Foto: PETER JADEMYR, Pidjin StudioAnna Forsberg driver VimleWebb AB och har en egen blogg.
Foto: PETER JADEMYR, Pidjin Studio
Anna Forsberg driver VimleWebb AB och har en egen blogg.

”Att sakna är inte farligt!”

Bloggkavalkad

Välkommen till Gästbloggens egen årskavalkad. Vi ser tillbaka på 2017 genom att återge några av alla de intressanta inlägg som våra bloggare har skrivit under året. Under varje inlägg finns en länk till just den gästbloggen. För veckans sista inlägg står Anna Forsberg.

Söndag 31 december

Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Att göra förändringar kräver offer. Varje gång. Jag vet vad jag har men inte vad jag får. Gillar ju att inte veta vad framtiden har i sitt sköte, inte veta exakt vad förändringen kommer innebära, men jag gillar inte alltid det jag måste offra. Jag gör aktiva val och vet att jag alltid kan göra nya val och ta nya beslut om det förra beslutet inte var helt rätt. Men det jag offrar förblir offrat.

Den senaste stora förändringen vi gjorde var att lämna Vimle, vår avstyckade gård där vi hade en katt, 9 minigrisar och 40 kvm växthus. En lugn och stillsam by, en oas i livet. Vi älskade verkligen våra 7 år i Vimle. Utan de åren hade vi inte varit de människor som vi är idag. Men som du säkert förstått vid det här laget så krävdes en förändring till slut. Längtan efter något mer och något annat växte enormt de sista två åren i Vimle. Längtan av att se nya platser. Att resa. Men att göra det när man har en gård och djur att sköta var varken smidigt eller lätt.

Att flytta in till citykärnan i Alingsås gav oss möjligheten att upptäcka världen. Att stänga dörren till lägenheten och bara sticka iväg för att släcka törsten av nya platser, nya kulturer och nya miljöer.

Det stora offret vid den flytten var mina minigrisar. Vi hade haft minigris i 12 år och de var en stor del av mitt liv, men intresset hade flagnat ordentligt. I slutet var de mer en rutin som måste skötas. Även om jag så klart älskade mina djur innerligt så var det rätt beslut att lämna dem bakom mig. Både för dem och mig.

Att sakna är inte farligt! Inte heller är det nåt man måste undvika, det kan ge värdefulla insikter. Självklart saknar jag grisarna, men jag tänker på dem och vad de gett mig med värme och när längtan är för intensiv besöker jag minigrisarna i Nolhaga. Besöken där blir dock allt mindre frekventa.

Anna Forsberg

Till Annas hela gästblogg >>

Foto: STEFAN SAMUELSSONLotta Jofjord, kommunpolis i Alingsås.
Foto: STEFAN SAMUELSSON
Lotta Jofjord, kommunpolis i Alingsås.
Lördag 30 december
De tyngsta uppdragen

Eftermiddagen håller på att gå över i förkväll. Jag jobbar med några saker som måste avslutas samma dag. Det är bara jag och kollegan M kvar i vår korridor men han har ett ärende på ett annat våningsplan. Det ringer i en mobiltelefon på hans rum. Det ringer och ringer. M skyndar förbi mot sitt rum och efter en stund ringer det igen.

Varför svarar han inte, tänker jag. Jag reser mig och går dit. Känner mig lite, lite irriterad för att det bara får hålla på och ringa. När jag står vid hans dörr ringer det igen. M stirrar stint in i sin dataskärm men märker att jag tittar på både honom och telefonen på bordet. Han förstår min undran utan att jag behöver säga något.

– Det slutar snart, säger han. Det är inte min telefon. Den är från det där dödsfallet vi hade i morse. Anhöriga är underrättade och ska informera vidare, men de har nog inte nått alla i bekantskapskretsen ännu, säger M.

Det är alltså någon som envist och förmodligen väldigt oroligt söker den numera avlidna personen vars telefon det ringer i. Snart får han eller hon veta att det värsta har hänt. Telefonen, nycklar till bostaden och andra tillhörigheter ska snart lämnas över till de anhöriga. M har i sitt uppdrag att samordna detta och hålla de tunga samtalen.

Han fortsätter titta in i dataskärmen och jag lommar iväg, inte alls irriterad, bara lite skamsen och nedslagen. Döden, detta oundvikliga som alla poliser någon gång har behövt hantera.

De första tio åren av min polistid tillbringade jag på ingripandeverksamheten. Ett stort antal gånger under de åren mötte jag döden. Många av fallen har etsat sig fast i mina olika sinnen. Känslan när anhöriga oroligt väntar utanför en lägenhet och vi ska gå in och undersöka den är tung. När man ser att det inte är några tveksamheter om att livet flytt ska man närma sig personerna i trappuppgången och berätta.

Vad som hänt brukade synas på hela mig men jag var ändå tvungen att yttra orden. Det gör saker med en innanför uniformen.

En gång gick det en lavin i Alperna och flera svenska ungdomar saknades, eller var helt enkelt inte identifierade. Under en och samma eftermiddag besökte vi tre familjer för att UD behövde komma i kontakt med tandläkare i jakten på tandkort. Kroppar skulle identifieras. Det var som att meddela dödsbud utan att säkert veta. I första familjen vi besökte kom pappan ut på trappan och mötte oss. Han stängde instinktivt dörren bakom sig för att skydda sin fru.

Det gör också saker med en.

Under de senaste fem åren har jag hållit tre av mina närmaste i handen när de har somnat in efter lång tids sjukdom. Oändligt sorgligt men trots allt, fint på något sätt att få vara hos dem. Att veta att det gick lugnt och fridfullt till och framförallt att de inte behövde dö i ensamhet.

Men sånt där gör också saker med en.

Sången En stund på jorden (länk till Spotify) skrev Laleh när hennes mamma var väldigt sjuk och den är för alltid förknippad med min egen mammas begravning för mindre än ett år sen. Mitt gudbarn, min systerdotter, sjöng den så fint för sin mormor i kyrkan. Jag kan inte höra den utan att känna tårarna bränna under ögonlocken.

Lotta Jofjord

Länk till Lottas hela bloggvecka >>

Fredag 29 december

Foto: STEFAN SAMUELSSONSimon Waern gästbloggade om Alingsåsparken.
Foto: STEFAN SAMUELSSON
Simon Waern gästbloggade om Alingsåsparken.

Att Alingsåsparken är en omistlig del av vårt gemensamma kulturarv är ett obestridligt faktum. Även om flera av parkens byggnader, i synnerhet paviljongen, caféet (med sin unika smidesjärnkonstruktion, sannolikt erhållen från jubileumsutställningen i Göteborg 1923) och de två rotundorna kan tillskrivas vissa värden, är det folkparksmiljön i sin helhet som i sig självt besitter det största kulturhistoriska värdet. Parken är såväl ett monument över arbetarrörelsens verksamhet under de första decennierna av det förra seklet som en levande symbol för en folknöjestradition som fortlevt fram till våra dagar. 

Det bästa sättet att slå vakt om och bevara ett kulturarv är att nyttja det.

Från att ursprungligen ha legat i utkanten av staden har Alingsåsparken de senaste årtiondena kommit att få ett alltmer centralt och attraktivt läge. Parken ligger mittemellan fyra stadsdelar; Kavlås, Kullingsberg, Hedvigsberg och inte minst det expanderande Stadsskogen. Förutsättningarna för att vitalisera Alingsåsparken än mer är således mycket goda.

Det finns emellertid ett stort problem. En folkpark utan en teater kan omöjligen bedriva traditionell folkparksverksamhet. Som jag konstaterade i mitt tidigare inlägg så stod förr scenkonsten alltjämt i centrum i folkparkerna. Om Alingsåsparken ska kunna tjäna sitt åtminstone i min mening huvudsakliga syfte – att erbjuda Alingsåsarna högklassig kultur –  då krävs det också en ordentlig scen.  En folkpark utan en större scen är ingen folkpark värd namnet.  

2014 berövades Alingsåsparken som bekant sin teater som i nästan 80 år varit parkens verkliga hjärta. Den stora teaterbyggnaden, en praktfull funktionalistisk skapelse med tydligt klassicistiska drag, nedrevs efter mångårig vanskötsel och medveten försummelse.

Om ambitionen är att Alingsåsparken ska bestå och utvecklas som en offentlig rekreation-och nöjesplats för alingsåsarna är en ny scen helt och hållet nödvändig.

Det behöver inte vara en överdrivet påkostad anläggning – flärdfrihet var ju det som gav prägel åt de gamla folkparkernas byggnader. Det hade räckt med en enklare friluftsteater på samma plats där den gamla teaterbyggnaden en gång stod. Faktum är att det redan innan teaterbyggnadens tillkomst 1935 fanns en enklare friluftsteater i parken, där den nuvarande entrén är belägen. Kanske vore det nu lägligt att låta den gamla friluftsteatern tjäna som inspiration för en ny?
Simon Waern

http://www.alingsastidning.se/2017/06/blogg_alingsasparken/

Torsdag 28 december

Foto: STEFAN SAMUELSSONLejla Isic, Vårgårda, var AT:s sommarbloggare 2017.
Foto: STEFAN SAMUELSSON
Lejla Isic, Vårgårda, var AT:s sommarbloggare 2017.

I sexan började jag med att sminka mig på riktigt. Nu gällde inte mer rött läppstift och endast en blå ögonskugga i kombination. Numera bar jag den heliga produkten, nämligen mascara. Vuxen ville jag bli och kände mig som en modell från Victoria’s Secret. Därefter blev jag beroende.

Jag kunde inte gå ut en dag utan att ha mascara på mig. Inte ens cykla till Ica för att köpa mjölk. Tyckte jag såg väldigt trött ut och inte liknade mig själv alls. Som en helt annan människa. Utan en sådan liten produkt, fann jag mig själv vara ful som stryk. Försökte en dag utav tre år på högstadiet, att gå utan smink, vilket överhuvudtaget inte gick. Skämdes otroligt mycket och kände hur alla kollade på mig. Otroligt löjligt av mig känner jag numera, då jag skrattar när jag tänker tillbaka. Vem fan brydde sig egentligen?

Inser nu att detta berodde helt och hållet på att jag ville visa upp mig själv. Tänker inte ljuga, för jag ville vara snygg bland killarna med andra ord. Det var otroligt viktigt att imponera och att vara på topp. Ingen annan än jag själv ställde kraven på mig. Familjen sa att jag var fin utan smink, men inte en chans att jag trodde på det.

Idag är killar turligt nog det sista jag tänker på. Har inte tid för att skoja runt med sådana varelser. Nu sminkar jag mig endast för min egen skull. Jag kan välja att gå utan smink precis när jag vill. Det känns som att jag tagit ur mig en fälla jag har varit i. Jag älskar att fixa mig, men jag älskar samtidigt att inte behöva sminka av mig innan läggdags. 

Jag finner personligen det vara viktigt att trivas med sig själv. Det är oerhört svårt för en själv att inse att man är vacker utan spackel. Ibland är det heller ingen idé att försöka forcera någon till att skippa sminket, för man måste själv personligen ta det steget. Det som fick mig att släppa behovet var tröttheten efter plugget inför något prov. Jag var så pass trött att jag inte brydde mig en sekund. Känslan att kunna gå lägga sig direkt när man kommer hem, utan att skrubba ansiktet av sig, är helt magisk upptäckte jag då.

Jag tycker att man ska få sminka sig hur mycket man vill och behöver inte känna sig tvingad till att gå utan. Man gör precis som man vill. Ingen skall kunna bedöma dig. Man känner sig själv allra bäst. You go for it!
Lejla Isic

Till Lejlas hela sommarblogg >>

Foto: JÖRGEN BJÖRMEAlessandro Johansson studerar sociologi och genusvetenskap vid Götebors universitet och spelar innebandy i IBK Alingsås.
Foto: JÖRGEN BJÖRME
Alessandro Johansson studerar sociologi och genusvetenskap vid Götebors universitet och spelar innebandy i IBK Alingsås.

Onsdag 27 december

Det är inte konstigt att det finns så få öppet homosexuella i manlig lagidrott. Det är heller inte inte undra på att öppet homosexuella drar sig för att närma sig idrottens värld.

Manlig lagidrott har länge präglats, och gör så fortfarande, av en relativt grundmurad homofobi. För den som inte är bekant med begreppet ”homofobi” innebär det en negativ och avståndstagande inställning till homosexuella och homosexualitet. På planen är tillmälen som ”jävla bög” eller ”fjolla” fortfarande vanligt förekommande. Men homofobin är långt ifrån lika utbredd idag som förr.

Det har hunnit hända mycket under de knappt elva åren som jag spelat innebandy på seniorlagsnivå. Materialet har specialiserats, tempot på planen är högre och sporten har blivit erkänd såväl nationellt som internationellt. Men det är inte bara inom de här områdena jag upplever att stora förändringar skett.

Det största framgången, som jag ser det, är nog att tonen på och utanför planen har förändrats. Den ”grabbiga stämning” man så ofta hör talas om när det kommer till manlig lagidrott är inte längre vad den har varit. Attityder förändras och i dag är jargongen inte lika rå, hård och homofientlig.

Jag skulle ljuga om jag skrev att det inte längre finns något problem, att homofobin inom den manliga lagidrotten är något som tillhör det förgångna. Så är det inte. Klimatet är fortfarande hårt och det är förståeligt att homosexuella män än idag skyr idrottens värld, eller att homosexuella idrottare tiger om sin sexualitet. En av de få idrottsmän som öppet talat om sin homosexualitet är fotbollsspelaren Anton Hysén. Han har både hyllats och hånats för att han gått ut med det. Men i och med det känns det också som om det skett en förändring. Att någon vågade ta steget att öppet prata om sin sexuella läggning.

Jag hoppas och tror att den positiva attitydförändring som faktiskt skett kommer att fortsätta. Här har klubbar, ledare och spelare ett stort ansvar. Ett ansvar som handlar om att mota negativa attityder i grind, att inte spä på  fördomar och diskriminerande jargong.
Alessandro Johansson

Till Alessandros hela gästblogg >>

Foto: MARTIN PÅLSHEDENMaria Eng, regissör, författare och kreatör.
Foto: MARTIN PÅLSHEDEN
Maria Eng, regissör, författare och kreatör.

Tisdag 26 december

Att vara ihärdig är inte att bara fortsätta framåt, så förblindad av sitt mål att man kör fram på sparlåga. Jag vill slå ett slag för vikten av att ”ruva”. När man för en stund slutar att expandera utåt och istället rullar ihop sig till en boll för att samla kraft igen. Ruvning innebär ett tillfälligt avbrott från den kreativa processen som kan leda till nya insikter. Anledningen till detta är att man genom ett avbrott kan glömma vilseledande detaljer och på så sätt får ett klarare perspektiv på processen. Enligt Fredrik Ullén är vilopauser, och ibland längre perioder då man presterar på en lägre nivå, viktiga förutsättningar för kreativitet – och för att man ska kunna prestera toppresultat. Kreativa personer har ofta mycket intensiva perioder av arbete för att sedan vila.

Den kreativa processen brukar delas in i fyra faser:

  1. Förberedelse: vi samlar information och väljer idé
  2. Inkubation: här bearbetas informationen på en omedveten nivå.
  3. Illumination – idéen slår ner som en blixt.
  4. Verifiering – man vrider och vänder på idéen och ser om den fungerar.

Det är lätt att vara rädd för vilan. Den är tråkig. Ingenting händer. Fingrar som fipplar över smartphoneskärmen. Det planlösa zappandet på TV. Allt för att hålla mörkret borta. För jag tror att ju mer vi vant oss vid konstant stimuli desto räddare är vi för stillheten. Den har blivit så ovan. Vi kopplar ihop känslan av att energin håller på att ta slut med att vår egen låga håller på att slockna och försöker febrilt blåsa nytt liv i den.

Men avslappning och distraktion främjar den kreativa processen.  Och kreativitet är ju det som skall lösa världsproblemen kommer ni väl ihåg från mitt första blogginlägg. Så: det är aldrig fel att sova eller ta en promenad på saken.

Vila lugnt!

Många överskattar vad de kan göra på ett år och underskattar vad de kan göra på ett decennium.
Maria Eng

Till Maria Engs hela gästblogg >>

Lästips: http://www.dn.se/insidan/kreativitet-kraver-mycket-vila/

Att vila. Foto: Maria Eng
Att vila. Foto: Maria Eng
Foto: STEFAN SAMUELSSON Hasnaa Al Koutli bor i Alingsås och studerar på Hjälmareds folkhögskola.
Foto: STEFAN SAMUELSSON
Hasnaa Al Koutli bor i Alingsås och studerar på Hjälmareds folkhögskola.

Måndag 25 december

Hej. Jag heter Hasnaa Al Koutli. Jag är 21 år gammal. Jag kommer från Syrien. Det här är min saga …

”Det var en gång en vacker och enkel kvinna som hette Syrien. Hon hade 25 miljoner barn, som var förenade av kärlek och broderskap. Ingen hade tidigare hört att de bråkade. Istället var de alltid en enda gemenskap.

De levde enkelt. Och de ville inte bli ett land av överflöd. Deras parfym var och är jasminblomman som finns i varje hörn av Syrien. Jasmin som vanligtvis förälskade människor håller i händerna.

Syrien vaknade upp alltid till musik från sångerskan Fairouz och ljuv doft av kaffe. Syrien vaknade upp till skratten från hennes barn. De unga kvinnorna som går till universitetet, en farbror och hans grannar som går till jobbet och kvinnorna som ropar till varandra från balkongerna ”kom hit och drick kaffe tillsammans och ät kakor”. Jag har aldrig hört vackrare ljud i mitt liv …

Plötsligt kom det en stark storm som förändrade allt. Syrien gråter och säger: Vad hände med mina barn? De började slåss med varandra. Jasmin blev rödfärgad av blod. Vi kan inte längre höra Fairouz eftersom ljudet av vapen är starkare. Syrien hör inte längre ljudet av sina barn.

Javisst, många är döda. Andra är fångar, vissa är försvunna och de sista blev flyktingar. Doften av kaffe dog, ja lukten av död är mycket starkare än den doften.

Syrien ber varje dag. I kyrkor, i moskéer, i tempel, för att sprida fred igen. Syrien sover och det finns i hennes huvud så många drömmar om att komma tillbaka från död till liv …”

Det var historien om mitt land, mitt folk som lider. Mitt folk som älskar livet och fortfarande lever med hoppet.

God Natt Och Vackra Drömmar
Hasnaa Al Koutli

Till gästbloggen om flykten till Sverige >>

—————————————————

  • Anna Forsberg
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher