Foto: STEFAN SAMUELSSONLotta Jofjord, kommunpolis i Alingsås.
Foto: STEFAN SAMUELSSON
Lotta Jofjord, kommunpolis i Alingsås.

”I Alingsås jobbar ovanligt många duktiga utredare”

Gästbloggen

Lotta Jofjord, kommunpolis i Alingsås, skriver den här veckan om livet innanför polishusets väggar och människorna bakom uniformerna.

Söndag 17 september
Bakom rubrikerna

Jag har skrivit om människorna bakom uniformen och människorna innanför polishusväggarna. Tänkte skriva lite på parollen ”bakom rubrikerna också”. Veckan har, som vanligt, bjudit på visst polisiärt utrymme i massmedia.

Till exempel har vi fått höra att polisen inte har tid att utreda våldtäkter på grund av alla gängskjutningar. Det är svårt att försvara, man kan knappt förklara men man kan möjligen förtydliga. Det låter kanske som att det går ut en order till hela polissverige om att lägga alla våldtäktsärenden åt sidan. Så är det inte. Men det kan, på enskilda platser i landet vara så att man tvingas prioritera andra ärenden. Tro mig, vi poliser tycker också att det är tråkigt. På riktigt. Ord som beklagligt och bedrövligt räcker inte men jag avhåller mig ifrån de kraftuttryck jag egentligen hade velat ta till här. Jag hade tusen gånger hellre velat att alla våldtäktsärenden skulle utredas. Också! Det ena ska inte behöva ställas mot det andra.

Glädjande nog verkar det som att regeringen skjuter till mer pengar även till andra instanser i rättskedjan än polisen. Det behövs. Både till åklagare och till kriminalvård för att nämna några. Det räcker inte att bara utbilda (ett blygsamt antal) fler poliser, hela kedjan måste fungera. Brottsoffer måste få upprättelse. Det här är inte partipolitik. Båda blocken kunde ha vaknat för länge sen. Om ni frågar mig alltså.

När vi ändå pratar om våldtäkter och den unkna kvinnosyn som ligger bakom… (ja jag vet att även män kan våldtas)

En annan rubrik i veckan gjorde mig upprörd. Häromdagen dök det upp en helt befängd annons om en dejtingsida som vände sig till unga tjejer med tips för den som ville slippa studielån. Om man bara skaffade sig en ”sugardaddy”, underförstått genom dejtingsidan, så kunde problemet vara löst.

Med andra ord, ung tjej träffar och får man förmoda, erbjuder vissa tjänster till en äldre rik man så kan han så att säga stå för fiolerna. På allvar? I Sverige 2017? Det är en grov förolämpning mot unga tjejer som vill studera men lider under bördan av studielån, OCH mot äldre rika män, vilka förutsätts vara villiga att betala studieskulder åt unga främmande tjejer om de bara tillhandahåller sex. Och detta när diskussionerna om förra årets omtalade sexuella ofredanden på festivaler knappt har tystnat. Det visade sig för övrigt att unga tjejer var utsatta i vardagen betydligt oftare än på festivaler.

Det är lätt att de negativa rubrikerna fastnar men att man glömmer de positiva. I fredags såg jag en till exempel. Ett antal maskerade personer misstänks för att på ett ganska grovt sätt ha rånat en butik i Hemsjö, Alingsås. Ett samarbete mellan poliser i Alingsås, Lerum, Borås och Göteborg samt helikopter och hundar mynnade ut i att fem personer inom ganska kort tid kunde gripas i Lerum. Nu tar en tung utredning vid och vi får hoppas att de som är skyldiga kan ställas inför rätta och lagföras så småningom. Det är mycket roligt att vara polis när sådant händer. Tyvärr kommer det inte alltid fram hur mycket arbete och tid det ligger bakom varje lyckad utredning. Och inte alla vet att det i Alingsås jobbar ovanligt många duktiga utredare på de utredningsavdelningar som finns.

Förebyggarskylt

Jag vill också nämna att det finns många frivilligaktörer som engagerar sig ihop med oss inom polisen. Några är de kontaktpersoner i båt- och grannsamverkan som finns utspridda i hela vårt lokalpolisområde. Nu när hösten smyger sig på och mörkret kommer redan på eftermiddagen finns det en risk för att inbrotten ökar lite igen.

Inom kort kommer polisen och kommunen, i var och en av de fyra kommunerna i lokalpolisområdet, att bjuda in dessa kontaktpersoner till en årlig träff. Stort tack i förväg till er som engagerar er i detta brottsförebyggande arbete.

Skickar också ett ödmjukt tack till AT för att jag har fått möjlighet att blogga denna vecka och till er som orkat läsa och som har kommit med glada tillrop i olika medier. Ha en fortsatt trevlig söndag!
Lotta

Lördag 16 september
Människan bakom uniformen eller ungdomen under kepsen

Att jobba med människor, eller att göra skillnad för någon, det är några av de vanligaste svaren på frågan varför någon vill bli polis. Jag tror det gäller för rätt många yrkeskategorier.

Några som under våren gjorde skillnad för ett antal ungdomar i Alingsås är de här tre personerna; områdespolis Daniel, Lena på Kultur och fritid och Ulf, då fältassistent på socialtjänsten, nu tillbaka hos oss i lokalpolisområdet. Ulf kommer vara områdespolis ihop med Daniel framöver.

MBU-ledare 16 sept
Daniel, Lena och Ulf jobbade ihop i projektet MBU.

Förra hösten ställde vi frågan till kommunen, räddningstjänsten och ambulanssjukvården. Skulle vi inte vara mogna att dra igång MBU, människan bakom uniformen här i Alingsås? Svaret blev ja. Vi kom också på att tåg- och bussbolagen borde räknas in bland uniformsbärarna. Västtåg, Bivab och Vårgårdabuss tackade ja till medverkan. Alingsåshem var också med och stöttade projektet.

Vi hade några strategiska möten där vi diskuterade vad som behövde göras och vilka former som gällde för deltagande aktörer, budget med mera. Ulf blev projektledare och fick gå en utbildning och drog sedan ett tungt lass i det mer operativa planeringsarbetet. En grupp ungdomar boende runt om i Alingsås, med olika bakgrund och erfarenheter i bagaget rekryterades.

Under våren fick de träffas en gång i veckan under tio veckor. Med på alla träffarna var Ulf och Daniel. På programmet stod studiebesök hos alla ovan nämnda aktörer med praktiska övningar och som slutkläm en verklighetstrogen trafikolycksövning.

Ett studiebesök i minneslokalen för Backabranden (1998) ingick också. Det var en allvarsam stund mitt i allt det roliga. Hela MBU-projektet dokumenterades av eleverna på Polisprofilen på Hjälmareds folkhögskola, som på köpet också fick lite extra inblick.

Jag mötte MBU-ungdomarna på en av de allra första träffarna. De var på besök hos oss på polisstationen och fick lite information om verksamheten i allmänhet och polisrollen i synnerhet. De fick också pröva på lite fysiska övningar i vår lilla idrottshall. Det var en samling, ganska blyga, lite fnissiga men nyfikna och intresserade tjejer och killar.

Jag fick också äran att träffa dem på avslutningen som hölls på Arena XI tio veckor senare. JAG SÄGER BARA, VILKEN SKILLNAD! Jag blir varm i hjärtat och lite rörd när jag tänker på hur de på så kort tid hade vuxit som människor. Alla uniformsbärarna är överens, och jag tror att ungdomarna och personer i deras närhet håller med. Detta gjorde skillnad.

I samband med diplomutdelning höll Ulf ett litet personligt tal till var och en av ungdomarna och alla var stolta, glada och rörda. Sen, plötsligt ville ungdomarna hålla tal. Nästan alla tog till orda med ett eget litet spontant anförande vilket jag aldrig hade trott när jag såg dem den där första kvällen. Och alla kramades.

Jag är övertygad om att i den gruppen ungdomar finns det framtida poliser, brandmän, ambulanssjukvårdare och en och annan tåg- eller bussförare. Och om inte annat så är många av dem blivande MBU-ambassadörer som kommer sprida MBU-budskapet vidare.

I diplomen de fick stod det bland annat:
Genom en dialoginriktad verksamhet får ungdomarna lära känna människan bakom uniformen OCH uniformsbärarna får lära känna ungdomen under kepsen.
NNs delaktighet och intresse för alla samhällsstödjande yrken har skapat ”ringar på vattnet” och bidragit till att fler ungdomar vill få en bättre syn på dessa yrken.

MBU kommer få en fortsättning i Alingsås, nästa gång med en samordnare från Kultur och fritid som ledare. Det är viktigt att låta ungdomar växa på det här sättet. Det kan tyckas vara mycket resurs på få ungdomar men varje ungdom som får en bra start i vuxenlivet är väl investerade pengar.

MBU startade i Östra Göteborg och har spridit sig till många fler städer. Vill du läsa mer om det så googla på Människan bakom uniformen eller sök upp de olika facebooksidor om MBU som finns.
Lotta

Fredag 15 september

Slå mig hårt i ansiktet …
… så får jag känna att jag lever. Visst är det en bra låt? Den har en medryckande melodi och är lätt att sjunga med i. Man blir liksom glad. Eller? https://open.spotify.com/track/58facAQuyUDml53CS4fOd3

Jag hyser inga som helst hard feelings mot upphovsmannen. En radiokanal i Göteborg blev anmäld till Granskningsnämnden 2014 för att de spelade den. Anmälaren tyckte att den uppmuntrade till våld. Jag vet inte hur det gick men den spelas fortfarande då och då i radion. ”Texten är metaforisk”, sa upphovsmannen i en intervju. Det är ju många låttexter som är det, tänker jag.

Men jag vet att det finns personer, ofta kvinnor, som lever i en verklighet med hög igenkänningsfaktor i denna text. En del försöker och tar sig verkligen ur relationen. Men det är inte enkelt.

Det finns personer som av olika skäl inte kan lämna den våldsamma partnern. Som tyvärr också har intalat sig att de själva är en del av problemet och klandrar sig själva om de exempelvis tagit upp en diskussion vid ”fel” tillfälle.

Som känner sig tvingade att stanna i en våldsam relation för att i någon mån kunna kontrollera och parera utbrotten från den våldsamma partnern, hellre än att alltid behöva se sig om över axeln. Väldigt ofta finns det barn i dessa relationer. Hur blir deras liv?

En del av mitt polisliv har jag arbetat med brottsoffer. För ett antal år sen gjorde jag en intervju med en misshandlad kvinna för att kunna skriva en text till polisens dåvarande personaltidning Länsmannen. Nedan kommer några klipp från den. Namnen är givetvis fingerade.

Hon ville verkligen att det skulle fungera, ”Jag trodde att min kärlek skulle göra honom snäll. Han hade så dålig kontakt med sin övriga familj. Det var synd om honom” sa Ingela.

Hon kom på sig själv med att hon passade David. Hon slängde sig i bilen efter jobbet för att hinna hem innan han börjat dricka. Hann hon bara hem så gick det oftast bra. ”Jag trodde det var jag som hade kontrollen över honom. I  själva verket kontrollerade han mig”.

Ingela utsattes för psykiskt våld och hot om våld. På helgerna sov hon med kläderna på, även jackan och hon hade alltid bilnycklarna med sig i sängen. David var oftast så full att han inte lade märke till det. När december närmade sig insåg Ingela att hon måste lämna honom.

Jag undrar än idag hur det avlöpte. Det enda jag vet är att Ingela fick möjligheten att lämna David plötsligt. Hon tog chansen att fly. Hon drog med sig sitt barn mitt i natten. Hon ringde mamman till Davids barn och sa att hon skulle skynda sig att hämta sin unge.  

När vi poliser blir larmade till bostäder där det finns misstankar om våld i nära relation tittar vi alltid lite extra efter barnskor i hallen, leksaker eller andra tecken på att det finns barn i relationen. Hittar vi det måste vi skriva en anmälan till socialtjänsten.

Om några dagar firar kvinno- och tjejjouren Olivia i Alingsås 30 år. Grattis och bra jobbat. Men förstå mig rätt nu. Det är inget att fira. Alltså att de ens behöver finnas. Men det är fantastiskt bra att de gör det och jag är övertygad om att de har gjort skillnad för många, många familjer.

Om du lever i en destruktiv relation, det finns hjälp att få. Polisens brottsoffer- och personskyddsgrupp kan guida dig. Brottsofferjouren, Utväg och Kvinnojouren är några organisationer att söka hjälp hos. Ingen, vare sig vuxen eller barn, ska behöva leva med våld. Även den som slår kan få hjälp. Ta emot den.
Lotta

Dockor 15 sept

Torsdag 14 september
De tyngsta uppdragen

Eftermiddagen håller på att gå över i förkväll. Jag jobbar med några saker som måste avslutas samma dag. Det är bara jag och kollegan M kvar i vår korridor men han har ett ärende på ett annat våningsplan. Det ringer i en mobiltelefon på hans rum. Det ringer och ringer. M skyndar förbi mot sitt rum och efter en stund ringer det igen.

Varför svarar han inte, tänker jag. Jag reser mig och går dit. Känner mig lite, lite irriterad för att det bara får hålla på och ringa. När jag står vid hans dörr ringer det igen. M stirrar stint in i sin dataskärm men märker att jag tittar på både honom och telefonen på bordet. Han förstår min undran utan att jag behöver säga något.

– Det slutar snart, säger han. Det är inte min telefon. Den är från det där dödsfallet vi hade i morse. Anhöriga är underrättade och ska informera vidare, men de har nog inte nått alla i bekantskapskretsen ännu, säger M.

Det är alltså någon som envist och förmodligen väldigt oroligt söker den numera avlidna personen vars telefon det ringer i. Snart får han eller hon veta att det värsta har hänt. Telefonen, nycklar till bostaden och andra tillhörigheter ska snart lämnas över till de anhöriga. M har i sitt uppdrag att samordna detta och hålla de tunga samtalen.

Han fortsätter titta in i dataskärmen och jag lommar iväg, inte alls irriterad, bara lite skamsen och nedslagen. Döden, detta oundvikliga som alla poliser någon gång har behövt hantera.

De första tio åren av min polistid tillbringade jag på ingripandeverksamheten. Ett stort antal gånger under de åren mötte jag döden. Många av fallen har etsat sig fast i mina olika sinnen. Känslan när anhöriga oroligt väntar utanför en lägenhet och vi ska gå in och undersöka den är tung. När man ser att det inte är några tveksamheter om att livet flytt ska man närma sig personerna i trappuppgången och berätta.

Vad som hänt brukade synas på hela mig men jag var ändå tvungen att yttra orden. Det gör saker med en innanför uniformen.

En gång gick det en lavin i Alperna och flera svenska ungdomar saknades, eller var helt enkelt inte identifierade. Under en och samma eftermiddag besökte vi tre familjer för att UD behövde komma i kontakt med tandläkare i jakten på tandkort. Kroppar skulle identifieras. Det var som att meddela dödsbud utan att säkert veta. I första familjen vi besökte kom pappan ut på trappan och mötte oss. Han stängde instinktivt dörren bakom sig för att skydda sin fru.

Det gör också saker med en.

Solen går ner. Foto: Privat.
Solen går ner. Foto: Privat.

Under de senaste fem åren har jag hållit tre av mina närmaste i handen när de har somnat in efter lång tids sjukdom. Oändligt sorgligt men trots allt, fint på något sätt att få vara hos dem. Att veta att det gick lugnt och fridfullt till och framförallt att de inte behövde dö i ensamhet.

Men sånt där gör också saker med en.

Sången En stund på jorden (länk till Spotify) skrev Laleh när hennes mamma var väldigt sjuk och den är för alltid förknippad med min egen mammas begravning för mindre än ett år sen. Mitt gudbarn, min systerdotter, sjöng den så fint för sin mormor i kyrkan. Jag kan inte höra den utan att känna tårarna bränna under ögonlocken.
Lotta

Onsdag 13 september

Polis, även för dig?

Här och nu kan jag erkänna att journalist fanns med bland mina framtida tänkbara yrken när jag var ung men så blev det inte. Direkt efter gymnasiet fortsatte jag som timvikarie i en butikskedja där jag tidigare sommarjobbat. Jobba i butik var roligt men att inte ha en fast plats var slitsamt. Jag såg mig tidigt om efter något annat

Jag är nu trettiosex och ett halvt år gammal. Som polis alltså. Min riktiga ålder är ju några eller ganska många år till. Just fyllda nitton, vandrade jag in på Polishögskolan Ulriksdal i Sörentorp, Solna. Underbara Polishögskolan. Det var en fantastisk tid. Med lite perspektiv kan jag förstås konstatera att jag kanske inte riktigt visste vad jag gav mig in på. Men jag kan också säga att jag aldrig har ångrat mig.

Det var slumpen som la en annons med texten ”Polisyrket, ett yrke för dig?” framför ögonen på mig. Varför inte, tänkte jag, ett kul yrke för den som vill jobba med människor. Det fanns också en slogan som hette ”Polisyrket, nu även för kvinnor” vilket fick mig att våga söka. Detta var tidigt 80-tal så texten i kampanjen var lite sen med tanke på att de första kvinnliga poliserna, som inte var polissystrar, påbörjade sin utbildning redan 1957, sextioårsjubileum i år alltså.

Slogans 13 sept

Jag kan inte neka till att det faktum att jag skulle vara anställd av dåvarande Göteborgs polisdistrikt redan från början, (alltså ha lön under utbildningen) samt veta att jag skulle tillbaka till mina hemtrakter för tjänstgöring, spelade in.

Att jämföra min utbildningstid med dagens utbildning då de blivande poliserna ofta får ta studielån och till en början inte har en aning om var de hamnar när de studerat klart känns tungt. Det är lätt att några slarvas bort på vägen, några som helt enkelt väljer ett annat yrke. Förbi är den tid då man blev polis och sen höll sig till det i hela sitt yrkesverksamma liv. Vi behöver många nya, duktiga och motiverade poliser och civilanställda. Och vi behöver behålla de som redan är anställda. Jag kan se att polismyndigheten, och i förlängningen riksdag och regering, har ett utvecklingsområde där. Det verkar i media som att lag och rätt och polisens verksamhet kan bli en viktig fråga i valet nästa år. Hoppas den blir viktig på riktigt.

Möjligheten att studera till polis förbättras snart genom att polisutbildningarna som idag är tre till antalet (Stockholm, Umeå och Växjö) ska utökas till fem, år 2019. Det blir en utbildning i Malmö och, glädjande nog, en i region Väst någonstans. Nästa antagningsperiod startar senare i höst. Jag har många goda och duktiga arbetskamrater, men jag behöver fler. Är polisyrket något för dig?

https://polisen.se/Bli-polis/

Tisdag 12 september
I polishuset

Innanför väggarna på Alingsås polishus, och i princip varje polishus som jag under mina år inom polisen jobbat i, råder ett annat klimat än det som tv-serier ibland visar. Polishuslokaler kan vara mer eller mindre ljusa, mer eller mindre nyrenoverade men värmen mellan människorna i huset kan man inte ta miste på. Och professionaliteten.

Det är glada skratt, sång och musik (många musikanter i just Alingsås polishus faktiskt), lite bus ibland och ett härligt ”tjöt” över fikabordet. Stämningen är rå men hjärtlig. Det är skönt att ha det i vardagen. Men när det behövs så stöttar vi. En hand på axeln eller en kram när någon har varit med om ett fysiskt eller ett psykiskt påfrestande uppdrag. Omtanke. Och ibland tårar till exempel när vi tvingas hala flaggan på halv stång för att en kollega, någonstans i landet, har förolyckats i tjänsten. Man kan, även med begränsad förmåga till fantasi, sätta sig in i tanken ”det kunde varit jag”. Yrket är inte riskfritt och det vi får vara med om ibland kan vara tungt att bära. Avlastningssamtal, debriefing, handledning finns men också vänner och chefer som bryr sig. Jag har sett det på många ställen, inte minst i vårt polishus.

Jag tycker att det är bra att polisen har börjat skriva både fakta och lite mer personliga inlägg i sociala medier. Ibland kommer kritik för att vi är just personliga men det är viktigt att vi kan berätta att det tar styggt även på den mest förhärdade polis att efter flera dygns sökande hitta en mördad ung tjej, intryckt i ett omklädningsskåp. Eller att känna, först skräcken att något ska ha hänt en liten flicka som kommit bort i skogen, och sen den stora lättnaden när hon hittas oskadd och kan återbördas till föräldrarna.

Eller som vid den tragiska händelsen på skolan Kronan i Trollhättan förra våren. Många poliser fick åka dit i flygande fläng, så även några från Alingsåspolisen. I matsalen denna dag var det dämpad stämning och vi kunde följa radiotrafiken mellan polis på plats och regionledningscentralen. Vi förstod tidigt att det fanns dödsoffer, både barn och vuxna. Och att en gärningsman var oskadliggjord. Men också att en mängd barn, av säkerhetsskäl var kvar inne i sina klassrum.

Min dotter som liten. Foto: Privat.
Min dotter som liten. Foto: Privat.

Många anhöriga fanns på utsidan av skolan och ville bara in men polisen var först tvungen att söka igenom skolan efter eventuellt fler gärningsmän, apterade sprängladdningar och liknande. Det säkra före det osäkra.  En mardrömssituation för poliserna på plats. Och så klart för de anhöriga på utsidan. När jag hörde kollegan ropa ut på radion ”då påbörjar vi evakueringen av de yngsta barnen nu” fick jag en klump i halsen och något vått i ögonvrån.

Vad hade de små knattarna, deras anhöriga, skolans anställda och poliserna just fått vara med om?

Mitt eget barn fyller 20 år just idag, tisdag. Grattis älskade unge och må du aldrig behöva vara med om något liknande. Den här låten med Lena Ph är för dig: https://open.spotify.com/album/4bhD7eq6w6CCskr519kn1R

Måndag 11 september
Bilden av polisen

Ljuset är dunkelt, färgen på väggarna är grå, luften tung och samtalsklimatet allt annat än trevlig. Någon skäller ut en kollega eller svär över något som krånglar. Och alltid är det någon som är alkoholiserad…

Nu generaliserar jag kraftigt. Men det är en bild jag ofta får när jag tittar på svenska polisserier på tv. Jag känner igen uniformerna, bilarna och dataskärmarna. Det brukar vi hjälpa produktionsbolagen med. Likaså en del faktakunskaper, för att det ska återspeglas så rätt som möjligt. Men jag känner inte igen mig i tv-seriernas beskrivning av samtalstonen poliser emellan, eller i den tråkiga miljön.

Jag utgår från att tv-tittarna förstår att det är fiktion. Men det händer faktiskt att jag får frågor som till exempel om vi har samma dataprogram som man har i amerikanska tv-serien CSI. Ett par klick på skärmen och man kan förstora och zooma in alla detaljer i vilken bild som helst. Eller få utseende, namn och till och med skostorlek på alla tänkbara gärningsmän inom femtio kilometers avstånd. Svaret är nej, det har vi inte.

Smiley 11 sept

Jag känner nu ett behov av att tillföra texten ovan en smiley med ett blinkande öga. Vad nu den emojin egentligen betyder. Det avslöjar var jag mest befinner mig när jag skriver nu för tiden.

Ja, på sociala medier. (Nej, jag har ingen egen blogg.)

Min skriverfarenhet stannar vid några artiklar för vår tidigare personaltidning Länsmannen. Och ett inlägg i dagboken ”Minns 14 maj” som Nordiska museet och Sveriges hembygdsförbund gjorde som ett tidsdokument i början på 90-talet. På köpet fick jag, som då var en 29-årig kvinnlig polis i yttre tjänst, en brevkompis i Ann, en 76-årig dam som dansade jazzbalett.  

Jag blev intervjuad i samband med boksläppet och sa då att det finns många myter om polisyrket och att jag ville beskriva hur en polis vardag kan se ut. Detsamma gäller idag. Många gånger har jag sagt ”Tänk om de visste”. Alltså, tänk om allmänheten (och politikerna) fått se det vi ibland får se på våra arbetspass.

Brevvännen Ann, skådespelaren Kim Anderzon och en ung Lotta Jofjord. Foto: Privat.
Brevvännen Ann, skådespelaren Kim Anderzon och en ung Lotta Jofjord. Foto: Privat.

Förutom skrivande å yrkets vägnar blir det mest privata inlägg på sociala medier. Inlägg som tenderar att bli lite för långa ibland, OCH PINSAMMA. Enligt min dotter alltså.

Häromdagen gick jag runt och bjöd de närmaste kollegorna på godisbilar för att fira att hon tagit körkort samma förmiddag. Hur pinsamt var inte det då? Men, sån är jag, bakom min uniform. Arbete och livet i övrigt måste harmonisera. Jag är ju inte bara polis, jag är mamma också, för att travestera på en känd tandkrämsreklam.

Det är lite om det här jag kommer berätta denna vecka. Om oss människor bakom uniformen och hur vi har det innanför polishusväggarna.
//Lotta

Ps. Jag skriver ibland också på Facebooksidan: Polisen Alingsås, Lerum, Herrljunga och Vårgårda Gå gärna in och titta där. Ds

  • Lotta Jofjord
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher