Foto: JAN LINDSTÉNJonathan Lundell framför Europaparlamentets huvudentré, döpt efter Simone Veil.
Foto: JAN LINDSTÉN
Jonathan Lundell framför Europaparlamentets huvudentré, döpt efter Simone Veil.

”Vi svenskar är de udda fåglarna”

Gästbloggen

Jonathan Lundell från Alingsås jobbar som politisk handläggare i Europaparlamentet. Han bloggar den här veckan om sitt arbete och det som händer i Europa, Brexit, framtiden för EU – och en och annan anekdot om Belgien och parlamentet.

Söndag 26 november

Söndag och sista dagen på gästbloggen. Veckan har i stort ägnats åt att raljera över svenskhet och svenskarnas säregna sätt att se på sig själva i ljuset av sin egen förträfflighet.

På individnivå är dock fördomar om andra sällan särskilt applicerbara, men i politiken och på gruppnivå ligger det alltid ett korn av sanning i dessa svepande generaliseringar.

En före detta arbetskamrat i parlamentet brukade säga att italienarna hör till de mest opålitliga politiker som finns, eftersom de varje söndag efter mässan kan komma därifrån med en ny åsikt. Något som är oacceptabelt på fredag eftermiddag kan plötsligt vara reko på måndag morgon.

Det är naturligtvis en extrem överdrift och säger ingenting om den enskilda politikern. Men det säger något om religionens och kulturens roll i italiensk politik.

Baltikum och Central- och Östeuropa led länge under kommunistiskt förtryck och politisk ofrihet. Det har naturligtvis präglat den politiska kulturen bland dessa politiker och ingjutet en skepsis mot överstatlighet.

På motsvarande sätt har Sverige länge haft en fungerande statsapparat och därför är vårt förtroende för statliga institutioner större än i andra länder.

Polackerna har i århundraden sett sin självständighet utmanad och förstörd, vilket gör att deras utgångspunkter och erfarenheter är vitt skilda de svenska.

Allt sammantaget är det egentligen vi svenskar som är de udda fåglarna, som varken har behövt försvara vår egen frihet eller landets fortlevnad. Och även det gör att vi kliver in i den gemensamma politiken med en uppsättning erfarenheter och åsikter som är grundande på en helt annan verklighet än många andras.

Givet våra olikheter är den europeiska unionen ett för världshistorien unikt politiskt bygge. Det innebär inte att alla beslut blir bättre för att de fattas inom ramen för EU-samarbetet. Det innebär heller inte att de beslut som ändå lämpar sig bättre för EU blir bättre när de väl fattas.

Besluten kan vara lika bra och lika dåliga som om de skulle fattas i riksdagen eller någon annanstans, men den europeiska unionen är, trots sina fel och brister som är en konsekvens av att demokratin inte är felfri, den bästa chansen att möta gemensamma utmaningar gemensamt.

Ett dåligt beslut i Alingsås får oss inte att ogilla Alingsås. I den bästa av världar bör ett dåligt beslut i EU inte heller få oss att ogilla EU.

Tack till er som läst i veckan!  

 

Lördag 25 november

En hel del av syret i europaparlamentets korridorer går åt till att diskutera Brexit. Bitterheten och glädjen, ovissheten och oron.

Om det finns någon motsvarighet till den svenska försiktiga självgodheten och känslan av överlägsenhet vad gäller problemlösning, vore det britternas vitsiga och självdistanserade övertro på det brittiska.

Denna övertro på det gamla imperiets förmågor har länge gnuggats mot en ofrivillig insikt om dess förtvinande.

Tillsammans med svenskarna utgör britterna den lite-bättre-vetande falangen i europeisk politik. Vi vill gärna tro att EU behöver oss lite mer än vad vi behöver EU.

Svenskarna slänger sig villigt med historier om det svenska systemet och har sedan barnsben fostrats i tanken på att Sverige har världens bästa sjukvård, skola, äldrevård och mycket annat. Och detta helt utan någon annans hjälp.

Ibland går det hela överstyr och vi får också för oss att fotbollslandslaget är topp fem i världen. Åtminstone på en bra dag, då vi kan slå vilka som helst.

Att såväl svensk skola som sjukvård och äldrevård gått åt skogen är i sammanhanget detaljer. Poängen är att vi är bäst, eller åtminstone nästan bäst, eller i sämsta fall bäst över tid. Och nu är vi faktiskt i VM.

Men enligt britterna är Storbritannien också bäst. De lämnade andra världskriget som vinnare – i den mån det gick att kalla någon för vinnare – och har därefter odlat idén om den brittiska självständighetens framgångar.

Det är förvisso till stora delar sant. Storbritannien hör till en av världens friaste och mest öppna ekonomier. De har genom frihandel, demokrati och rättsstat etablerat den moderna statens principer och har på många sätt banat vägen för det samhälle vi i dag tar för givet.

Men idén om den självförsörjande staten är likväl en idé med rötter i en världsordning där gränser och murar begränsade såväl individers rörelsefrihet som rörligheten för kapital och varor. Dagen samhällen är i dag en mosaik av olikheter och fint sammanvävda med varandra i den globala ekonomin. Engelska kanalen är därför inte längre den skyddsmur mot det som händer på andra sidan som den en gång var.

Britterna har från starten haft ett skakigt äktenskap med EU. Winston Churchill var tidigt en förespråkare av en europeisk union, men såg aldrig framför sig ett brittiskt deltagande.

Men för 54 år sedan, några år innan Storbritannien så småningom blev medlemmar, lade president Charles de Gaulle in Frankrikes veto mot deras anslutning till den europeiska ekonomiska gemenskapen, en föregångare till den union vi har i dag. De Gaulle såg Storbritanniens möjliga inträde i det europeiska samarbetet som en trojansk häst och en proxy för amerikansk dominans.

Det är lite av ödets ironi, att det land som fick kämpa sig in i gemenskapen nu är det land som krampaktigt försöker lämna.

En tid efter omröstningen och under ett samtal i europaparlamentet påpekade en brittisk ledamot syrligt att vi nu visste svaret på frågan – leave – men att vi ännu inte visste hur frågan löd. Ingen har hittills kunnat ge en bra förklaring och möjligtvis hade samma ledamot inte helt fel när denne förutspådde att Storbritannien inom en inte alltför fjärran framtid skulle folkomrösta om ett nytt medlemskap, framdrivet av den yngre generationen som aldrig upplevt annat än europeisk gemenskap.

Men nu är det som det är och det blir inte som det varit. Britter lämnar med en strävan efter att återfinna det som varit, men har i stället fått återvända till något som inte finns.

 

Fredag 24 november

Inte sällan påstås att EU skulle vara svårt att förstå. Att det skulle vara ett system som lider av ett så kallat demokratiskt underskott och därför är i behov av reformer. Att avståndet mellan EU och medborgare skulle vara långt, brett och djupt.

Nu tänker jag hävda att det inte alls stämmer.

Sant är att dock att EU inte ser likadant ut som Sverige. Här finns ingen regeringen, ingen opposition. Här finns bara majoriteter i enskilda frågor, och det är upp till var och en som ansvarar för att förhandla lagstiftning att säkra stöd i parlamentet och konstellationerna ser annorlunda ut från en dag till en annan.

Här finns heller inte en lagstiftande församling, utan två. Parlamentet med sina 751 folkvalda ledamöter och rådet med ministrar från medlemsländerna. Dessa förhandlar med varandra och når en gemensam överenskommelse.

EU-kommissionen och dess 28 kommissionärer, en från varje medlemsland, föreslår lagstiftning.

Det är allt, mer eller mindre. Utöver det faktum att Unionen som politisk konstruktion är unik i världshistorien, är styrningen stöpt efter samma demokratiska mått som många enskilda länder.

Så varför lever den kvar, känslan av att EU är svårt och komplicerat? Att det är långt borta, trots att Alingsås är lika mycket EU som Bryssel?

En del av svaret ligger naturligtvis i att mycket av det som vi uppfattar som annorlunda per automatik också uppfattas som krångligare. En annan att svensk skolundervisning, inklusive journalisthögskolan, helt och hållet har glömt bort att undervisa om Sveriges andra lagstiftande ben. Det blir för svårt, som jag har fått berättat för mig att en person med ansvar för gymnasieskolans kursplaner ska ha sagt när denne fick frågan.

En tredje är att nyhetsrapporteringen tenderar att anonymisera besluten med formuleringar som att Bryssel eller EU har bestämt något. Hur vore det att säga som det är? Att det är svenska regeringen som åker ner till förhandlingsbordet i Bryssel och beslutar? Magdalena, Mikael, Stefan och de andra.

Och sen det där om att EU lägger sig i. Det stämmer att det finns en uppsjö av lagstiftning. En del är säkerligen obsolet, men det är å andra sidan ingen enkel sak att skapa en gemensam inre marknad för 28 medlemsländer utan gemensamma regler.

Oavsett, Sverige tar tamejtusan priset, utan EU:s hjälp. Fram tills nyligen kunde nämligen glada alingsåsare inte ens brista ut i spontandans på Franco Milano utan att Franco och grabbarna hamnade i finkan. Såtillvida de inte hade ansökt om danstillstånd.

Den som kan matcha motsvarande glädjedödarlagstiftning från EU får gärna höra av sig.

Torsdag 23 november

Torsdag morgon och vi går in i sluttampen av förhandlingarna om målen för Europas gemensamma energipolitik. Onsdagens vakna timmar gick åt till att förbereda texter och synpunkter. Inte mycket har förändrats sedan grundskolan, högstadiet, gymnasiet, universitet. Allt sys ihop i sista minuten. Alla står alltid milslångt ifrån varandra, fram till de inte gör det.

Förhandlingar i Europaparlamentet är ett lustigt fenomen att observera. Olika åsikter, övertygelser och utgångspunkter vävs samman i en outtröttlig strävan efter att nå en kompromiss. Det förvånar i början, eftersom gängse uppfattning om européer är att de är betydligt mer politiskt konfliktorienterade än svenskarna, som åtminstone på hemmaplan har för vana att sluta breda överenskommelser över partigränserna. Här är förhållandet tvärtom.

Lägg därtill alla 28 sätt att förhandla på. Danskarna är rakt på sak, tyskarna backar inte för att köra över någon, italienarna argumenterar med hela med kroppen och finnarna är lugna som filbunkar.

Mitt i allt står naturligtvis svensken, rationell, övertygad, faktabaserad och rimlig, fast förankrad i den politiska mittfåran. Eller nåt.

Att förhandla lagstiftning handlar lika mycket om detaljer som det handlar om den politiska inriktningen. För att klara av att hantera detaljerna behövs en förståelse för det politiskt känsliga, och för att hantera det politiskt känsliga behövs en kunskap om detaljerna. Allt vrids och vänds på för att kamma hem vinsten, gärna utan att de andra insett att de har förlorat.

Men ibland är det också lika enkelt som vilken vardagsförhandling som helst. Choklad eller lakrits i godispåsen? Båda, såklart. Game of Thrones eller House of Cards? Hem till gården. Gult eller blått tema på barnkalaset? Grönt.

Ingen nöjd, alla nöjda, alltså.

Onsdag 22 november

Som sagt, svenskar utomlands tenderar att se på sig själva som ambassadörer för de svåra problemens bästa lösningar. Sopsortering? In Sweden we have a system. Skicka pengar till någon med mobilen? Väldigt easy med Swish. Arbetsmarknad? It’s the svenska modellen.

Min tjeckiska vän berättade nyligen för mig hur deras diplomater lite skämtsamt himlar med ögonen när Sverige tar ordet i förhandlingarna. “Åh nej, här kommer svenskarna och deras svenska modell”, viskar de så att alla hör.

När EU:s så kallade sociala toppmöte i förra veckan lockade allehanda stats- och regeringschefer till Europas goa trakter, Göteborg alltså, var det “en utmärkt chans för Sverige att än en gång få veta bäst”, som en svensk politisk kommentator humoristiskt noterade.

I Sverige talar vi ofta att andra länder ”inte har kommit lika långt” som vi. Som om frågan hur vi organiserar våra samhällen är en rät linje där ena änden representerar framgång och den andra änden mindre framgång.

Att det skulle finnas olika sätt att göra saker på ligger bortom vår tankevärld. Men om det är något som blir uppenbart när man arbetar i en byggnad där alla är utlänningar så är det just att vägen till framgång och lycka inte nödvändigtvis går via Sverige.

Belgare är till exempel ett njutningens folk. Här njuts det av allt som är njutbart, för långa lunchraster, uteserveringar, matmarknader, mindre stress och sena vardagskvällar på restaurang.

Min personliga favorit är den röda minivanen som serverar drinkar på helgerna, med start i god tid före lunch. Inte för att jag nödvändigtvis önskar en mojito till frukost, men för att känslan av att allt är tillåtet är befriande. I det avseendet bjuder det svenska monopolets stängda söndagsdörrar på färre möjligheter.

Att jag aldrig har köpt något från reggeamannen i den röda minivanen är en helt annan femma. Det finns ju en gräns för hur mycket av ens svenskhet man mäktar med att överge.

För övrigt är det idag 54 år sedan John F. Kennedy sköts till döds i Dallas, Texas. Det lämnar utrymme för att reflektera över hur dennes resoluta stöd till Europa bytts ut mot sittande presidents ursäktande och ignorans gentemot Putins maktfullkomlighet.

Tisdag 21 november

Tisdag, och jag kommer att tänka på den där hinken i matsalen för någon vecka sedan, och den i korridoren på våning fem.

Hela förmiddagen och dagen väntas gå åt till att förbereda förhandlingar om energilagstiftning. Som politisk handläggare i staben hos en svensk europaparlamentariker känns de långa dagarna sällan särskilt långa. Allvar späds ut med humor och tid finns alltid för att observera de lustiga underligheter som inte undkommer en svensk i Belgien.

Som de där hinkarna. Att vi i Sverige styrs av regler och strävan efter effektivitet, men att varken regler eller effektivitet går att skåda i Bryssel, har efter mer än två år i staden blivit uppenbart.

Prick klockan 12 går svenskarna från min politiska planhalva till Europaparlamentets lunchmatsal och möts där av andra svenskar från andra planhalvor, samt en del nordtyskar, balter och danskar. Än så länge är det lugnt i matsalen. Italienarna och fransmännen kommer först om en timme eller mer och då brukar vanligtvis försäljningen av färdigupphällda vinglas öka exponentiellt, liksom trängseln och ljudvolymen.

Allt är som precis som vanligt, förutom att det framför luckan för dagens rätt står en hink omringad av prydliga röda band. Ungefär en likadan som står på våning fem.

Hinkar och avspärrningsband är något av det mest belgiska jag har upplevt, undantaget pommes frites, öl, trafikkaos och liberala uteserveringar. Som regelstyrd svensk ryggar man tillbaka när man inser att problemet är att det rinner vatten från taket – och att hinken och de röda avspärrningsbanden är ett sätt för hantverkarna att köpa sig några dagar innan de behöver ta tag i problemet.

Det är så det fungerar i Bryssel. Det läcker från taket i Europaparlamentet och det är inget konstigt med det. Hinkar ställs fram och problemet skjuts på framtiden. Skillnaderna mellan hemma och mitt nya hem är avgrundsdjupa. Ingenting oroar en brysselbo, med undantaget för om priset på en croissant skulle överstiga en euro.

Två timmars flyg från Göteborg och återkommande vattenläckor går obemärkt förbi, men inte den svenska övertygelsen om att vi gör saker och ting lite bättre och lite effektivare än alla andra.

Måndag 20 november

Vi susar fram i ett par hundra kilometer i timmen. Utanför fönstret bjuder hösten generöst på några grader över noll. Outhärdligt, enligt sydeuropéerna. Uppfriskande, enligt skandinaverna. Tyskarna, tjeckerna, kroaterna, danskarna, alla har sina respektive referensramar. Ytterligare ett lager av komplexitet i denna fråga om väder uppenbarar sig när inte ens svenskarna sinsemellan kan enas om huruvida fem grader är kallt eller lagom för en novemberdag på den fransk-tyska gränsen längs med Rhenfloden.

Det är möjligtvis en fråga av mindre betydelse, och kräver inte enighet i sak, men är likväl en reflektion av hur verkligheten ser ut när människor från hela Europa möts under ett och samma tak för att fatta beslut om det som är gemensamt.

Våra vitt skilda samhällen gör att det som danskarna uppfattar som en självklarhet inte är en självklarhet för portugiserna, än mindre delar de födda i Alingsås samma värderingar som de födda i Rom.

I skrivande stund sitter jag på tåget från Strasbourg till Bryssel, från parlamentets ena säte till det andra. Tolv måndagar per år avgår de två chartrade tågen med tjänstemän från Bryssel, och tolv torsdagar per år går samma tåg tillbaka.

Det är ett dyrt och bökigt pendlande. Det är ur tiden, ineffektivt och inte heller särskilt underhållande.

Men det har gjort Strasbourg till en plats för försoning och fred, i stället för krig och elände. Här ligger tyskar, fransmän, britter och många fler oidentifierade stupade soldater begravda från första och andra världskriget och från många andra slag dessförinnan.

Den Europeiska Unionen föddes ur krig och konflikt, olikheter och misstro, men har skapat en ordning och struktur för fred och samarbete. Olikheterna kvarstår, men utgör i dag en grund för det som är gemensamt.

Den här veckan tänkte jag skriva om alla dessa olikheter och mycket annat av det som pågår i och utanför Europaparlamentet i Bryssel. Och kanske ett och annat referat från någon förhandling om energipolitik.

Trevlig läsning.

  • Jonathan Lundell
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher