Foto: MIKEY LENNARTSSONAnders Almingefeldt.
Foto: MIKEY LENNARTSSON
Anders Almingefeldt.

Jag är i alla fall bra på att inte ha en susning

Psykologen

Jag är en ganska kass psykolog. Lite halvdum. Och gör inte så mycket nytta. Jag lägger inte huvudet på sned, på exakt rätt ställen, lånar ut mitt öra, och snackar in patienterna i Shangri-la. Så gör inte jag. Inte längre. Jag säger inte heller följande: att ni skall leva barfota, inom er, och känna er fria. Så snackar inte jag. Men visst, ni hör: skrävel. Att jag koketterar, between the lines, och hänvisar till en tid som aldrig varit. För jag har alltid varit medelmåttig. Och lite bakom flötet. Det är nu mitt öde. Och tyvärr – det har inte blivit bättre med åren.

För att säga som det är: akterseglad big time. Av alla yngre fantastiska psykologer.

Och där kan det gå illa. Likt en dödsryckning, rigor mortis mentalis. När liket slår omkring sig. Och försöker dölja vilsenheten bakom aggressivitet och en världsmästarattityd. Ja, ni vet, det där ansiktsuttrycket som folk får när de försöker visa att de har sketmycket asrätt. Vi har alla varit där. Att man låtsas att världen ligger förklarad inför ens fötter, med vetenskapen bakom sig likt en doakör. Utanför ideologin. Utanför åsiktsmodet. En absolut kunskap, som sagt: asmycket sketrätt. Eller för att säga det rätt i ansiktet på västgötska utan brytning: döarycket i själa.

Så var det. Så är det. För det enda man skrapat ihop i sitt curriculum vitae under åren är väl följande kompetens: jävligt bra på att inte ha en susning. Och det var lite nattsvart. Men så kom kavalleriet. Från ett oväntat håll. Wie immer. I form av en skådespelares gestalt. Han bar namnet Staffan Nattsén. Han pratade om att säga hej. Till ett möte. Till en text. Ja, där hade jag trillat in, i Hemsjö kyrka, genom försynen, och det var fel, och det var rätt. Eller som man säger i sagan: det blev bingo i huvet. Särskilt när han sa: Man skall inte ställa sig framför texten, den är en gemensam skapelse, mellan den som talar, och den som lyssnar.

Där klickade något till. Där fanns en öppning. Jag skulle låta det ske. Bara så där. Rätt upp och ner. Inte ställa mig i vägen för psykologin. Utnyttja min dumskallighet, och låta själavetenskapen hända. Istället för bara en transparent kunskap, skulle hela jag vara transparent. Och som grädde på moset, såg även patienterna min nöd, och klimatkompenserade min okunskap. Och vägde upp den. Med råge. Jag vart sämre, men de vart bättre.

Och nu tänker de bättre än någonsin. Samt känner. Handlar. Och lever. Och ibland tolkar de ett vanligt fånigt hummande från min sida på ett briljant sätt, och fantiserar själva ihop något fantastiskt, som på studs, gör skillnad i deras liv. De använder mig. På ett vackert sätt. Så visst, jag är en usel psykolog. Men jag är i alla fall ganska bra på att inte ha en susning.

  • Anders Almingefeldt
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher