställa mig och skrika på vår publik en gång, att de skulle lugna ner sig. Det är hetsigt och alla är väldigt engagerade när det är match. I början när jag var med blev det fem gula kort och två utvisningar i samma match, för att det är så hetsigt. Jag märker själv hur jag har blivit, nu det senaste året har jag blivit lika hetsig. Så jag undrar hur jag kommer bli när jag kommer tillbaka, säger Felicia med ett skratt.
– Om man blir utbytt på matchen så går man och byter om, och sätter sig på läktaren. Det är lite annorlunda mot hemma, och en match spelade vi med nio spelare för det var vad vi hade att tillgå. Du lämnar inte walk-over här, man kör med det man har.
Vilken roll har du i omklädningsrummet?
– I Sverige är jag väl den som sjunger, bjuder på mig själv och försöker få alla att vara peppade. Det är jag väl i Spanien också men det är som sagt ett annat lugn här. Vi kommer till arenan, sätter oss på läktaren och tittar på matchen innan. Sen går man och byter om, värmer upp en kvart och sen är det igång.
Berätta om ditt bästa fotbollsminne.
– Det blir samma som Sofia Larsson sa i sin intervju. När vi gick upp till division II, vi vände underläge 0–2 till 3–2 och vann matchen. Då visste vi bara att vi blev tvåa i gruppen, men veckan efter var det 80-årsjubileum för SAIK och precis innan vi skulle gå innan för dörrarna till firandet fick vi veta att vi gick upp till division II. Det var en häftig känsla, det är de bästa jag varit med om fotbollsmässigt. Bra tajming också med firandet den kvällen.
Hur ser framtiden ut?
– Framtiden just nu är rätt oviss. Jag kommer vara kvar i Spanien tills jag inte vill vara kvar där längre, hur länge det blir går inte att säga. Där nere kommer jag fortsätta jobba och njuta av livet, spela så mycket fotboll jag kan. När jag väl kommer tillbaka till Sverige hoppas jag börja spela igen men också träna Sollebrunns AIK:s damlag. Någon gång i framtiden.
Hur tillbringar du sommaren?
– Nu har jag varit i Sverige snart två och en halv vecka. Framför allt åkte jag hem för två av mina nära vänners bröllop samt att se på Håkan Hellström och åka till kusten med familjen. När jag varit i Spanien har många helger gått åt till att sola och bada, i trettiofem graders värme.

SNABBA FRÅGOR

Vad äter du helst?
Nyfångad, färsk makrill. Det har vi ätit nu i veckan, det är riktigt gott.

Vad äter du inte?
Fiskbullar, blodpudding och sånt där äckligt.

Vilken app i telefonen använder du oftast?
Twitter tror jag nog.

Vem är den bäste du spelat med, och varför?
Min största förebild när jag har spelat har varit Sofie Svensson. Hon hade alltid sån pondus och hade fantastiska ledaregenskaper.

Om du fick äta middag med vem som helst, vem skulle du välja och vad skulle du vilja prata om?
Pia Sundhage, och jag vill nog prata med henne om hur man blir en bra ledare inom fotbollen.

Vad lyssnar du på?
Jag gillar mycket 80- och 90-tals klassiker. Om jag lyssnar på podcasts och sånt, så gillar jag motivations-poddar.

Boktips till hängmattan.
Om jag hade tagit mig tid att läsa mer hade det varit bra. Jag väljer att rekommendera att läsa gamla dagböcker man själv har skrivit. Det kan ge både glädje och sorg.

Dold talang.
Jag har väl inga dolda talanger längre, de är numera synliga.

Om hela världen lyssnade, vad skulle du säga då?
Jag har tatuerat på min arm, det bästa budskapet jag vet.

Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher