Foto: MIKEY LENNARTSSONAnders Almingefeldt.
Foto: MIKEY LENNARTSSON
Anders Almingefeldt.

När vi älskar Kikki älskar vi också oss själva

Psykologen

Jag tycker om alla offentliga personer. Ja. Ni hörde faktiskt rätt. Och anledningen är glasklar: de ger och jag får. Så är det. De bidrar. Med sina ansikten. Med sina personligheter. Och vi är inbjudna att vandra omkring i deras biografi, och strö våra åsikter över dem – bara för nöjes skull. De utgör människokonstinstallationer.

Och de bjuder ut sitt hjärta, i skyltfönstret, för att tala med Strindberg. De är allas egendom, och upplåter sina liv åt oss. Men det sorgliga är: vi är inte rädda om dem – ibland står vi till och med och hoppar i deras psykologi. Som att det är fri passage att racka ned på dem, och göra oss själva stora genom att göra dem små; de får tåla drösavis med löst, slarvigt, och godtyckligt tyckande.

Men de är värda bättre. De utgör i själva verket den moderna tidens gladiatorer. Några av dem går till och med ut, eller slängs ut, på arenan nästan helt oskyddade – med bara sitt utseende som vapen. Som folk sedan hånar, när det med åldern, eller bara genom allmänt slitage, utifrån folks blickar – inte längre är lika fotogenetiskt.

Och där och då kan det bli riktigt grisigt. För desto mindre kändisarna har att erbjuda ju mer förväntas de klä av sig nakna – både fysiskt och psykologiskt. De får lydigt öppna upp sina sovrum. Och sära på sin psykologi. Och fläka ut sina brister och barndomstrauman.

Och allt reflekteras tillbaka på oss själva. Kändisfloran utgör i själva verket ett koncentrat av våra önskningar, vår rädsla, och vår vilja att snickra ihop en identitet medels stödhjul i form av idealiseringar och avståndstaganden. Det är som det är. Vi har de kändisar vår psykologi förtjänar. Och vi blir till genom våra sympatier och antipatier. Men det vi tar avstånd ifrån är också oss själva. Kändisarna är vi. Och att håna dem är att håna oss själva.

Men det verkar inte hindra oss, inte alls, vi uppträder idag som forna tiders adel, vars huvudsakliga sysselsättning var att ha åsikter. Åt alla håll och kanter. Som en accessoar. Varje dag detsamma: först tar man på sig sina underkläder, sedan sin åsikt. Ibland bara ett illa gömt förakt. Och det är sorgligt. För det drabbar ju någon. Ofta någon som dessutom desperat vill få lite mer skarpa konturer genom vår kärlek och beundran. Det är hudlöst värre. Och så står de där helt vilsna, i offentligheten, ihjältittade – med hjärtat i handen. Och undrar väl vad som hände. Som att folks öron tröttnat på deras uppsättning repliker. Eller tittat sönder deras en gång så vackra ansikten.

Så därför, låt oss göra tvärtom, och hylla just dem. De som trillat ned från piedestalen, och nu får löpa gatlopp, de mest bespottade. De som lånat ut hemligheterna om sitt liv, till oss, för oss. De skall vi älska. Och så får vi själva en släng av den omsorgen. För det är som det är: när vi älskar Kikki Danielsson älskar vi också oss själva. Det är fint.

  • Anders Almingefeldt
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher