Foto: ANDERS JOHNSONLars-Ove Larsson, regissör som också spelar snickare Larsson.
Foto: ANDERS JOHNSON
Lars-Ove Larsson, regissör som också spelar snickare Larsson.

”Känslorna som kommer är många”

Gästbloggen

På lördag 21 oktober har Teaterföreningen Krönikespelet i Alingsås premiär på folklustspelet Söderkåkar på Palladium. Några av alla de som är engagerade i uppsättningen bloggar här om arbetet med den och de olika rollfigurerna. 

Söndag 22 oktober

Söderkåkar, ett namn som ger minnen från en tid när jag som tonåring växte upp i mitt föräldrahem i den lilla orten Larv i Vara kommun. Det var högtidsstunder när dessa avsnitt sändes. Minns med vilken förväntan och glädje som mina föräldrar såg fram emot kommande avsnitt.

Som tonåring fängslades också jag av detta lustspel. Jag försöker nu tänka tillbaka på vad det var som fick en tonåring att se på denna serie framför andra serier, filmer som var mer överensstämmande med en tonårings normala val. Det som kommer fram när jag försöker att sätta ord på det är den värme som detta lustspel utstrålar. Ordet värme är ett ord som återkommer när man ska beskriva Söderkåkar. Hur minns man inte med värme de återkommande kommentarerna från Monica Zetterlunds Malin: ”Ja, se det är mitt liv de se”.

När nu möjligheten öppnades att få förverkliga drömmen att dels få regissera och få en spela en roll i Söderkåkar så fylldes mitt teaterhjärta av värme, stolthet och förväntan. Detta har möjliggjorts av att föreningen Krönikespelet i Alingsås trodde på idén och gav klartecken för att sätta upp detta folklustspel.

Det har varit en resa från starten med att läsa, ta in text och bearbeta densamma så att den ”ligger” rätt i mun när det ska framföras av skådespelarna, att förnya orden så att de överensstämmer med dagens tal utan för den skull tumma på och förändra innehållet i replikerna. Resan fram till premiären har varit ett arbete fyllt av energi och engagemang av samtliga inblandade.

Att ta sig an ett teaterstycke som är känt för många är både lockande, intressant och nervöst. Kommer man att kunna skapa ett framförande, en uppsättning som tillfredsställer de förväntningarna som publiken kan ha.

Med kärlek till teater och glädjen över att få framföra Söderkåkar så är förhoppningen den att publiken ska gå hem från Palladium med värme i hjärtat och ett leende på läpparna och säga sinsemellan, att det här, det gjorde de bra. Nu står vi här på Palladiums scen och ska framföra Söderkåkar, vi hör publiken ute i foajén, snart öppnas dörrarna till salongen, vi är nu framme vid målet.

Nu är premiären avklarad, känslorna som kommer är många. Lättnad över att vi nu har klarat av premiären. Glädje över att få framföra vårt verk inför publik. Publiken gav uttryck av förnöjsamhet över det de hade fått vara med i denna afton. Så värmande det var att få känna responsen och det beröm som kom oss till del. Rörelse och tårar över det fantastiska som man kan genomföra när människor med kärlek till teater arbetar tillsammans och gör sitt yttersta för att det här ska bli något som alla kan känna stolthet över. Jag kan som regissör nu luta mitt huvud mot min kudde och känna alla de känslor som jag försökt att sätta ord på i det som beskrivits ovan. Jag känner en så stor tacksamhet att tillsammans med alla i teaterproduktionen fått förverkliga drömmen om att få regissera Söderkåkar och att få gestalta Snickare Larsson.

Herr Larsson är lycklig och somnar nu med ett leende på sina läppar.
Lars-Ove Larsson
regissör, spelar snickare Larsson

Foto: JÖRGEN BJÖRMEAnders Johnson och Ann-Britt Svensson.
Foto: JÖRGEN BJÖRME
Anders Johnson och Ann-Britt Svensson.

Lördag 21 oktober

Fredag kväll vid köksbordet, maten står på bordet och vinet är upphällt. Vi tittar på varandra och säger att i kväll, i kväll så ska vi inte prata teater utan bara njuta av att vara hemma och vara lediga. Det håller i flera minuter. Sedan är vi igång. ”Vad tror du om…..” eller ”Kan man inte göra så i stället…. ”Har vi tänkt på det…..” Ungefär så har det låtit i flera år. Det är faktiskt nästan exakt två år sedan vi tillsammans med Lars-Ove Larsson, regissör, Björn Källhult och Tobias Karlsson, produktionsassistenter bestämde oss för att det var just Söderkåkar vi skulle göra på Palladium hösten 2017.

Och i dag lördag är det premiär. Man kan knappt tro att det är sant. Vi är fler än fyrtio personer som har jobbat med produktionen. Det är visserligen skådespelarna som syns och står på scenen men utan alla runt omkring så hade det varit helt omöjligt att genomföra det stora projekt som en föreställning är.

Det är mycket att tänka på. Hur är det med ljus och ljud? Har vi smink som passar till alla? Sponsorer – de är viktiga! Kaffe! Vi måste ha kaffe när vi repar! Vem vill göra bort sig och springa utklädd på stan och dela ut flyers? Hur får man ihop ett repetitionsschema som passar alla? –”Nä, jag kan inte. Då har jag yogakurs, jobbar sent, måste kolla på Bonde söker fru,” osv. Alla har ju faktiskt ett liv utanför teatern där man går till jobbet som en vanlig människa och kommer hem till sin familj på kvällen. Men vi har fördelen att vara engagerade i detta tillsammans. Det har pratats mycket teater kvällar och helger i det Svenssonska/Johnsonska hemmet de senaste två åren. Vår umgängeskrets utanför teatern är säkert väldigt trötta på vårt Söderkåkartjôt. Till och med Nelson, Allison och Stisse har synpunkter på vad vi sysslar med. ”Sluta tjôta! Vi vill ha kattgodis!”

Men nu hoppas vi att allt är på plats. Vi har 10 föreställningar framför oss och alla har gjort sitt bästa för att det ska bil en succé. Luta er tillbaka och träd in i vår värld som vi kallar Söderkåkar. Hoppas att allas arbete ska ge er en kväll med skratt och värme!

Ann-Britt Svensson, producent och spelar Aurore Jaesson

Anders Johnson, producent och regiassistent

Foto: ANDERS JOHNSONChristian Wiksten gestaltar Johan Johansson i Söderkåkar.
Foto: ANDERS JOHNSON
Christian Wiksten gestaltar Johan Johansson i Söderkåkar.

Fredag 20 oktober

När jag var en liten skitunge i början på 70-talet, hade jag en mycket sträng pappa. En nyckfull, och av livets öden sargad man, vars hårda regelverk ofta var svårt att tyda och följa för en liten buspojke. En av konsekvenserna var att jag ytterst sällan fick vistas i vardagsrummet vilket hade kommit att bli pappas residens. Där satt han och tronade i sin stora vinröda öronlappsfåtölj som omslöt honom likt en kungastol. Oftast med en TT eller en Lyckholms pilsner stående på fönsterbrädan jämte honom. Min plats var i mitt rum… och gud nåde mig om jag försökte trotsa gränsdragningarna och söka mig ut i köket, toaletten eller framför allt – vardagsrummet – utan hans tillstånd! 

Två meter rakt framför pappa stod en AGA 24-tums tv i mycket stilig mörkbrunt mahognyträ. Ovanpå låg en orange (eller ”brandgul” som vi sa), av mamma mycket vackert broderad duk, med en blomvas på. Tv:n var på den tiden en vacker möbel som ofta fick bästa platsen och som var själva kronjuvelen i hemmet. Där satt pappa ofta och skällde, skrek och klagade på de flesta som dök upp i teverutan.

Emellanåt blev han så upprörd på Arne Weise, Lennart Hyland eller stackars Sylvia Vrethammar, att tv:n fick sig en ordentlig dusch på bildrutan. Då brukade mamma helt sonika gå fram med en putsduk, lugna ner pappa med några kärleksfulla ord, för att sedan torka av tv:n. På så sätt var alltid denna kronjuvel hemmets mest blanka skinande pryl! Ibland hände det faktiskt att han grät till någon sorglig film men då skyllde han alltid på att han fått nåt i ögat eller höll på att bli förkyld… 

Problemet för en liten kille i min ålder var ju att tv:n i stort sett var omöjlig att komma åt. Jag var som tur var mycket uppfinningsrik och ganska orädd och gjorde allt i min lilla makt för att lösa detta problem. Jag kunde till exempel låtsas gå på toaletten och hoppas att han skulle glömma av mig – då smög jag försiktigt ut i hallen och stod och tryckte bakom en vägg… och böjde försiktigt fram huvudet tills jag skymtade tv:n fem meter bort. Som tur var hade jag falksyn och kunde allt som oftast skönja textremsorna rätt bra faktiskt.

Detta funkade ganska länge, ja ända tills jag mötte pappas förvånade ansikte i hallspegeln en kväll. Det blev lite dramatiskt och jag fick nu uppfinna nya strategier för att kunna avnjuta favoritprogram såsom; Fem myror är fler än fyra elefanter, Från A till Ö, Den vita stenen, Söderkåkar, Jag Claudius, Sportspegeln, Tipsextra mm… Inget skulle hindra mig från tv:n, inte ens pappa…! Det var alltför viktiga saker som hände i denna burk och som jag för mitt liv absolut inte kunde missa! Vad skulle jag annars prata med kompisarna om på rasterna? 

En kväll innan pappa kom hem från jobbet trodde jag att jag kommit på den ultimata planen. Jag trotsade reglerna – öppnade balkongdörren som befann sig precis bredvid pappas fåtölj och gick ut och gömde mig på balkongen. Jag glömde jackan så det kom att bli lite väl kallt. När pappa kom hem och satte sig på sin tron, satt jag redan på huk precis utanför fönstret. Där satt jag hela kvällen och avnjöt bland annat High Chaparral och tyvärr… Rapport med väder, vilket var mindre roligt. Så nära hade jag nog aldrig suttit pappa och han hade absolut ingen aning… ända tills jag upptäckte min förträffliga plans brist – hur skulle jag ta mig tillbaka in?

Efter lite ångestkval valde jag till slut att kapitulera där ute i mörkret och knackade försiktigt på rutan jämte pappa 2 våningar upp. Han skrek till och tappade inte bara fattningen… utan även pilsnerflaskan han höll i handen…samt humöret! Jag använde aldrig den planen igen… Trots allt inbillade jag mig att han faktiskt mot sin vilja var lite fascinerad och stolt över mitt mod och tjuriga envishet. 

Det var då jag kom på nästa vägvinnande teknik – jag ålade mig försiktigt från mitt pojkrum och ut i hallen utmed golvet. Vissa golvbrädor knarrade lite väl mycket så jag fick vara mycket försiktig men lärde mig snabbt vilka dessa var, så jag kunde undvika dem. Väl ute i hallen ålade jag mig nu under det som var det näst heligaste i dåtidens hem – telefonmöbeln! På den stod den fasta telefonen, också den på en virkad duk som mamma gjort. Jämte var en inbyggd sits med en skinndyna och på den kunde mamma ofta sitta i timmar och prata om allt och inget med sina otaliga väninnor. Det var dock mycket ovanligt att pappa pratade i telefon. 

Under denna telefonbänk kom jag att ligga många gånger. Här låg jag ibland så länge att jag kunde få kramp i hela kroppen på grund av konstiga ställningar men utsikten fram till tv:n var helt enkelt fantastisk och värd all möda! Här låg jag en kväll och avnjöt filmen Dimmornas bro i godan ro… när telefonen plötsligt ringde ovanför huvudet på mig så det tjöt i öronen! Jag låg och tryckte blick stilla och kunde inte röra mig ur fläcken.

Till min förvåning så reste sig pappa upp och skulle svara för en gångs skull. När pappa svarade hörde jag min skolfrökens röst genom luren. Hon ringde för att berätta för pappa att hans son hade råkat ha sönder en fönsterruta på skolan när han sparkat boll på skolgården. Jag låg under bänken där pappa nu satt och hörde hans bistra stämma säga: ”Ja, jag ska prata med honom genast..” Han reste sig upp, gick in i mitt rum… utan att hitta mig… och mycket förvirrad kom han ut i hallen igen. Det var då våra ögon möttes… hans i lamphöjd och mina i golvhöjd. Det var ingen av våra bättre möten. Tyvärr innebar denna upptäckt att bästa platsen gick förlorad och jag tvingades hitta på nya strategier för att bli kulturellt berikad! 

Det var under denna telefonbänk jag kom att upptäcka Söderkåkar! Herregud så många kvällar jag låg där under och både grät och skrattade till denna serie som jag skulle komma att tycka så mycket om! Jag var visserligen platoniskt förälskad i Maj-Britt men det var ändå Arne Källeruds ”Johan Johansson” som kom att bli min stora idol. Jag fullkomligt sög in allt han gjorde och sa med sin karakteristiska söderslang.

När andra ungar i Göteborg gick omkring och lekte Läderlappen och Fantomen, gick jag runt och försökte vara Johan Johansson. Egentligen var han faktiskt ganska lik min egen pappa på många sätt med sin bullriga auktoritet, tjurighet, plumpa skämt, sargade själar av arbetarklass, tvära vändningar i humöret mm. Den stora skillnaden var väl att Johan Johansson vågade värna om att visa sin godhet och med sitt höga rättspatos våga ta strid med överheter som korsade hans moraliska gränser. Han njöt av det lilla enkla i livet. Han vågade stå upp för de svagare och ta striden. Det vågade inte min pappa… även om jag vet att även hans hjärta var gott. Jag skulle tro att han gick rätt igenom rutan till mig för att det var en sådan pappa jag längtade efter.

Jag tror också att det faktiskt var min pappas stora förebild och idol, det var nog sådan han ville vara egentligen.. och var längst inne – om bara inte livet hade danat honom så hårt emellanåt. Jag såg faktiskt pappas ögon tåras mer än en gång under Söderkåkar på golvet där jag låg i hallen. Det var då jag längtade efter honom som mest… och tror att jag vet vem han egentligen var.

Kanske var det där i hallen som jag bestämde mig för att syssla med teater och film. Jag närde en dröm om att få leva ut drömmar, förhoppningar och känslor som inte tilläts hemma. Att få beröra, leva, flyga.. Att få ”gå genom någons ruta” och skänka lite uppmuntran och glädje… 

Idag, drygt 40 år senare, har jag den stora glädjen och förmånen att få gestalta min gamla idol Johan Johansson i Söderkåkar på Palladium i Alingsås. En ära för mig! Och jag hoppas att det kan bli till glädje för DIG! Arne Källerud skulle säkert ha en del synpunkter på hur jag behandlar hans gamla paradroll då jag gärna modifierar mina roller en aning, improviserar och försöker luckra upp känslorna i manus, som annars gärna kan vara lite styltiga och kantiga… Om jag har roligt på scen så tänker jag att DU förhoppningsvis har roligt du med! 

(Och om du min salige far har tänkt komma och titta på oss – så är du mer än varmt välkommen! Du behöver inte smyga in, inte åla dig fram mellan bänkraderna, inte gömma dig bakom skynken eller kulisser.. Kom bara i din andliga form och sätt dig på första parkett. Tag plats! Bred ut dig. Njut! Njut av gamla Söderkåkar. Njut av den Johan Johansson du så gärna ville vara. Jag ska ha dig i minnet och spela till din ära…) 
Varmt välkomna alla! 
Christian ”Johan Johansson” Wiksten

Foto: ANDERS JOHNSONKatja Kott Gustafsson spelar Hanna Johanson i Söderkåkar.
Foto: ANDERS JOHNSON
Katja Kott Gustafsson spelar Hanna Johanson i Söderkåkar.

Torsdag 19 oktober

Jag blundar och lutar huvudet bakåt, vänder mitt ansikte uppåt. Uppåt mot den oändliga rymd som vilar lugnt ovanför Palladiums scen. Jag anar ljudet av fötter som trampar, kroppar som rör sig, bröstkorgar som andas meditativt, händer som bläddrar i manus och röster som viskar fraser eller nynnar mjukt.

Strax ska spelet börja. Strax ska timmar av intensivt arbete få sin första respons. Det ligger som en dallrande nerv över ensemblen, en spänd förväntan tillsammans med en genuin järnvilja över att leverera. Leverera samma känsla, samma dynamik och harmoni som vi själva upplever i mötet med våra karaktärer och deras levnadsöden.

Jag öppnar ögonen och möts av ensemblens siluetter. I det svagt, upplysta mörkret upplevs en diskrepans i rörelserna samtidigt som de förenas och smälter ihop till en helhet. Vi blir ”ett” med varandra och våra karaktärer. Blickar möts, leenden spricker upp och gester förmedlar känslan i nuet. Någon delar ut ödmjuka ”lyckosparkar”, andra ger en stärkande kram. Vi är som ett flygplan som står klart för avfärd, motorerna varvar. Energin vibrerar och vi gör oss redo för att accelerera och kasta oss ut.

Musiken börjar spela. Nu finns det ingen återvändo, planet har lyft. Pulsen stiger och det pirrar lätt i magen. Händerna känns kalla. Karaktärernas siluetter rör sig mot bestämda mål, gör sig klara för entré. Öron lyssnar uppmärksamt, när kommer sticket? Det är signalen för steget. Steget ut ur mörkret, ut i ljuset. Som vi har längtat!!!
Katja Kott Gustafsson
spelar Hanna Johanson i Söderkåkar

Foto: JÖRGEN BJÖRMEJessica Sand är presentatör, koreograf och inredare av foajén för Söderkåkar.
Foto: JÖRGEN BJÖRME
Jessica Sand är presentatör, koreograf och inredare av foajén för Söderkåkar.

Onsdag 18 oktober

Ett varmt bad gör oftast susen

Att vara inne i slutfasen av en repetitionsperiod kan vara mycket påfrestande med sena kvällar, tragglande av repliker, sång och steg. Då kan det vara skönt att ta sig ett varmt och skönt bad när man kommer hem, och riktigt slappna av, att låta huvudet och kroppen få vila.

Ja visst, det låter ju skönt och fungerar säkert för många men inte för mig, i alla fall inte helt, för i badet är där jag får mina bästa idéer.

Jag heter Jessica Sand och är medlem i Föreningen Krönikespelet i Alingsås sedan några år tillbaka. I årets uppsättning av Söderkåkar är jag presentatör, koreograf och inredare av foajén.

För lite mer än ett och ett halvt år sedan fick jag frågan om att vara med i Söderkåkar, men den här gången på ett litet annorlunda sätt. Regissören Lars-Ove Larsson hade en vision om att hela Palladium skulle andas Söderkåkar. Att när man som publik kliver in genom dörrarna till Palladiums foajé ska mötas Söderkåkar-andan med allt ifrån inredning till skådespel. Att kunna känna värmen och atmosfären som sedan leder in till salongen och scenen.

Självklart så lät detta otroligt spännande så jag nappade på idén och satte genast igång med att skissa, leta efter inredning, planera och fundera ut vad för slags personer och karaktärer som skulle passa med mera. Att få inreda foajén efter regissörens vision och att få skapa en atmosfär som andas värme, historia och mycket igenkännande av ett Alingsås som det kan ha sett ut på 50/60-talet är något som jag gärna har arbetat med och som gett mig mycket energi. Som jag skrev tidigare kom många av mina idéer när jag tog mig ett bad. Men helheten måste ju som sagt upplevas på plats.

Utöver inredningen så kommer ni, kära publik, att få möta den goa och härliga foajégruppen. Vi är ett glatt gäng som har lagt ner många timmar på att fixa scheman, göra inköp, fixa tidstypiska kläder och forma sin egen tidstypiska karaktär och filur. Vi består bland annat av en biljett- och programförsäljare, en blomsterflicka, en gatsopare, en sotare, en murarbas, kafébiträden, en och annan dam som spatserar runt som kanske ska handla på torget eller ta en fika på ett kafé, en sömmerska, ja listan kan göras lång och vi ser alla fram emot att få möta och ta emot er kära publik under kommande föreställningar.

Kvällarna blir långa nu för oss alla under premiärveckan. När repetitionerna är slut är vi nog en och annan som lägger sig i ett bad och laddar batterierna. Likaså jag, och vem vet vilka nya och bra idéer man kan komma med.

Hjärtligt välkomna till Palladium och Föreningen Krönikespelets uppsättning av Söderkåkar med premiär nu på lördag den 21 oktober.

Jessica Sand

Foto: MÅRTEN ÖHMANJan Furunger, inspicient för föreställningen, blickar både bakåt och framåt.
Foto: MÅRTEN ÖHMAN
Jan Furunger, inspicient för föreställningen, blickar både bakåt och framåt.

Tisdag 17 oktober
En titt i backspegeln och framrutan

Krönikespelet Alingsås startade sin verksamhet 1976 av eldsjälen Ola Hägglund. Under föreningens 21 år har många olika typer föreställningar framförts. Till exempel; Nummerrevyn ”Spelet om en Stad” som i krönikeform berättar om Alingsås historia.  Barnteater som Pelle Svanslös och Snövit. Familjeföreställningar som Folk och rövare i Kamomilla stad. Drama som  Dickens ”En Julsaga”. Komedi som Spanska Flugan. Musikal som Blodsbröder. Samtliga väl mottagna och med stor publiktillströmning.

Nu är det återigen dags att äntra vårt kära Palladium med folklustspelet Söderkåkar. Att ännu en gång få delta och se en föreställning växa fram är alltid lika fascinerande. Letar man på ”folklustspel” så beskrivs det som: underhållande teaterpjäs som riktar sig till en bred publik och som vanligtvis hämtar motiv och händelseförlopp från typiska arbetar- och allmogeplatser.

Gideon Wahlbergs Söderkåkar är inget undantag utan ett folklustspel som hade premiär 1930 i Stockholm och som populariserades som en TV-serie 1970. Spelet handlar om diverse släktförvecklingar mellan två trätande bröder, Johan arbetaren som jobbat sig upp till murarmästare och Erik, den lite finare egenföretagaren. Det handlar också om pigans kärleksbekymmer med polisen och brevbäraren.

Man har tilldelat mig den fina titeln ”inspicient”. Enligt Wikipedia är det ett latinskt ord och betyder ”betrakta”, ”granska”. En yrkesgrupp inom teatern och annan scenkonst och är den som ”håller i trådarna” vid en teaterföreställning och ser till att personer och föremål finns på rätt plats vid rätt tidpunkt under föreställningarna. Det låter fint men en omöjlig uppgift utan våra hängivna mörkklädda scenarbetare.

Köp biljetter, besök oss på Palladium. Luta er tillbaka i salongen. Njut och låt er underhållas. Vi bakom och runt scenen lovar att göra vårt bästa för er under några timmar.
Jan Furunger

Foto: ANDERS JOHNSONMaja Fogde spelar pigan Malin Pettersson i Söderkåkar på Palladium.
Foto: ANDERS JOHNSON
Maja Fogde spelar pigan Malin Pettersson i Söderkåkar på Palladium.

Måndag 16 oktober

Det kom ett sms ”Skulle du kunna tänka dig peruk?” Jag stelnade faktiskt till. I mina tankar såg jag en peruk som använts alltför många gånger. Som eventuellt fått en positiv reaktion i början av dess levnadstid men som nu fått lockarna att tova ihop sig och satt som en skurmopp på huvudet. Varför? Skulle det förhöja min rollkaraktär som pigan Malin i Söderkåkar? Det är ju nästan ett signum för mindre bra teater. Jag har ju hår att spela med som man kan locka, fläta, göra knut eller ja nästan vilken uppsättning man vill. Så jag sa tack men nej tack.

Nyfikenheten växte ändå och efter några dagar var jag bara tvungen fråga hur den där peruken såg ut. På en liten bild i en mobil fick jag se skapelsen. Ja, för det var verkligen en skapelse. Färgen stack ut jo visst men höjden stack ut än mer. Priset var lagom så jag vågade säga ”Slå till!” för då kunde jag backa om den inte blev bra.

Den kom, den sågs, den segrade!

Frisören Pelle tog hand om den med omsorg, kammade den, sprejade den så att den fick rätta stuket och så fick den sin plats på ett frigolithuvud så att den höll sin form. Denna peruk var långt ifrån en tovig skurmopp, detta var en skapelse som kunde förhöja den gråaste av gråaste huvud.

Dagen kom då jag skulle ”krönas”. Pelle kammade stramt ihop mitt hår i en knut, satte hårnät över och placerade skapelsen på mitt huvud. Ding! Den satt som en smäck. ”Kamma alltid en peruk så att perukhåret omfamnar huvudet så ser det mer äkta ut” sa Pelle proffsigt. Jag klädde mig i pigan Malins kläder och Maja försvann. ”Vilken Maja? Jag heter Malin.” Gester, manér, röst och hållning blev en helt annans. Malins! Så skönt! Här är hon! Allt kom mycket lättare.

Så om du någon gång står framför spegeln och undrar om du ska ta den vackra klänningen, den fräcka hatten, det extra glittriga sminket eller rent av den peruken. Tveka inte! Aningen förhöjer du dig själv eller är någon annan för en kväll, en dag, en vecka eller ett helt liv. Ibland är vi kanske lite för neutrala för att vi inte vågar sticka ut. ”Vad ska andra säga?”Jag, Maja, är också en av dem, men på scenen tar jag ut svängarna för att inte vara neutral. En dag, kanske, vågar jag även utanför scenen vara lite extra, förhöja mig själv eller vara någon annan för en dag, en vecka, ett liv…

Watch out!
Maja Fogde
spelar pigan Malin Pettersson i Söderkåkar

————————————————–

Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher