Foto: PRIVATMats Andersson, lärare, fotograf och naturmänniska.
Foto: PRIVAT
Mats Andersson, lärare, fotograf och naturmänniska.

”Självklart var det en skitsovsäck jag köpte”

Gästbloggen

Läraren, fotografen och naturälskaren Mats Andersson i Mjölsered bloggar den här veckan om upplevelser i och omsorg om naturen. Han bjuder också på flera av de bilder han tagit. 

Söndag 5 november

Jag köpte min första sovsäck när jag var 10 år. Det var i Holmstens affär i Stora Mellby. Antagligen frågade vi bara om de hade en sovsäck. Det hade dom och vi köpte den. Sedan köpte vi lite margarin och skinka från Ericssons i Nossebro och kaffe som affärsinnehavaren malde direkt i en kvarn som satt på väggen bakom disken.

Jag antar det gick till så. På 1970-talet gick inköp till på det viset. Man slapp sitta framför datorn i flera veckor och jämföra en arme av sovsäckar, jämföra tester, studera kunders gillande och ogillande. Ängslas över att kanske köpa fel så mycket att man inte hann köpa rätt heller.

Självklart var det en skitsovsäck jag köpte. Jag frös nästan varje natt jag använde den. Tröjor och långkalsong och mössa var obligatoriskt. Jag minns det inte som en stor sak. Så var det bara att sova ute. När jag var 15 år köpte jag en bättre sovsäck. Den var fylld med dun och varm. Efter det frös jag sällan.

 

Början på karriären. Jag och min bror utanför indiantältet 1966.
Början på karriären. Jag och min bror utanför indiantältet 1966.
Fullmåne.
Fullmåne.
Jag och skogen.
Jag och skogen.

 

Mitt första riktiga tält inköptes med samma metod som min sovsäck. In i sprortaffären i Nosssebro. Fråga: Har ni tält? Ja? sa expediten. Jag betalade och gick ut. Det var naturligtvis ett skittält. Ofta fuktigt på insidan och för att sätta upp det snyggt behövdes 24 pinnar i backen. Nu gjorde inte det så mycket. Min varma sovsäck och mitt skittält tog mig till fjällen många gånger. En sommar på Grönland och flera månader i Canadas ödemark hann det också med innan det sprack en regnig höstdag på Öland.

Poängen här är att det viktigaste sällan är utrustningens ypperligaste kvalité utan istället att den hjälper oss göra det vi längtar efter. Skittält eller inte, spelar liten roll, bara jag kommer dit jag vill.

Favoritstället framför andra är skogsreservaten inne i Risveden. Dit bär det ofta av. Doften av skog. Att följa stigen eller att inte följa stigen? Fika vid sjön. Spana efter korparna som låter i skyn. Gå i obruten skog timme efter timme. Och sedan krypa ner i sovsäcken och se fullmånen mellan träden och veta att det (numera!) blir en god natt. Det är livet.

 

Vindskydd i Risveden.
Vindskydd i Risveden.

 

Jag tackar för mig och sätter nu punkt för denna veckas bloggande i AT. Håll utkik, ”Naturbetraktelser” dyker upp i tidningen längre fram i november.

Mats Andersson
Mjölsered

Lördag 4 november

DET DRÄLLER AV DJUR!?

Allhelgonahelgen är alltid förknippad med turer till dovhjortarnas marker. Jag åker alltså iväg mot Lagmansered tidigt på morgonen. En fördel med november är att tidigt på morgonen är helt lagom, ungefär klockan sju. Det är frostigt och klart och lugnt. När jag går ur bilen hör jag genast dovhjortarnas snarkliknande brölande i alla riktningar. Det är verkligen ett oväsen som fyller morgonluften. Att ha sovmorgon här måste vara omöjligt tänker jag.

En bit bort går en älgko med sin kalv och strax bakom en stor tjur med vacker hornkrona. Jag glömmer hjortarna och gör ett försök att smyga på älgen. En liten kulle ligger mellan mig och dom. Småspringande tar jag mig dit och när jag närmar mig krönet dyker älgkons stora huvud upp bara 10 meter bort. Jag stelnar till. Kon vädrar men märker mig inte, de joggar vidare. Jag hämtar andan men strax står älgtjuren där, ännu närmare. De är dunkelt, jag är anfådd, älgen står för nära men jag höjer kameran och knäpper en bild, mest för att det är kul. Älgen märker såklart detta och byter joggande mot rusande. Jag står ensam kvar.

Älgtjuren.
Älgtjuren.

När jag tre timmar senare åter är hemma har jag sett tre älgar till, kanske femtio dovhjortar, några rådjur, ett tjugotal kronhjortar, flera vildsvinsgrupper, en räv och några mufflonfår. En havsörn flög rakt över huvudet och när jag ställer ut mat till katten på altanen flyger en ung kungsörn vid horisonten. Vilken morgon!!

Så slår det mig! Alla dessa berättelser om möten med djur som jag just nu skriver om, ja nästan vältrar mig i, måste få dig som läsare att tänka: Det verkar finnas djur överallt. En hjort här, ett vildsvin där, några örnar. Ungefär som antalet människor på Vimpeln en lördag.

Det är i så fall en illusion. Vekligheten är en annan. Ser man det globalt hamnar man i en skräckskildring när man läser om det. Världsnaturfonden sammanställer en rapport som heter ”Living Planet Report” där mängder av data presenteras. Sedan 1970 fram till idag räknar de med att antalet ryggradsdjur på planeten är halverat. I sjöar och vattendrag är det 81%, på landbacken ”bara” 38% och i haven 36%. Situationen är något bättre på norra halvklotet men betydligt värre i söder. Den stora orsaken är naturförstörelse.

Djurlivet 1970.
Djurlivet 1970.
Djurlivet 2015.
Djurlivet 2015.

Kan man ta detta till sig? Jag lägger ett gammalt barnpussel på golvet och tar två bilder. Titta på dem. Så är läget. Vi närmar oss något som liknar ett ekande tomt köpcenter.

Därför tänker jag: Varsamt brukande av åkermarken är bra. Alla nya Naturskyddsområden är bra. Reglerande av jakt och fiske är bra. Livet på jorden måste värnas. VARSAMHET måste vara vårt ledord.

P.S. Måste skicka med en bild från morgonturen på en vildsvinskulting som bökar. Glädje!

Vildsvinskulting på bökhumör.
Vildsvinskulting på bökhumör.

 

Mats Andersson
Mjölsered

Fredag 3 november

Idag fotograferade jag en ekorre. Det gick till så här:

Strax efter frukostgröten satt den plötsligt under fågelbordet bredvid körsbärsträdet. Med snabba, närmast nervösa rörelser sökte den av marken med nosen. Ivrigt och metodiskt fick den napp på nedfallna solrosfrön som den med enorm snabbhet tuggade i sig. Sedan letade den vidare, lika fort igen. De tunna morrhåren vibrerade.

Jag tänkte att om jag sakta öppnade fönstret kunde jag fotografera från stolen där jag satt. Hämtade kameran, på med teleobjektivet, flyttade pelargonian sakta, sakta. Sedan av med hasparna utan att det lät. Försiktigt och nästan omärkligt långsamt öppnade jag fönstret. Alla rörelser rakt motsatt i tempo jämfört med ekorren som ostört mumsade vidare. Några bilder genom fönsterspringan. Sedan ändra position, öppna mera, några bilder. Till slut stod jag helt synlig och rörlig i ett vidöppet fönster. Ekorren var helt oberörd .

Jag gick ut för att smyga mig närmare. Ekorren märkte mig så klart genast. Den for upp i trädet och satte sig på säkert avstånd, smackande.

Där satt den sedan en stund och tittade på mig med sorksvarta ögon. Plötsligt for den vidare, ut på en gren. Jag tänkte: ”Den kommer hoppa till trädet bredvid.” För att vara beredd om ekorren gjorde ett luftsprång ställde jag in kort exponeringstid. 1/800 dels sekund, bländare 8, iso 200.

Solen sken och himlen var blå. Ekorren balanserade ut på grenen, satt en kort stund och siktade. Sedan tog han ett språng ut i luften. Jag knäppte några bilder. Han landade i päronträdet, slängde sig runt bland de tunna grenarna och försvann sedan ner bland snåren.

Jag gick in och drack morgonkaffet. Så kan det gå till. En dag på jobbet för naturfotografen. Slitsamt, eller hur :-)
Mats Andersson
Mjölsered

"Ekorren tittade på mig med sorksvarta ögon." Foto: Mats Andersson.
”Ekorren tittade på mig med sorksvarta ögon.” Foto: Mats Andersson.
Ekorren balanserar på grenen. Foto: Mats Andersson.
Ekorren tar sats. Foto: Mats Andersson.
Ekorren tar ett språng ut i luften. Foto: Mats Andersson.
Ekorren tar språng. Foto: Mats Andersson.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Torsdag 2 november
Långsamhetens lov

Jag halvsitter i soffan hos min dotter. Vi slöar och småpratar lite. Körkortsteori skall gås igenom. Körtider skall bokas på trafikskolan. Så plingar det till i hennes mobil. En snabb avsyning. ”Sju dödade i ett terrorbrott i New York.” säger hon. Sedan pratar vi körkort igen.

Vi lever i en globaliserad värld. Vi tänker i alla fall att vi lever i en globaliserad värld. Blicken är fäst långt borta. Mot horisonten och fjärran mål. Världen är vår nyhetskanal. Köket är internationellt.

Precis som den som rör sig snabbt måste ha ögonen riktade långt fram på vägen, som det står i körkortsteorin, måste den som skall ha uppsikt nära sakta ner farten. Står du helt stilla kan du se på dina fötter utan att råka illa ut. Omodernt!

Långsamhetens lov är att den som rör sig sakta ser saker noggrannare! För några veckor sedan gick vi på svamptur. Vi var på väg till den riktiga skogen lite längre bort, som jag känner väl, men Pernilla svängde av till höger strax efter skogsbrynet. Vi gick över en ås och kom ner i en granskog med härlig grön mossa och praktfulla bestånd av trattkantarell. Smala viltstigar ringlade fram mellan stammarna och känslan av skog var mäktig. Fuktig höstluft, tät mellan granarna, svampar, några skränande nötskrikor en bit bort och så den hoppingivande stigen. Trots tjugo år på banan hade jag aldrig varit här, bara en kilometer hemifrån.

Mossor och lavar på odlingsröset vid Gröneslätt. Foto: Mats Andersson,
Mossor och lavar på odlingsröset vid Gröneslätt. Foto: Mats Andersson,

Samma sak händer när vi går upp förbi Kvarnsjön bakom Kvarnbacken strax väster om staden. Vi hoppar över diket och tar stigen mot Gröneslätt. Efter några hundra meter öppnar sig skogen. Allt inbäddat i höstdis. Här odlades det en gång i tiden. Uppe på kullen framför oss ligger Boningshuset och ladugården och i slänten tornar några stenrösen upp sig. Mödosamt ditsläpade, sten för sten, för att bättra på odlingslyckan. Allt täckt av tjock grön mossa. På nära håll ser jag bägarlaven, husmossan, kvastmossan, bergklomossan och några plantor lingonris. Som en liten vildvuxen trädgård.

Så, läs AT istället för New York Times! Gå upp för Laggarebacken istället för att dricka sangria i Barcelona! Se på mossan runt dina fötter! Där finns kanske det universum din blick söker.

Den nyupptäckta skogen! Foto: Mats Andersson.
Den nyupptäckta skogen! Foto: Mats Andersson.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Onsdag 1 november

För några år sedan tillbringade jag några veckor i Alingsås vänort Kartong i Gambia. De första dagarna hälsade jag på rätt många människor. Känslan av att alla var varandra lik besvärade mig. Jag kunde inte skilja Ousman från Ijei från Robert från Landing. Alla var mörkhyade afrikaner.

Efter flera dagar ändrades detta och ur massan trädde personligheter fram. Jag visste nu vem Ousman var, vart han brukade vara på väg, hur huset han bodde i såg ut. Jag hälsade på Ijei som jag följt ut till havsstranden en mörk kväll för att se de europeiska (svenska?) trålarna som i skydd av mörkret gjorde rent hus i bybornas fiskevatten. Massan hade blivit individer och jag förstod inte att det varit så svårt att känna igen dem, var och en.

På samma sätt kan det vara med fåglarna. Något som flaxar! En fågel! Men det kan vara så mycket mer. Det kan vara minnen, vetskapen om var de kommer ifrån och vart de är på väg.

Precis detta hände mig sent igår kväll. Jag var ute och stökade runt på gårdsplanen då jag plötsligt hörde ett ljud nere från Mellbyån. Jag kände genast igen Sångsvanen. Inte bara en sångsvan utan kanske en av de jag sett i Norrlands inland bland myggor och träsk. Kanske var det en av de som flyttar från Västra Ryssland hit under vintern. Jag kunde se de nordliga vattendragen frysa igen och skafferiet stänga för svanarna. Jag kunde nästan följa dem i sin flykt undan vintern ner mot våra trakter och jag mindes alla svanar jag sett vintertid vid Ålandasjön nära Antens järnvägsstation.

Spegling vid Ålandasjön. Foto: Mats Andersson.
Spegling vid Ålandasjön. Foto: Mats Andersson.

Det man kan sätta namn på kan man prata om och det man kan prata om kan bli viktigt för oss. Livet omkring oss måste få bli viktigt.

Därför plågar jag mina elever med långa listor på växter och djur de måste känna igen. Det är en bra början på att förvandla den hoppande och flaxande hopen till Blåmesar, Sångsvanar och Tofsmesar. Ur massan träder individerna fram och det är bra.

Ett tips inför den kommande vintern: Skaffa en fågelbok och lägg på köksbordet och titta noga när du matar fåglarna. Leta runt bland persongalleriet och se hur många olika du har nöjet att bjuda till bords. Förra året kom det omkring 30 olika till mig och Pernilla. Hur många besökare får du?

Sångsvan som flaxande försöker locka mig bort från ungarna. Foto: Mats Andersson.
Sångsvan som flaxande försöker locka mig bort från ungarna. Foto: Mats Andersson.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tisdag 31 oktober

Jag svänger förbi mina föräldrar efter jobbet. De har levt som bönder och bor fortfarande kvar på gården. Jag känner igen mig från min uppväxt. Inga stora förändringar. Där serveras elvakaffe och eftermiddagskaffe. Så har skett i generationer. Jag äter havrekaka och vetebröd och dricker kaffe. Vi pratar om dagens kyla i vinden, att kattens favoritplats är på golvet under elementet och hur hälsan står sig.

Eftermiddagskaffe. Foto: Mats Andersson.
Eftermiddagskaffe. Foto: Mats Andersson.
Matjord från åkermark i Mellbydalen. Foto: Mats Andersson.
Matjord från åkermark i Mellbydalen. Foto: Mats Andersson.

Bladen på daliorna skall klippas ner och knölarna snart tas in i en mörk källare i väntan på våren. Min mor skyndar ut innan skymningen gör utomhusarbetet omöjligt. Dagens diskussioner på jobbet om pedagogiska förhållningssätt och digitaliseringens möjligheter i skolans värld känns mycket avlägsna.

Vi springer ibland runt och låtsas att vi lever i en digitaliserad värld och att det är viktigt. Ja mycket viktigt till och med. Barnen måste ha tillgång till de digitala verktygen. I all ysterhet glömmer vi bort att vår existens beror på helt andra saker. Havre och vete från åkermarken. Matjorden. Två decimeter mylla som generationer bönder grävt fram och odlat. 95 procent av allt vi äter har sitt ursprung i matjorden.

2016 utnämndes av FN till matjordens år. Det gick de flesta av oss spårlöst förbi. Varför bryr sig FN? Jo, på många håll utarmas åkerjordar av för intensivt brukande och en hel del av den bästa matjorden förvandlas till vägar, industrilokaler och bostäder. Det är mycket kortsiktigt.

Med tanke på att vi blir fler människor på jorden och att behovet av biobränsle kommer öka i framtiden måste all åkermark värnas och lämnas ifred.

Jag vet att ”kommunen” sneglar på fina matjordar runt Alingsås för bebyggelse i sitt tillväxtprogram och i sin översiktsplan. Det tycker jag de genast skall sluta med. Det finns bara ett ord för sådant: Skäms!

Måndag 30 oktober

Vintertiden är här. Plötsligt så mycket mörkare på kvällen. Vi pratade om det idag; Varför inte bara köra på med sommartid hela året? Vilka problem kan det vara? 

Blåsten har i alla fall rensat luften idag och i den tidiga kvällningen, bara för en kort stund sedan, gick jag ut i trädgården med kamera och fotograferade stjärnhimlen. Jag ställde mig med stativet vid vårt vårdträd, lönnen. Det är där årstiderna märks bäst. De första frostnupna bladen på hösten, lövfällningen och de skira gröna blommorna i maj. Stjärnorna lyste lite trevande ovanför lönnens grenar. Bakom skymtade ridån med träd där älgen alltid kommer fram och betar i september och längre bort svackan där bäcken rinner och där bävern gnagt av aspar och forsärlan häckar i ett gammalt dämme. 

Stjärnhimmel över vårdträdet. Foto: Mats Andersson.
Stjärnhimmel över vårdträdet. Foto: Mats Andersson.

I dag när jag och Pernilla varit ute i snålblåsten vid Hjällnäs och var på hemväg flög två korpar i snäva cirklar över berget vid Brobacka. Lite längre bort, från branten upp mot Risvedens skogar, hörde vi en dovhjort brunstigt bröla. Hemkomna kunde vi se talgoxar, några blåmesar och en morsk nötväcka ta för sig vid det nyss uppsatta fågelbordet. 

Allt detta liv som finns omkring oss! Det är just detta jag vill berätta om i ”Naturbetraktelser” som kommer publiceras i AT en gång i månaden framöver. Det skall bli mycket roligt att kunna visa bilder och sprida berättelser från möte med alla de personligheter vi delar landskapet med.

Min utgångspunkt är trakten kring Sollebrunn där jag bor. Hemifrån når jag lätt Gräfsnäs och Anten, norra delen av Risveden, jordbruksbygden kring Stora Mellby och skogen mellan Gendalen och Magra. Det handlar bara om att ge sig ut. Förr eller senare blir det ett möte med det vilda. En älg, ett vildsvin eller en trana. Hur roligt som helst!! 

Nötväcka. Foto: Mats Andersson.
Nötväcka. Foto: Mats Andersson.

Inte bara roligt förresten utan också viktigt. Ett möte med den andre kanske leder till känslan att vi människor inte lever i ensamt majestät på jorden. Här finns också andra kryp och bestar. Att de skall ha möjlighet att finnas också imorgon tycker jag känns självklart. Det är omsorg om jorden det handlar om! 

I lördags var det premiär för ”Naturbetraktelser” med rubriken ”Vildsvinstider”. Vad det blir i november får vi se men resten av veckan bloggar jag på AT-webben. Hörs i morgon! 
Mats Andersson, Mjölsered. 

Vassruggar vid Hjällnäs. Foto: Mats Andersson.
Vassruggar vid Hjällnäs. Foto: Mats Andersson.
  • Mats Andersson
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher