Foto: MIKEY LENNARTSSONAnders Almingefeldt.
Foto: MIKEY LENNARTSSON
Anders Almingefeldt.

Vägra låta andra göra ert liv litet och fult

Psykologen

Springer ibland in i miljöer, och personer som har som främsta intresse att nagla fast en vid något. Efter några meningar smyger sig deras kardinalfråga upp. De vill veta exakt vem du är, vilken partibok du har under västen, vilka teorier om världen och människan du betraktar som sanningen, och vilken favoritfärg du har.

De går fortfarande omkring med en sådan där bok, som vi som växte upp på sjuttiotalet plågades med, där alla ens vänner skulle nedteckna alla karakteristika, och det var väl gulligt på ett sätt, på ett härligt barnsligt vis, men där fanns också embryot till att nagla fast en vid sina preferenser – som ett dokument. Och min bäste kompis som väl redan då förstod att lillebrorssamhället var i antågande trettio-fyrtio år senare, gjorde en tidig revolt, och skrev elvisp på vilket stjärntecken han var född i.

Men som sagt: de ger sig inte. Det som är spretigt med ens person, vill de ansa, och så vill de att man ställer in sig i ledet. Bakom en ideologi. Bakom något. Och man känner sig som en liten insekt, som de kört nålen i, och nu funderar i vilken låda man passar. I mitt jobb som psykolog vill de veta min skoltillhörighet, vilka bokstavskombinationer jag tillbedjer, eller om jag bara är helt dum i huvudet som inte vet exakt vad jag tycker.

Man vill bara skrika ett utdraget: JAG VET INTE.

Eller att allt man säger, tänker eller känner mals ner till något annat. Aha, så säger du bara för att du är från Borås, aha, så säger du bara för att din far var uppfinnare, aha, så säger du bara för att du ibland är deprimerad. Allt beror av en historisk eller materiell verklighet. Ingen människa får vara större eller friare än sina omständigheter.

Men som tur är finns det vänner i litteraturen som man kan konsultera när man simmar runt i liknande gödselstackar.

Foucault är en av dessa vänner. Han beskriver en sådan anda för en mantalskrivningsmoral. Där folk i ren sadism vill göra allt och alla till lydiga och förutsägbara porslinsdockor runt omkring dem. Och drar man i örat på dem så hoppar alltid samma åsikt fram. Så vill de helst att de är. Men Foucault synar och höjer insatsen, han säger: ”Fråga mig inte vem jag är, och säg inte åt mig att förbli den jag är.”

Så alla ni, som har folk runt omkring er, som försöker göra era liv små och fula, och går där med sin lilla vänbok och bockar av så att du håller dig till mallen, vägra big time, säg något nytt rätt i ansiktet på dem. Ni har ett vackert liv. Ni är alltid större än er senaste tanke. Låt inte åsiktspoliserna segra. Låt inte lillebrorssamhället med de rätta åsikterna rykande ur öronen humorlöst döda livet. Vägra låta er inordnas.

Svara elvisp på deras försåtliga frågor. Alltid.

  • Anders Almingefeldt
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher