Foto: MIKEY LENNARTSSONAnders Almingefeldt.
Foto: MIKEY LENNARTSSON
Anders Almingefeldt.

Bättre dö varje dag, än aldrig leva

Psykologen

Och det är klart att det är svårt att bli avskedad som kärlekspartner, befinnas ovärdig uppgiften att göra någon lycklig. Inte tillräckligt mycket kvinna. Inte tillräckligt mycket man. Det är ett dråpslag. Och att det bakom hörnet – med tokigt hög sannolikhet – finns någon som är finare, bättre, yngre, roligare, och intressantare. Ett bättre exemplar människa helt enkelt. På att älska. På att lägga bokstäverna i vackra rader. På att ta ned månen. Eller för att sammanfatta: på alles.

Och det slår in i en, rätt in i själens solar plexus, rätt in i själva sandslottet man skovlat upp och döpt till meningen med livet. Så visst: jävlar i min låda vad det gör ont. Och det klart man skall säcka ihop, och ge upp. Så att man får bottenkänning, och sedan ligger där i fosterställning, en evighet eller två. Innan solstrålarna och livets pulserande envishet till slut letar sig igenom det tjocka lagret självömkan och bitterhet, och gör hjärt- och lungräddning på en; först då är det dags att kravla sig upp, finna fotfästet igen, och skjuta ifrån med tårna –w som en dopad gymnast från den gamla sovjettiden. Uppåt. Mot livet. Till alla de andra. Till alla andra trasiga och härliga människor.

För att börja om.

Och här finns en vattendelare big time. Lidandekatalogen ovan har inte, med kikaren riktad över krönet, så stor betydelse. Det blir lite missöden på livets väg. Trauman, besvikelser, dråpslag, otur, och sorg betyder både allt och inget. Det är inte där det hela avgörs. Det är hur man slår ihjäl sig på ett livgivande sätt som är den springande punkten. Och till det krävs lite fotarbete, i synapserna. Så är det.

När ens psykologi ligger nere för räkning då gäller det. Då är det upp till bevis. Och där och då sorterar sig mänskligheten i två läger. De som gör erfarenheten: no more. Nu lägger vi ner det här. Och så generaliseras det upphöjt till tio. Männen är opålitliga svin, och kvinnorna svekfulla giftormar. Den typen av debila utsagor. Och man säger: aldrig en gång till. Man bygger en berlinmur mellan sig själv och världen. Mellan sig själv och alla relationer. Det är lösningen. Och visst: man kan skolka från livet, och välja att knarka trygghet och förutsägbarhet. Det kan man. Det får du. Polisen kommer inte och tar dig. Men, just saying: lösningen är nu ditt nya mounteverestproblem. Genom splendid isolation exkluderas allt. Även alla framtida vardagsmirakel.

Eller: så ställer du dig i kön för ytterligare en tur i berg- och dalbanan. Och inkasserar pirr, spänning, närhet, ömhet, erotik och passion. Och så får du skrika följande i nedförsbackarna: ”jag vågar, jag vill, jag vågar, jag vill”. Och så får du hoppas att himlen trillar ned i huvudet på dig. Igen. Och inte ge upp när du istället utifrån ytterligare en missräkning står där bortgjord, med ditt ansikte förberett för att vara vackert – helt i onödan. För någon. Kanske dör du den lilla döden. Igen. Så kanske det blir.

Men du: det är värt det. Gör inte slut med människorna, gör inte slut med relationerna, gör inte slut med livet. Livet är värt allt. Om och om igen. Bättre dö varje dag, än aldrig leva.

  • Anders Almingefeldt
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher