Foto: MIKEY LENNARTSSONAnders Almingefeldt.
Foto: MIKEY LENNARTSSON
Anders Almingefeldt.

Metoo kan bli en inre manlig revolution

Psykologen

Metoo kan bli så mycket större. En inre revolution. Inom männen. Långt bortom det sexuella.

Lätt att bara sträcka upp händerna och tycka att hoppsan – nu blev det lite dumt. Och säga att jovisst: Vi män är svin. Jag är ett svin. Bara genom mitt sätt jag är uppfostrad på är jag ett svin. När jag t ex på förskolan försökte undfly fröknarnas omsorg och byggde kojor utanför det anvisade området så aspirerade jag på laglösheten. Och allt i livet är inte vackert. Långt ifrån. Så kanske lika bra att vi lägger ner hela kärleksprojektet. Mellan män och kvinnor. Det verkar ju inte funka. Det blir för mycket fula biverkningar. Av maktmissbruk, uppblåsta egon, och självsvåldigt utnyttjande. Kanske att vi män, i Phillip Sollers anda, bör snabbutbilda oss i att bli homosexuella. Så kan vi jävlas med varandra istället. Eller kärleksstrejka á la Lysistrate.

Så kan man prata. Men lidandet är på allvar. Övergreppen är på allvar. Det är på riktigt. Och frågan sätter fingret mitt i ögat på oss. Så mycket att vi tvingas tänka. Inte bara inta en pose – där det ser ut som att vi tänker. Inte bara lite middagsbjudningstänkande.

För hur var det nu, det där sms:et, och de där bilderna som växlades, på vems initiativ var det, och vad sa jag egentligen, och exakt var befann sig min hand, den där lördagen. Egentligen. Eller för att säga det point blank: hur gubbigt har ens inre blivit under åren. Men visst stretar man emot, och tar fram sitt skyllaifrånsigpekfinger. Det är lätt att skapa ett nytt vi och dom, som skär genom gruppen män. Och avlägsna sig från skuldpositionen genom att jämföra sig med vissa av de män som namngetts i det offentliga.

Men det håller inte. En bättre början är istället: hur jävla dum i huvudet har VI som grupp blivit.

För vi får inte vara naiva. Erbjuds möjligheten att utnyttja en situation, och tillskansa sig njutning, och dra fördel av en situation – så är det många som passar på. Och är man längre ner i hierarkin, så är det lätt att förfasa sig. Samt peka finger. Om hur det svinas. Visst. Några har blivit stinna och iklätt sig en weltmeisterattityd, på Börshuset, Dramaten, eller i vilket omklädningsrum som helst, nära dig. Men det är en strukturell fråga. Där den gemensamma nämnaren är: exakt noll självreflektion. Det handlar om män i flock. För ryggdunkandet slutar alltid vid samma punkt: i ren idioti. Det gäller alla. Det skall man inte bli förvånad över. Det är inte en fråga om gott eller ont.

Utan istället: det handlar om att bli varse var någonstans i maktordningen man befinner sig. Och ta ansvar för det.

Männen har under alltför lång tid tankevägrat.

Och suttit och pillat på sin egen förträfflighet, eller vad de nu än placerar som centralt i sina liv, som självgoda paddor. Och jag har också varit en av dem. Så är det. Alla som inte ger sig själv en tankeöverhalning lite då och då hamnar till slut i den självgoda positionen. Och då är dessa sexuella klavertramp bara toppen av sopberget. På något ruttet. För när kvinnorna som grupp tvingats in i tänkandet kring sig själva och sin identitet, under hur många generationer som helst, så har männen bara suttit och knarkat gott självförtroende. Och hoppats på att festen inte skall ta slut. Trots att flertalet av kvinnorna samt många av de själva redan tröttnat på hela tillställningen.

Alla har varit trötta på MANNEN. Under tokigt lång tid.

Och som sagt, det följer sin egen logik. Ställer man sig inte vid sidan av sig själv och ifrågasätter sig själv från topp till tå, med jämna mellanrum, så slutar det i ren imbecillitet. Det har vi bittert fått erfara. Vi män har inte tvingats ut i det identitetsarbetet, som alla måste göra; vi har inte strukturellt varit vaccinerade från inbilskhet som en del andra genom sin underordning, utsatthet och marginalisering varit. Andras fördömanden har tvingat dem att tänka, och se sig själva både med den andres blick – samt den egna.

Om metoo-uppropet är en revolution för kvinnorna, vad gäller yttre villkor, så lovar det än mer för männen; för att vara utsatt, inte befinnas värdig, vara påhoppad, det bär på kvaliteter – om vi kan förvalta det. Det är början på en revolution. Inom en. Och om vi synar insatsen, och höjer, så är situationen faktisk exemplarisk. Många samtal, tête-á-tête, grabbar emellan, har de sista veckorna faktiskt inte längre burit skrävlets signum, utan det har funnits något vilset, sårbart, och osäkert över dem. En rädsla. Man har bekänt saker till varandra, om dåliga saker som gjorts på ett dåligt sätt med en extremt dålig tajming. Alla har likt Stasi dammsugit sin egen hjärna, utifrån en liten paranoia, och vridit och vänt på sina göranden och låtanden. Men situationen är exemplarisk, för bara den som är nere för räkning är beredd att förändra sig. Först när man inte längre försvarar några privilegier är en människa fri, och för det krävs några psykologiska konkurser under västen. Då först blir en människa fri. Eller i alla fall: har förutsättningar att bli fri.

Bara den som har förlorat sin plats har något autentiskt att säga.

Och det är bråttom. För det ser inte bra ut – för männen. Vi har varit självgoda alltför länge. Så är det. Och det är en sorglig läsning: pojkarna blir sämre på det mesta – socialt, tankemässigt, känslomässigt. För att inte säga rubbet. Det är nu en verklighet. Även på de tidigare manliga bastionerna. På teknisk fysik på Chalmers är numera de flesta riktiga essen bland de nya doktoranderna kvinnor. Nästan utan undantag. Det viskade en vän härförleden i mitt öra. Och om man tar poesi, ett av få ämnen som jag är lite inläst på, som den halvdebile man jag är, så fördelar sig fältet med följande grovt höftade ratio: bara en ny spännande ung man på fyra kvinnor. Och det handlar om kvalitet. Sorry. Så är det. De är bäst.

Och varför är de bäst? Jo, utifrån att de fötts in i en marginaliserad position.

Och dessutom, för att säga något personligt: jag litar mer på människor som varit med om några kölhalningar. I det stålbadet produceras vackra människor. Vad gäller skapande så är katastrofen livgivande, för det är som det är: när en människa står där helt vilsen, ratad, och exkluderad, så finns där en frihet i 360 grader. Då kan något ske. Och allt riktigt intellektuellt och konstnärligt arbete måste på något sätt navigera efter den logiken. En kan inte fejka sig in i Kristina Lugns, Robert Mapplethorpes, Eva Klassons, Asta Olivia Nordenhofs eller Rainer Werner Fassbinders psykologi. Det kräver mer: att springa ett psykologiskt gatlopp – minst.

Och nu får någon annan ta vid, och leverera pösmunksaktiga betongtankar. Kanske de som just nu har de rättaste åsikterna och sitter någonstans och är oantastligt förträffliga. Dock inte än. Vi män prenumererar fortfarande på den platsen. För det blir lätt fel när MAN öppnar munnen. Särskilt när man är medelålders, halvfet och heterosexuell och inte minst: privilegierad. Men det är där vi är, nu måste tiden göra något för oss, för det vore en välsignelse, om vi äntligen kunde kravla oss ur det första könets förbannelse, där vi tänker i medvind, och absolut inget av värde produceras. Låt oss istället för middagsbjudningstankar, där vi bara låtsas tänka, försöka, med guds tillåtelse, leverera en annorlunda och fantastisk blick på världen – utifrån en ny manlig marginaliserad position.

Vi måste förvalta det faktum att vi äntligen blivit nedslagna, och utifrån att vi nu bara kan luta oss mot just inget, faktiskt skapa oss själva – på nytt. Mardrömmen vore att vi kränkta försökte resa oss, slå tillbaka, avfärda det hela som en mobb i kölvattnet av nymoralismen, och skylla ifrån sig med Almodovars ord om vår tid som det nya pk-helvetet. Och istället för att se det som en gåva, som kan få efterverkningar för hela vår manliga identitet, uppfatta det som ett illasinnat hämndgirigt baktaleri. Det vore som att låta en möjlighet till en fantastisk mental kullerbytta, inuti våra själar, gå oss förbi, med hänvisning till att vi hellre vill pyssla om vårt luxemburgstora självförtroende samt fegt, barnsligt och klängigt inte ge upp följande förbannelse: att vilja vara det första könet.

Så därför: låt oss istället välkomna revolutionen. Inom oss. Nu.

  • Anders Almingefeldt
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher