Foto: PRIVATUlrika Sjölin, ordförande Pyttelitens ridklubb.
Foto: PRIVAT
Ulrika Sjölin, ordförande Pyttelitens ridklubb.

”Valt att skynda långsamt”

Gästbloggen

Den här veckan är ridsport i fokus i gästbloggen. Ryttare och föräldrar i Pyttelitens ridklubb i Horla skriver om sitt engagemang. Föreningens ordförande Ulrika Sjölin avslutar bloggveckan med två inlägg.

Söndag 3 september

Vi siktar framåt

Vår ridledare Annika brukar säga att de barn som stannar på Pyttelitens över första vintern förtjänar att få egen häst. På en ”ur- och skurridskola” under vinterhalvåret blir det ofta klart vilka barn som har ett brinnande intresse för hästar och ridning. Det är de barn som inte bryr sig om lera, regn och kyla, de som kan vara genomblöta frysa så de hoppar men ändå tycker ridlektionen är för kort (föräldrarna har oftast en annan syn på tidsaspekten men brukar lösa situationen med kläder anpassade för polarforskning och en stor mugg kaffe eller te). Och som stannar kvar för att pyssla med sin ponny, eftersom den också är genomblöt och behöver få lite extra kärlek. Det är en fantastisk skara barn vi på Pyttelitens har förmånen att få ha hos oss!

häst

Vår önskan är att dessa fantastiska hästtokiga barn ska kunna stanna hos oss så länge de vill. Idag är det svårt efter att de kommit till en viss nivå och behöver utvecklas mer i sin ridning. Vår ridbana är inte särskilt stor och det är svårt att hålla bra och utvecklande lektioner för de mer avancerade eleverna när det är blött eller fruset. För att utveckla verksamheten krävs att anläggningen också utvecklas. Vårt stora projekt de senaste åren har varit och är att kunna bygga ett ridhus. Varför har vi inte gjort det då? Vintern är ju snart här! Pyttelitens grundidé är att ridning är för ALLA, vilket bland annat innebär att vi så långt det är möjligt försöker hålla ner kostnaderna. Vi har därför valt att skynda långsamt så finanserna orkar med att vi bygger. Vi har suveräna sponsorer, några har varit med oss flera år och några är helt nya och många bäckar av varierande storlek SKA vi nå målet! Och kommer vi inte dit i höst så är vi så härdade att vi kommer klara en vinter till utomhus!

Ulrika Sjölin

Lördag 2 september
Glamoursporten

EM i Göteborg är över och vi har haft arbetsdag i stallet. Sittande med kaffekoppen i handen tillsammans med mina vänner funderar jag lite över bilden hästlösa människor kanske har av ridsporten.

Hästsport och hästgårdsreportage i media (inklusive Hööks-katalogen) ger en bild av att hästliv är perfekt klippta gräsbanor, nykrattade maneger, vitmålande staket , sadlar och stövlar putsade till perfektion och väluppfostrade hästar så välryktade att man kan spegla sig i sidan på dom. Och så solsken på det.

Ser du det framför dig? Ibland, när solen skiner och gräset är så där sommargrönt KÄNNS det som det finns en chans att uppnå mediabilden av hästlivet.  Oftast ser dock verkligheten något annorlunda ut:

Snöig Annika. Glamour? Foto: Privat.
Snöig Annika. Glamour? Foto: Privat.

Det är hårt arbete och leriga paddockar från tidigt på morgonen till sent på kvällen.  November till februari brukar vara riktiga prövningar för oss som alltid rider utomhus. Det är då vi drömmer om frusen mark täckt med 50 cm mjuk snö och att galoppera eller tolka genom hagarna i. Det vi istället brukar få är tjällossning, snöblandat regn som kommer horisontellt och går rakt igenom märg och ben och lera upp till armhålorna.

Inget tvättmedel i världen verkar kunna få bort lera och paddocksand (fibersand är VÄRST!) hur reklamen än påstår motsatsen (bikarbonat i tvättmedelsfacket kan fungera).  Jag erkänner, vissa dagar ställer man sig VERKLIGEN frågan ”Varför gör jag det här?” Men det är samtidigt alldeles, alldeles underbart – för att citera Askungen.

Att kämpa varje dag för att hästar och ungar ska ha det bra. Att mocka och borsta hästar, eller stå ute i blötsnö medan glada trötta unga travar runt på små shettisar, medan de fnittrar av glädje. Det är i alla fall glamour för mig.
Ulrika Sjölin

Elsa utanför stallet. Foto: Privat.
Elsa utanför stallet. Foto: Privat.
Ulrika och ponnyn Maisie i stallet.
Ulrika och ponnyn Maisie i stallet.

Fredag 1 september
Ridsport är inte friskvård!

Det är sant, ridsport klassas inte som friskvård i den bemärkelsen att man inte kan få det skattesubventionerade friskvårdsbidraget genom sin arbetsgivare. Men det gör t.ex. frisbeegolf, minigolf och stavgång. Bland många andra. Inget fel på dessa fritidsaktiviteter, långt ifrån. Jag är övertygad om att det man gillar gör en gott och i förlängningen friskare.

För 10 år sedan blev jag sjukskriven för utmattningsdepression, jag hade ”gått in i väggen” som man ibland kallar det. Jag fick god hjälp och bit för bit kom jag tillbaka igen. Jag bytte jobb och ökade successivt arbetsgraden.

När jag var liten var jag tokig i hästar och jag och min syster fick en gemensam ponny när jag fyllde åtta. Vi höll på i ganska många år, men när vår sista häst bröt benet och vi båda studerade så köpte vi ingen ny. Annat tog vid. 

När min dotter började prata om att börja rida var jag inte direkt nödbedd… Det tog inte lång tid innan även jag tog upp min egen ridning och för tre år sedan slog vi till och köpte en liten ponny (till dottern då, såklart).

Jag får ofta frågan om hur vi hinner. Jag jobbar numera heltid igen men om det är något som aldrig är jobbigt så är det att åka till stallet. Efter en dag på jobbet kommer jag hem, byter om och sticker iväg. Oftast är dottern med, men ibland åker jag själv. Att komma iväg, vara utomhus och umgås med hästarna – och de andra på stallet :-) – ger mig massor med energi. Jag är piggare när jag kommer hem från stallet på kvällen än när jag kommer hem från jobbet på eftermiddagen. Sen får jag väl erkänna att jag inte hinner med så mycket mer…

 

LUGNT OCH AVSLAPPNAT. Ponnyn Gugge vilar ut mot kompisen Jims rumpa.
LUGNT OCH AVSLAPPNAT. Ponnyn Gugge vilar ut mot kompisen Jims rumpa.

 

Hästarna känner direkt av en människas sinnesstämning. Dessa stora djur ger mig en känsla av lugn. Det går inte att komma till stallet och stressa, det är helt meningslöst. För att nå fram till hästarna måste du ge dem din fulla uppmärksamhet och inte tänka på något annat. Kommunikationen med en häst är ordlös, den sker till stor del genom kroppsspråk, och är du inte uppmärksam så missar du den.

Handikappridning är sedan gammalt väl beprövad och med dokumenterat goda resultat. Man tränar balans och koordination. Men även för människor som behöver varva ner, få känna ro, fyller hästarna en stor funktion. Vem mår inte bra av en stilla ridtur i skogen?

Det är för mig obegripligt att ridsport inte klassas som friskvård – hur är det möjligt? Inte ens vår nya idrottsminister, Annika Strandhäll, verkar ha svar på det. I en intervju i samband med EM-tävlingarna i Göteborg i förra veckan förklarade hon att hon inte vet vad som stoppar ridsporten att berättigas till friskvårdsbidraget, men att en utredning pågår.

Jag säger bara – det är dags!

Ulrika Ahlberg Messina

Foto: PRIVATMikael Sjölin, en pappa i stallet.
Foto: PRIVAT
Mikael Sjölin, en pappa i stallet.

Torsdag 31 augusti

En typisk kväll i stallet i början av mars:

Brrrr. Hur kan det alltid vara så kallt här i stallet? Ungarna måste väl vara klara med sina ridturer snart? Jag har ju mockat och fixat vatten och hö åt deras tre hästar. Jag kan ju alltid packa ett par höpåsar. Det gör alltid någon glad. En… två… Äh ett par till fixar jag. Det är ju inte jobbigt och dessutom håller jag värmen uppe då. Sju… åtta… Detta går ju helt ok, men vad gör ungarna? Kommer de inte snart? Äh, mer hö. Lika bra att jobba på.

Hur hamnade jag här egentligen? Stallfarsa liksom? Nog för att jag är djurvän, men jag gillar ju egentligen fotboll och bandy.  Inte kalla stall mitt i vintern. Om jag minns rätt så var det svärmors kollega som pratade gott om Pyttelitens. Det är ju faktiskt så den här ridskolan vuxit. Från mun till mun. Inga annonser någonstans. 26… 27… Nu måste jag väl ha fyllt tillräckligt med höpåsar, men det är inte så många påsar kvar. Hej Emil. Har du ridit din andra häst nu? Bra jobbat, men var är mina ungar? De skulle ju bara rida en var. Kan det ha hänt något? Jag fyller de sista påsarna medan jag väntar.

Undrar vad man ska laga för mat när man kommer hem. Något enkelt om ungarna ska somna i tid. Aj, min rygg. Jag börjar bli stel. Och varmt är det också. Börjar faktiskt svettas. Pasta och korv får det bli. Enkelt och… kanske inte speciellt gott, men det får duga idag också.

Undrar om någon här i stallet ska till IKEA snart. Vi behöver verkligen fler påsar att ha hö i. 54 stycken känns inte som speciellt många så här en vanlig kväll i mars …
Mikael Sjölin

Foto: PRIVATJeanette Jernström.
Foto: PRIVAT
Jeanette Jernström.

Onsdag 30 augusti
Ränderna går aldrig ur en hästtjej

Jag sitter i min soffa hemma i svallvågorna efter Peder Fredricsons EM-guld i hoppning, omtumlad och liksom upplöst. Lycklig och med en känsla av att jag gärna hade befunnit mig på plats istället för att se allt på TV:n. Jag, en 45 år gammal hästtjej. Man hör på ordet hästtjej att det främst rör sig om tjejer, unga tjejer. Tjejer som går och klappar på pållarna i stallet. När man blir vuxen ska man lämna stallet och hästarna, kamma sig och skaffa sig ett jobb.

Jag har ridit sedan jag var tio år gammal och efter gymnasiet utbildade jag mig till ridledare och arbetade under en kort period i olika stall i sydvästra Sverige. Sen kammade jag mig, började jobba med något riktigt och lät hästarna vara en hobby. Jag var medryttare på deltid på ett halvblod och var ganska nöjd med det. Jag träffade min man, köpte hus, jag fick barn och tänkte att nu får jag nog sluta med hästar. De tar ju sån tid och de är svåra att kombinera med barn. I samma veva såldes även min medryttarhäst och flyttade till ett stall en timmes bilresa bort från mig.

Men redan under mammaledigheten blev jag tillfrågad om jag ville hjälpa till med att rida en häst en dag i veckan. Javisst, sa jag. Mitt barn sov middag i sin vagn medan jag red i paddocken. Det funkade, det också. Det höll dessutom den värsta hästabstinensen stången. Och såhär höll det på ett tag. Jag fick två barn till, jag slutade rida under graviditeterna men inom ett år hade jag letat upp en häst att hänga med någon dag i veckan.

Två av mina tre barn började dessutom att rida, på Pyttelitens ridlekis, och jag blev medryttare på en stor häst i stallet. Först ett par dagar i veckan, sen på helfoder och helt plötsligt fick jag erbjudande att köpa honom. 43 år gammal köpte jag min första egna häst. Jag tränar både hoppning och dressyr på honom och nästa steg blir att börja tävla så smått. Jag har insett att det är ingen idé att jag försöker att sluta rida. Jag kommer vara en hästtjej så länge jag kan sitta i en sadel.
Jeanette Jernström

blogg_jeanette

Foto: PRIVATAnna Aspsjö.
Foto: PRIVAT
Anna Aspsjö.

Tisdag 29 augusti

När döttrarna var små tog deras morfar och hans fru med dem till Pyttelitens ridlekis. Ett besök som äldsta dottern Nova minns så här:

”Det var vårt första ”riktiga” möte med en häst. Visserligen var det bara en liten ponny men i våra ögon var den stor. När vi skulle hämta hästen i hagen minns jag att jag var väldigt nervös. Ponnyn var söt och brun. När vi var inne i stallet då skulle hon göras iordning för att ridas. Jag borstade och prövade att kratsa hovarna trots att jag var rädd för hästen. När hon var sadlad och färdig fick jag hjälp med att komma upp och blev sedan ledd runt i paddocken. Jag hade nästan aldrig ridit innan, bara på någon ponnyridning Jag var jätterädd och höll hårt i de långa tyglarna. Jag var livrädd för att ramla av. Men samtidigt tyckte jag att det var roligt och till slut vågade jag slappna av lite men jag höll fortfarande hårt i tyglarna. Jag fick testa på att trava och på slutet släppte ledaren grimskaftet och jag testade att skritta runt utan ledare men hon gick bredvid mig. När ridningen var över så fick vi pyssla om hästen. När vi åkte ifrån stallet var jag så glad och ville så gärna rida igen”.

blogg_anna2
Nova och Saga i stallet våren 2013.

Det blev fler ridturer på initiativ av morfars fru när de tog med barnen till Pyttelitens igen. Önskan att få börja rida på riktigt uttrycktes allt oftare så de anmäldes till en nybörjargrupp. Det innebar att plötsligt var hela familjen i stallet i ur och skur.

När det var dags att borsta hästarna stod döttrarna så långt ifrån hästen som det bara var möjligt. Det var knappt att armarna nådde fram till hästen som stod stilla och säkerligen funderade på vad det var för barn som stod där och killades lite med borsten på ryggen. Vi föräldrar som var helt ovana vid hästar stod plötsligt där och ryktade hästar och kratsade hovar samtidigt som vi peppade barnen att våga komma närmare de små hästarna. Men nej då, de kunde borsta jättebra på håll. Inga problem alls faktiskt. Om inte hästen frustade eller rörde på sig förstås för då hoppade de plötsligt ännu längre bort. Men de hävdade bestämt att de inte var rädda för hästarna. Döttrarna närmade sig hästarna lite, lite för varje gång.

Du som läser detta undrar ju säkert varför vi fortsatte att åka till stallet när döttrarna var så rädda. Det har vi också undrat. När vi frågade om de verkligen ville rida när de var så rädda så hävdade de bestämt att de inte alls var rädda och att de ville. Vi kunde se att efter varje besök så var de trötta men glada och pratade om de älskade hästarna och längtade till nästa gång. Ytterligare en orsak var att vi ville jobba med den stora rädsla som de hade för djur, allt ifrån hundar till hästar. Ridläraren Annika säger att våra döttrar var nog de mest djurrädda barn hon har träffat.

Det gick allt bättre med både hantering och ridning. Det blev avancemang i ridgrupperna och behovet av föräldrastöd minskade i takt med att barnen blev säkrare.

blogg_anna1
Saga och Nova på ridtur i skogen sommaren 2016.

Yngsta dottern tyckte att det var jobbigt att lära sig att galoppera. Det var många gånger hon stannade och vägrade att prova. Så här berättar Saga:

”Första gången när jag galopperade var det inte meningen så jag blev lite chockad, pirrig och stolt att jag klarade det. Men det var läskigt så jag ville inte prova igen.”

För att Saga skulle våga galoppera igen så har vi vuxna blivit väl motionerade när vi har sprungit bredvid hästen och peppat och försäkrat att hon inte kommer att ramla av. Nu galopperar hon själv och ber om att få galoppera mer.

Att vi har utmanat hästrädslan har gett döttarna en stärkt självkänsla och har gett hela familjen ett nytt gemensamt intresse, nya vänner och mycket motion.

Så även om du eller dina barn tycker att hästar verkar kul men läskiga så våga prova. Även hästrädda kan bli hästälskare.
Anna Aspsjö

blogg_anna3
Soraya på sommarbete.
Arkivbild: ATAnnika Segander tillsammans med shetlandsponnyn Sara, som tyvärr inte lever längre.
Arkivbild: AT
Annika Segander tillsammans med shetlandsponnyn Sara, som tyvärr inte lever längre.

Måndag 28 augusti

Don efter person!

När jag var 3 år började jag rida. Hästen var grannens oldenburgare, en stor svart häst med vit bläs som fungerade som både arbetshäst och ridhäst. Jag var liten och hästen var STOR!

Mamma var måttligt förtjust, hon var livrädd för hästar och tyckte nog storleksskillnaden var lite väl i överkant. Fast frågan är väl om det var storleken som hade betydelse – hon blev inte gladare när jag tog med shettisen Flicka hem och in i köket (Pippi Långstrump var nog en inspiration).

Tiden gick och hästintresset växte med mig. Jag har jobbat i olika stall, tränat och tävlat. Jobbat på flera olika ridskolor och haft turen att få jobba med det som också är min hobby. Gemensamt för de ridskolor jag jobbat på är att även de minsta barnen fick rida på stora ponnyer och hästar. Snälla hästar, absolut, men varken hästar eller utrustning var anpassat för de minsta barnen.

Så föddes tanken att ha en ridskola för de små barnen, de som såg ut som vandrande hjälmar och vars ben inte nådde nedanför sadelkåporna. Små hästar till små barn. Barnen skulle kunna göra allting själva och inte sitta upp på en färdigtränsad och sadlad häst utan få uppleva allt det jag fått uppleva som hästtokig 3-åring – men med en lagom stor hästkompis.

Första ponnyn Pytteliten fick ge namn åt verksamheten – Pyttelitens Ridlekis! Mitt mål var att få 20 ridande. Det målet är nått med råge! Under förra terminen red nästan 130 barn på Pyttelitens. Pyttelitens är inte så pyttelitet längre men hästarna är fortfarande små!
Annika Segander

______________________

  • Ulrika Sjölin
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher