Tålamod var ordet

Sportbloggen

Jag stod på Nolhagahallens nyrenoverade läktare i fredags eftermiddags och såg på AHK:s näst sista träning inför söndagens match mot Ricoh. Förutom långtidsskadade Fredrik Teern som stod vid sidan av och hade ett vakande öga på sina lagkamrater, och Felix Claar som var sjuk, så var alla där. Det kördes friidrottsträning mot slutet, hårt drillade av min gamla gympalärare Alexander Igelström, och stämningen var god.

Efteråt ställde jag frågan till Mikael Franzén om tålamod var nyckelordet i början av säsongen, och svaret jag fick borde jag nästan väntat mig. För Mikael Franzén är en man som inte gärna ger sig själv och sitt lag ursäkter att falla tillbaka på. Franzén anser att hans lag är bra, spelare för spelare ser man starka ut, och även om det tar tid för byggmästare ”Frasse” att snickra ihop en ny och stabil konstruktion så får det inte ta för lång tid.

Min känsla är att Franzén inte kommer gömma sig bakom ordet tålamod allt för ofta den här säsongen.

***

Så vad såg vi då mot Ricoh? Tja, en första halvlek som i alla fall jag tycker var bättre än förväntat. Spelet har sett otajmat, trögt och slarvigt ut under stora delar av försäsongen och inte mycket talande för den mer kliniska handboll som AHK presterade första 30 minuterna i Solnahallen. Det var långt ifrån perfekt såklart, men samtidigt kunde det sett så mycket sämre ut.

Omställningarna kan AHK göra i sömnen med båda benen i gips vid det här laget, det är inget nytt. Men jag gillade ändå hur säkra man var i läget och hur man utnyttjade varje anfall till fullo.

Och Rickard Frisk verkar ha fått den knuff i ryggen som AHK nog hoppades att bäste kompisen Gustav Skagerling skulle ge honom i målet, för det här var en perfekt starkt för ”Rille”.

Andra halvleken däremot… Tja, där dök de gamla försäsongssynderna upp igen. Mot ett bättre lag än Ricoh hade det kostat poäng men nu räckte den individuella skickligheten för att greja en rätt säker tvåpoängare ändå.

***

Förutom Frisk och Andreas Flodman var Felix Claar återigen ett utropstecken. I Jesper Konradssons frånvaro har han nu klivit in som den mittnia man såg honom som från början och jösses vad viktig han kommer vara den här säsongen. På ett sätt har han potential att bli ett större individuellt offensivt hot än ”Konny” på den platsen, då hans distansskytte håller högre klass. Samtidigt har AHK aldrig haft en handbollshjärna i klass med Konradsson kanske någonsin, och där är den Skjern-flyktade spelaren fortfarande steget vassare än Claar. Men ändå – det här kommer vara Felix Claars säsong framför alla andra.

***

De nya då? Nja, ingen har väl egentligen övertygat än. Jag tyckte Mishels Liaba såg trög ut mot Ricoh. Han kom ofta på mellanhand och var lite för ärlig i sina offensiva attacker. Men visst ser man potentialen. Niclas Barud var väl inte heller han en explosion på planen. Men där vet ju de flesta vad som finns att hämta, och när Barud får det att klicka är han en av seriens allra bästa på sin position.

Roligast att se bland de nya var William Moberg Andersson, killen som är född -00 och som spås en lysande framtid. Han fick debutera direkt och göra mål lika snabbt. Även om speltiden var begränsad, anade man de råa förmågorna som syntes hos ovan nämnda Konradsson när han kom till AHK från Kärra. Spännande!

Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher