Foto: Kicki ThenbergMia Bartelsen med sina katter SE*Fujujung's Chicha och SE*Fujujung's Calliope, som hon fött upp själv.
Foto: Kicki Thenberg
Mia Bartelsen med sina katter SE*Fujujung's Chicha och SE*Fujujung's Calliope, som hon fött upp själv.

”Alla är lika värdefulla oavsett roll”

Gästbloggen

Alingsåsaren Mia Bartelsen föder upp kattrasen Ragdoll och bloggar också om det. Den här veckan gästbloggar hon i AT och berättar om sina upplevelser vid kattutställningen World Winner Cat show 2017.

Söndag 3 december

En hobby som blev en livsstil. Ja, så här ser mitt liv ut. Men inte att förglömma, detta är en hobby. Jag har en familj, ett jobb och vänner som jag i största mån vänar om. Min familj och mina vänner är ändå det viktigaste i mitt liv och hobbyn jag har, den har vi tillsammans.

Alla tankar och idéer jag berättat om det är mina tanka och mina idéer. Mina upplevelser. Någon annan uppfödare kanske tänker på ett annat sätt, har en annan värdering och inget av dem är fel. Men jag är glad av att ha kommit dit jag kommit och att jag tänker som jag gör. Jag har inget jättemål eller stora planer utan istället små delmål som jag vill kunna nå. Och när jag nått det målet siktar jag mot ett nytt.

Jag är en diplomerad uppfödare godkänd av den stora organisationen FIFe som SVERAK ingår i. FIFe betyder Fèdèration Internationale Fèline. Grundades omkring 1949 och då hölls även deras första kattutställning i Paris.

40 länder är med, drygt 100 000 enskilda medlemmar och drygt 110 000 stamtavlor är registrerade. SVERAK är en riksorganisation för Sveriges kattklubbar. 1946 bildades Sveriges första kattklubb och då väcktes intresset för kattutställningar. Ytterligare en bildades 1950 och redan då påbörjades arbetet med stamtavlorna. Behovet av ett samarbete växte och den 19 maj 1955 såg Sveriges raskattklubb SVERAK dagens ljus.

För att bli en godkänd uppfödare måste man ansöka om ett stamnamn. Stamnamnet är mitt egna förslag men måste som sagt få det godkännande först, och det skall vara unik och inte upptaget. Stamnamn är som ett firmanamn, mitt namn. Detta namn får alla kattungar i sina stamtavlor följt av sitt personliga namn. T.ex. SE*Fujujung’s Chicha.

 

SE Fjärilflickans Vintra.
SE Fjärilflickans Vintra. Foto: Jouline Bartelsen

 

Innan jag kände mig klar som uppfödare lusläste jag massor av material, gick kurser, genomgick tester och fick vackert lära mig alla konstens regler. För vi har regler att följa. Både de skrivna och det oskrivna. SVERAKs fokus är för kattens bästa och det är något vi alla vill hjälpa till med.

Under resans gång måste man också fördjupa sig i sin egen ras, lära sig rasstandarden och dess hälsa. Kunna acceptera dess svagheter för att planera och försöka förstärka i kommande generation. Detta får man så otroligt mycket hjälp med i rasklubben och av andra erfarna uppfödare. Men en sak är säker, man blir aldrig fullärd.
                                
Hemma hos oss har vi både katter som jag ställer ut, avlar på och även sällskapskatter. Alla är lika värdefulla oavsett roll.  Ibland har jag haft funderingar på att lära mig allt om ytterligare en ras men jag känner att tiden inte räcker riktigt till. Jag har som sagt Ragdoll men också två Norska Skogkatter, en tredje ras hade nog tyvärr blivit en ras för mycket. Men… ja just men då har man självklart vänner som har den tredje rasen. Och den vännen är hon som varit med på ett hörn under hela bloggveckan. Min  bästa vän BM.

Hon äger och är uppfödare till Kurilean Bobtail. En underbar ras. Helt annorlunda gentemot ragdollen.  Ragdoll är lugn, cool och lite lat. Men otroligt sällskaplig. Nästan som en hund.
Kurilean Bobtail har ett helt annat lynne, ett annat tänk och är supersmart. Alert, pigg och missar ingenting. Är otrolig noga med att hålla flocken samlad och kommer inte till ro förrän alla i familjen är hemma.

 

Kurilean bobtail. Foto: Nina Åkesson
Kurilean bobtail. Foto: Nina Åkesson

 

Och det är här som det smarta kommer in, jag kan och får när jag vill åka över till henne och få mig en ordentlig dos av denna ras. Genom de få och ansvarsfulla uppfödarna här i Sverige är denna ras en härlig frisk ras. Finns ännu inga sjukdomar eller genetiska fel. Och det jag vill poängtera är dess korta svans. Den är INTE kuperad utan katten är från början född så. Finns säkert folk som reagerar på detta och tror att den är kapad av människan men där har de fel.

Därför vill jag också på denna sista bloggdag låta er se och njuta av hennes fantastiska Kurilean Bobtail.  En ras som kanske även i framtiden ingår i mitt avelsprogram, vi får väl se.

Jag hoppas att ni som läst har haft en trevlig lässtund. Det finns så mycket mer men då är ni självklart välkomna i på min privata blogg. Länk till min blogg eller min hemsida Länk till min hemsida

Jag vill också passa på att önska er alla läsare en riktig God Jul och ett Gott Nytt År.

 

SE Hjällnäs Gottfrid
SE Hjällnäs Gottfrid. Foto: Jouline Bartelsen

 

Lördag 2 december

Och nu är vi tillbaka i realtid.
Ledig dag, sovmorgon och jag slapp att slänga mig hysteriskt på telefonen för att få den att sluta tjuta. Istället vaknade jag av små tassar som försiktigt smyger upp på täcket. Fram tittar först en nos för att säga god morgon sen nästa och nästa och nästa. Min Fjärilflickans Vintra fick nämligen fem små kattungar den 6 september. De små ”gulliganerna” som redan har blivit 12 veckor hade tryckt sig igenom grinden in till vårt sovrum. Jodå, katterna får gärna sova i sängen men inte alla på en gång. Då får vi inte en blund i ögat. Kattungar vill inte sova när de får vara i sängen, nix det blir det rena Rock ’n Rollen istället och buset visar inga gränser. Vakna nätter hade vi när barnen var små, nu kan vi sova och då vill vi göra det. Det är i det här ögonblicket som jag är så lycklig över att vara uppfödare, vill bara stanna tiden. Veckorna går så fort och snart får jag inte höra de små dundrande stegen på golvet längre. Nya familjer väntar dem.

Att vara uppfödare och få följa dess underbara små liv i minst 14 veckor är en total lycka. Men det är inte alltid en dans på rosor. Man möter ibland motgångar på resans gång som sätter djupa sår i hjärtat. Misslyckade planer, katter som plötsligt blir sjuka men långa behandlingar eller ett snabbt farväl. Svåra ögonblick. Men man måste gå vidare och en morgon som denna är den absolut bästa medicinen.

katt2

Jag försökte med hasande steg ta mig fram till kaffebryggaren men det var näst intill omöjligt. Dom små hoppade och skuttade runt mig helt hysteriskt i rädslan av att inte få frukosten fort nog. En av dem höll sig krampaktigt fast runt foten och jag tvingades hoppa på ett ben, en annan kom klättrandes uppför benet och denne bryr sig inte ett dugg om att jag ännu inte har fått på mig mysbyxorna. Det gjorde ont och blodvite uppstår men ingen ide att bli arg. Jag har mig själv att skylla.

Efter att morgonkaffet var på plats tog jag mig äntligen tid att uppdatera min hemsida. För mig är den ett oerhört viktigt verktyg. En dålig eftersatt hemsida är inget jag vill ha. Vem är då jag som person som inte sköter min uppgift?
Minnena från WW låg fortfarande framme. Jag tittar på dem varje dag och kan än en gång inget annat än skratta. Det absolut roligaste minnet är stämpeln som vi var tvungna att ha på bekräftelsen fört att kunna komma in på söndagen. Vi var snabbare till Holland än bekräftelsen, den kom senare på mailen i telefonen. Det blev lite stopp vid incheckningen på lördagen för att denna fattades men det var en kille som hade huvudet på skaft och ryckte till sig en pappershanduk och tryckte den svarta, värdefulla stämpeln på den. Så himla kul. Denna måste ju bara ramas in och sparas.

Jag tittade även igenom kattungarnas stamtavlor som har kommit. Kollade så att allt var rätt. Stamtavlan är en värdefull handling. Den bevisar att katten är renrasig och den är också fylld med viktig information om katten. Man kan även följa 6 generationer bak i tiden i kattens släktträd. Otroligt viktigt vid planering av avel, allt för att inte blanda ihop besläktade katter med varandra. Vi har också tillgång till ett fantastiskt program på Sveraks hemsida, FinUs. Där kan jag söka upp alla registrerade katter och se dennes släktträd 8 generationer bak i ledet. Och trycker man upp någon i sista leden kommer ytterligare led tillbaka. På mina kattungar kan jag se 14 led bakåt. Man kan även göra en provparning för att se hur inavelsgraden på kattungarna blir.

Vad det gäller inavel så ligger detta som hög prio i mina avelsplaner. Den skall helst vara 0,00 % Kvalitet framför kvantitet. Och där ingår också hälsotester och temperamentet. Alla vill vi ju avla på friska och harmoniska katter och då finns det en rekommendation om vilka tester man bör göra. Hjärta och njurar kollas alltid genom skanning på Blå Stjärnan. Pluss en rad andra dna tester som skickas till olika labb världen över.

katt1

Jag försökte även ta mig en titt på lite gammalt material från Sverak. Men lättare sagt än gjort. Frukosten till den små var nog en riktig energibomb och nu var dem överallt. Papprena flög åt alla håll och jag gav upp. Lade mig istället på golvet och bara sögs med av stundens ögonblick. Den som ändå hade lite av deras energi. Jag fick snabbt praktisera som en studsmatta, tänk att det kan vara så roligt att helt plötsligt få något nytt att hoppa på. En av kattungarna kommer studsande på tvären och skall anfalla monstret (mig) som ligger på golvet men i ett ögonblicksverk får han fokus på något annat, ändrar riktning och anfaller något annan. Mamma Vintra rycks med i leken och med sin lite större kropp far hon runt med samma hastighet och tror att även hon är en 12 veckors kattunge. Tyvärr inte lika smidig utan leken slutar ofta med att något åker i golvet.

Brasan värmer så gott och jag blir liggande på golvet. Det är snart advent och fönstren väntar på rengöring. Bara att sätta fart och får självklart hjälp.  Att dem får en och en annan dusch över sig bekommer dem inte. Nyfikenheten tar över.
Men när strykbrädan kommer fram och gardinerna skall snyggas till då åker de in i ett annat rum.

Så kul skall vi inte ha, jag har provat detta förr med att ha katter hängandes i gardinerna och samtidigt försöka få bort alla veck, det funkar inte.

Fredag 1 december

Söndagen i Holland. Sovmorgon, nja inte direkt men klockan plingade inte riktigt lika tidigt idag. Fick lite tid över för mig själv med min kopp kaffe. Bra start på dagen.

Väl framme vid utställningen var det bara att traska rätt in. Det gillar jag. Chicha fick hoppa in i buren igen. Det gick bättre idag då hon kände igen sig och att det var hennes egen doft som fyllde buren. Dessutom låg godis och väntade i skålen.

Denna dag var en sådan där härlig avspänd dag. Alla grundbedömningar gjordes igår och idag stod det bara panelen på schemat. Dit kom ju inte Chicha så jag kunde bara i princip flumma runt. 

Panelen.
Panelen.

Panelen betyder att då är det bara de nominerade katterna som skall tävla mot varandra. Där alla domarna som från igår tog fram sin bästa skall i panelen rösta på sin favorit. Och de katter som vinner blir Best In Show. Ungdjur (4-7 mån), junior(7-10 mån), vuxen hona, vuxen hane, kastrerad hona samt kastrerad hane. 

Och att vinna BIS här är inte vilken BIS som helst utan en titel som katten får bära med sig hela livet WW-17. Låt oss leka med tanken att Chicha fick den titeln. Då hade hon fått heta WW’17 IC SE*Fujujung’s Chicha.

Team Sweden var klara för show. Vi bänkade oss längst fram med blågula tröjor och flaggor. Allt sändes live och vi var inte sena med att göra reklam för Sverige när kameran riktades på oss. Vännerna hemma i Sverige kunde koppla upp sig mot livestream. Helt IQ-befriade och med humöret på topp visade vi alla vilket land vi hejade på. De andra länderna var inte riktigt lika på hugget men kom ikapp under dagen.

Team Sweden.
Team Sweden.

Spänningen steg enormt och man kunde höra varje ägares andetag när deras katt bars upp på scen. Domarna tittade noga och funderade länge för att sedan lägga sin röst på sin favorit. Spänningen var enorm. Världens jubel bröt ut då den vinnande katten presenterades och ägarna rusade upp på scen med tårfyllda ögon av glädje. 

En svensk Birma vann i sin kategori vuxen hane och jublet visade inga gränser. Ägarna satt bredvid mig och jag kunde höra varje hjärtslag av nervositet innan. Vilken lycka. Självklart var det lika spännande då våra uppfödarkollegor från både Norge och Danmark hade sin katt i panelen.

På eftermiddagen fick jag verkligen tid att titta runt. Alltid lika fascinerande av hur många olika raser det egentligen finns. Jag fick också tid att umgås med alla vännerna och knyta nya kontakter. Drömmen är ju ändå att en dag kunna köpa den där kattungen med det där lilla extra hos en uppfödare utanför Sverige. Dit har jag inte kommit ännu men här på ww var ju ett perfekt ställe att presentera sig för uppfödare man förhoppningsvis en dag kan få ett samarbete med.

Utställningen led mot sitt slut och det var dags att packa ihop. Redan? Kändes konstigt. Tiden hade gått alldeles för fort. Vad skulle man längta efter nu? Fick lite separationsångest då bur efter bur tömdes och folket försvann. Jag ville ju inte att det redan var över, även om jag var ganska mätt och vansinnigt trött. Planer på WW-18 var redan igång och då i Finland.

Väl tillbaka i husbilen försökte jag sammanfatta helgen. Det var inte lätt att minnas allt, det har hänt så otroligt mycket. Svårt att förklara men om jag bara får använda ett ord så är det SUPERNÖJD. Vi har skrattat i massor hela helgen och jag vet inte vilket som kokade mest, min hjärna eller mina fötter. Skulle vara gott att stoppa ner alla tre i en hink med isvatten men vet inte riktigt hur jag skall kunna knyta ihop mig så totalt. För fyrtio år sedan kanske.

Medresenärerna.
Medresenärerna.

Jag var också otroligt glad för min kompis BM och att det hade gått så bra även för hennes katter. Hon hade med sig tre av annan mycket spännande ras, de egenuppfödda Kurilean Bobtail tjejerna. En ganska ny ras i Sverige, som härstammar från Kurilöarna utanför Ryssland. Charmiga till tusen och med sin naturligt födda korta svans, Pompomen.

Jag/vi har tävlat med katterna på World Winner Show i Holland. Nu skulle det firas. Resekompisarna kom över och glasen klingade vid skålen. Jösses i havet, vi fixade det. Kände mig stolt och lagom mallig.

Måndag morgon rattade vi mot Sverige igen. Skippade autobahn och åkte istället på småvägar som bjöd på underbara små byar och dofter från både nygödslade åkrar och grisfarmar. Som en extra bonus fick vi en heldag i Kiel, den utnyttjades på bästa tänkbara sätt med bästa vännerna. Trötta och nöjda gungade vi sedan hem över havet mot Göteborg. Nu längtade jag hem.

Tusen tack B-M och K-Å för denna fantastiska vecka.

PS. Om du är sugna på att se mer från WW-17. Här finns massor av härliga bilder och material. 
http://ws2017.com/en/

Ni är också välkomna till mig egna privata blogg där berättelsen och bilderna innehåller mycket mer. http://nouw.com/fujujungsragdoll
Vill ni veta mer om utställning? https://nouw.com/blog/posts/29591868

Torsdag 30 november
World Cat Show 2017. Rijswijk, The Netherlands.
Visst låter detta mäktigt, och mäktigt är bara förnamnet.

Lördag morgon 05.00 plingade telefonen. Bara att hoppa upp och fixa frukost med funderingar på om man är riktigt klok. Men så här är livet som utställare och detta var ju självförvållat och bara att gilla läget. Visst gillar man läget. En dröm skulle ju gå i uppfyllelse. 

Det visade sig ganska snart att vara en galen kattmänniska och vara iväg innan tuppen har fått på sig skorna lönade sig. Utanför De Broodfabriek, som nu är ombyggd till en enorm mässhall på 15.000 m2 började kön sakta fyllas på med lika morgonpigga kattmänniskor som vi. Vi som kom tidigt kunde också komma in snabbt. Först veterinärkontroll och sedan incheckning. Inne i mässhallarna stod burarna på rad och bara väntade på att fyllas på med färgglada dekorationer och vackra katter. Och färgglatt blev det. Helt otroligt hur påhittiga alla är med att dekorera. Vilka länder som fanns var behövde man aldrig fundera på. Flaggorna slogs om att få plats och burklädslarnas varriation var enorm. Gissa vilka färger Chicha fick på sin bur? Ja, rätt gissat. Blått och gult, vad annars. Vi var från Sverige och det skulle ingen missa.

Hej, jag heter Chicha och jag är från Sverige.
Hej, jag heter Chicha och jag är från Sverige.

Efter några timmars smärre kaos och förseningar var alla 1707 katter på plats. Ja, ni läste rätt 1707 katter. Från 36 olika länder. Några kom t.o.m. från Brasilien och Malaysia. Och jag var nervös för mina 60 mil. Hahaha, och det kan jag med att erkänna. Om jag inte minns helt fel låg Sverige på tredje plats med antal anmälda katter,  cirka 148 st. blandade raser. Och bland alla dessa katter hade min lilla ragdolltjej Chicha fått nummer 176.  Nu förstår ni kanske att detta med kattutställning är otroligt mycket större än vad många har en aning om. Utställningen började med en pampig invigning där varje land som var med presenterades med sin flagga och hur många katter som kommit från respektive land. Samma sak med alla 28 domarna från 12 olika länder som fick komma upp på scen och visa upp sig och vinka till oss utställare. Det hade även kommit ca 59 assistenter från 15 olika länder. Och för alla dessa väntade en hård helg.

Under lördagen steg spänningen för varje timme som gick och till slut skymtade jag nummer 176 på en lapp som assistenten höll i handen. Jösses, nu var det dags. Sista fixet med Chichas päls och sedan upp. Jag lämnade över henne i assistentens trygga famn och hon gick vidare med henne till domaren. Så här gör vi aldrig i Sverige. Där bär vi själva fram vår katt och vi är med framme vid domarbordet och får höra allt som domaren berättar, vad han känner och ser. Här blev man liksom blåst på hela konfekten. Och detta retade oss alla till bristningsgränsen. Det var trångt, varmt och stökigt. Chicha var spänd, det såg jag på långa vägar men visningen gick bra. Jag hade turen och fick två av våra svenska duktiga och gulliga assistenter som behöll lugnet trots allt kaos runt omkring.

Chicha hos domaren.
Chicha hos domaren.

När Chicha äntligen lämnades tillbaka fick jag veta att hon klarade sitt cert, det första för IC (International Champion) och att domaren ville ha tillbaka henne inför nästa steg i tävlingen. En lång och nervös väntan igen. Dags för Nominering, nummer 176 fanns med. Yes…

Domaren funderade länge. Chicha och ytterligare tre honor tävlade mot varandra. Domaren tyckte detta var orättvist att behöva välja ut en bland dessa fyra vackra katter men till slut var han tvungen att bestämma sig. Domarens val blev en underbar Birma och jag förstår hans val. Denna hona var så otroligt vacker och blev dessutom utsedd till Best In Show för vuxna honor. 

Nu var allt över och jag kunde dra ett djupt andetag för att få igång andningen igen och torka svetten ur pannan. Vilken jäkla pärs. Jag vet inte vem som var mest nervös, jag, min man eller Chicha. Jo, det vet jag, Chicha fattade nog inte vad som stod på spel, mannen såg ganska oberörd ut så jag blev vinnaren i mest nervositet.

Resten av eftermiddagen fick Chicha vila och njuta i sin bur med skålen full av godis  och jag kunde äntligen få i mig den där efterlängtande lunchen. Sedan var det dags att uppdatera sig om hur det gått för alla de andra. De var spridda lite överallt och det blev en hel del spring. 15.000 kvadratmeter, glöm inte det. Jag önskade verkligen att jag hade haft en hoverboard att glida runt på.  Tänk vad fräckt det hade varit.

Den kvällen blev det ingen utekväll. Hopp in i myskläderna och lite god mat och dryck väntade.  Det surrade ju en hel del i skallen och den behövde få gå ner i varv innan jag hoppade ner under täcket. Men jag kunde inte annat än gapskratta åt mig själv. Här satt vi i Holland på en mörk parkering som klubben anordnat i varsin husbil och var bara allmänt tråkiga. Visste ju att det var rajtantajtan inne i staden. Men vem orkade ta sig in till centrum igen, nä jag kände att jag ändå hade fått dagens dos av skratt och nu satt jag dessutom och skrattade åt mig själv. Det goda i glaset gjorde sitt och tröttheten slog mig som en klubba i huvudet. Jag var så otroligt nöjd med dagen och sängen lockade. Sedan var det god natt. 

Tävlingsnerverna är under kontroll.
Tävlingsnerverna är under kontroll.

Onsdag 29 november

Vaknade med ett enormt pirr i magen. Första etappen var avklarad. Kaptenen lade till i hamnen och vi var i Kiel.      

Väl i land tog vi en extra sväng till svärfar i Travemünde. Han älskar också katter och ville självklart träffa lilla Chicha och oss. En välbehövd fika och massor av skratt och prat, därefter en mysig kväll med övernattning hos svägerska med familj i Reinbeck/ Hamburg. Ett kärt besök, det är inte ofta man får tid till att hälsa på sina nära och kära. Kul att också få tillfälle att låta kompisarna träffa dem alla.

Morgonen efter rullade vi vidare. Chicha låg där bak i sin stora bur med tindrade ögon och undrade nog vart vi var på väg. Hon är som sagt van att åka bil och tog det hela med ro. Kvar hemma var alla de andra och blev omskötta av döttrarna. Anledningen till att jag bara hade med mig Chicha var att det var hon som var i bäst kondition och henne jag ställt mest och det var även hon som uppfyllt kraven för att få tävla på WW-17. Och det bästa med Chicha var att jag faktiskt skulle ställa ut en av mina honor från min egen uppfödning.
Allt kändes bara wow!
Min hona som nu bär titeln: IC SE*Fujujung’s Chicha.

Lek och bus.
Lek och bus.

Planen från början var att även Chichas syster Calliope skulle åka med, men ibland ändras planerna. Hon fick helt enkelt stanna hemma.

För mig är det väldigt viktigt att kunna visa upp min katt som verkligen visar upp sitt rätta jag och representera rasen rättvist.  Man har inte lust att visa upp en katt som är sådär i skicket. Ungkatter växer nämligen lite i otakt. Vissa delar växer fortare än andra och hela kroppen blir då i obalans. I det stadiet befinner sig Calliope. Slyngelåldern kallar vi det. Ungefär som när våra barn växer i obalans. Armar och ben åt alla håll. Hon har en härlig kropp men för litet huvud och pälsen, nja den är sådär.
Dessutom var jag lite tveksam om hon skulle klara resan utan att påverkas negativt. Så för hennes del blev det ”Borta bra men hemma bäst”.

Resan vidare ner till Rijswijk i Holland inklusive ytterligare en övernattning i Tyskland gick som en dans. Jag kan inte annat än tacka de som uppfann GPS. Utan den hade vi nog hamnat i Rom eller Paris. Trafiken i Tyskland och Holland var ju lite annat än här och jag skall aldrig mer klaga över köerna i lilla Alingsås.

Snart framme vid målet.
Snart framme vid målet.

Nä, detta lilla underverk tog oss fram till vårt slutmål utan att protestera inklusive min man som så proffsigt rattade ner oss hela vägen. Och tack vare Messenger kunde jag även hålla ständig kontakt med kompisen som låg tätt bakom. Massor av tankar och idéer ploppade upp hela tiden och dem var jag ju tvungen att bolla med henne.
På fredag eftermiddag var vi framme, jag slängde mig raklång på sängen och bara njöt. Helt ofattbart, jag var i Holland. Chicha låg på armen och ville ha min uppmärksamhet, gubben fixade strömmen och allt kändes bara så perfekt. Den ena husbilen efter den andra med förväntansfulla utställare rullade in och glada skratt hördes överallt. Frampå kvällskvisten var vi ute och tjingade på alla de andra som anlänt.
Vädret var kyligt och blåsigt så den planerade grillfesten på parkeringen uteblev. Inte mig emot. En tuff helg väntade och en stilla stund under filten behövdes.  Allt för att stilla den pirrande känslan inför morgondagen.

Tisdag 28 november

När min kompis för väldigt länge sedan sa att vi ska satsa på att vara med på World Cat Show-17 i Rijswijk, Holland svarade jag självklart ja, men mest med ironi i svaret. Ska jag åka ända till Holland för att visa upp någon av mina katter? Jojo säkert, jag tror inte på tomten heller.

Jag funderade länge på hur jag skulle kunna få henne att släppa detta. Tog det hela med en nypa salt och tänkte att dessa planer kommer nog att rinna ut i sanden. Men det rann aldrig ut utan jag fick istället börja tänka i andra banor. Kanske ändå, varför inte? Vi gör ju så mycket roliga saker ihop och flänger runt överallt så varför inte? Men tanken om att åka så långt för att visa upp någon av mina katter och dessutom för hela världens folk skrämde mig lite. Vågade jag verkligen detta och hur skulle vi lösa resan?

Då bestämde jag mig för att sluta vara feg, klart jag skulle åka. Det reser folk från hela världen för att kunna vara med så för mig var resan dit en droppe i havet jämfört mot många andras resväg.  Så jag förvandlade rädslan till en dröm istället. Visst hade drömmen funnits länge men bara långt bak i huvudet, i den där avdelningen i hjärnan som man har sina drömmer väl undanstoppade och som aldrig plockas fram.

Att ens fundera på att hoppa över ett WW var ju så dumt så det var inte sant. Jo, drömmen skulle förverkligas. Punkt slut.

blogg_Tisdag1

Vi informerade våra män på ett smart och övertalande sätt och de var snabbt med på noterna. En extra härlig semestervecka så här på höstkanten med husbilen kändes ju ändå väldigt lockande. Kielfärjan bokades och nu fanns ingen återvändo. Allt kändes så overkligt men himla kul.

Laddade upp till tänderna började vår resa med en underbar middag på färjan följd av en god natts sömn. Eller god och god, tror nog att hjärnan gick på högvarv hela natten. Då hade jag ju fortfarande planer på att blogga för AT, något jag verkligen ville men inte riktigt visste hur jag skulle lägga upp. Tankarna snurrade nästan hela natten och frampå morgonkvisten somnade jag med den där härliga känslan i magen, vi var äntligen på väg.

Jag såg verkligen fram emot denna vecka. Det var ju inte bara vi som hade en lång resa framför oss. Väl nere i Rijswijk Holland skulle stråla samman med ett flertal vänner från olika delar av Sverige. Vilken helg det kommer att bli.

The Netherlands, here we come!

Husbilen är till stor nytta och glädje. Foto: Privat.
Husbilen är till stor nytta och glädje. Foto: Privat.
Foto: Privat
Foto: Privat

Måndag 27 november
En katt är inte bara en katt utan värdefull liten individ.

När jag stod startklar för att resa ner till Holland till världens största kattutställning World Winner Cat show 2017 ringde Alingsås Tidning upp mig och frågade om jag ville bli veckans bloggare, blogga om just detta och direkt på plats. Jag blev glatt överraskad men samtidigt livrädd. Skulle jag verkligen våga detta?

Tanken skrämde mig men kändes ändå lite spännande, nu hade jag ju min chans. Chans att få berätta om mitt stora intresse och hur stort detta är inte bara för mig utan tiotusentals människor i hela världen. En kattutställning får sällan någon uppmärksamhet och många vet inte ens om att det existerar. 

Tyvärr var jag tvungen att backa och planerna fick ändras. Nätverket på utställningen brakade ihop och jag var utan internet hela helgen. Internetledig en hel helg, skum känsla. Men nu kommer det, dock lite försenat.

Kort om mig.
Jag är en tjej (om jag nu fortfarande får kalla mig det) som verkligen älskar katter. Inget konstigt eller ovanligt men för mig har kärleken till katten utvecklats till en hobby och hobbyn blev en livsstil.
Min dröm var att fördjupa mig mer i kattens liv, lära mig så mycket som möjligt om en specifik ras
och sedan våga satsa på egen uppfödning. Så blev det och rasen blev ragdoll. Under flera år åkte jag runt på kattutställningar och sög åt mig allt som gick att suga åt sig. Skapade viktiga kontakter och vänner som kunde hjälpa och stötta mig under resans gång. Jag var snabbt fast och fick självklart mersmak.

Sedan några år tillbaka är jag en godkänd, diplomerad uppfödare hos Sverak, reser runt så mycket jag orkar på kattutställningar för att tävla med mina katter men inte att förglömma det viktigaste, att få den värdefulla bedömningen och då kunna följa deras utveckling inför kommande avelsplaner.

blogg_Måndag2www

Min utställningsturné började tillsammans med min bästa väninna och min äldsta dotter. Vi har rest runt mest med bil men ibland lyxat till det med tåg inkl. härliga hotell. Både med och utan katter. Efter ett tag blev vi med husbil och detta vidgade vyerna med råge. Möjligheterna blev större och nu blev utställningarna även ett nytt sätt att komma ifrån vardagen. Det blev så mycket enklare och roligare att tillsammans med våra män ha med sig vårt lilla hus och tillsammans åka runt på helgerna. Vi kan åka på fler och även de som ligger lite längre bort.

Utställningar är en otrolig viktig del i lärandet om rasen men också en viktig del att få dela mitt intresse med hundratals likasinnade. Där varje utställning även bjuder på mycket skratt och flams. Man får nya vänner varenda gång och alla har vi en gemensam nämnare katt stämplat i pannan.

Så ni som är sugna på att läsa mer om vår resa till World Winner Cat show så kommer fortsättningen i morgon, då backar vi bandet och styr mot Holland.

  • Mia Bartelsen
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher