Foto: STEFAN SAMUELSSONAhmad Ali Al Ahmad vikarierar nu som banktjänsteman på Sparbanken Alingsås.
Foto: STEFAN SAMUELSSON
Ahmad Ali Al Ahmad vikarierar nu som banktjänsteman på Sparbanken Alingsås.

”Jag är tacksam för svårigheterna”

Gästbloggen

Ahmad Ali Al Ahmad flydde kriget i Syrien och kom till Sverige i januari 2014. Här berättar han om sina fyra första år i vårt land. 

Söndag 4 februari
”Jag överlever inte, utan jag växer och utvecklas”

Idag är det 7 januari 2018. Jag går ombord på flygbussen på väg tillbaka till Göteborg från min resa, där jag träffade mina bröder och vänner. Med mig har jag samma resväska, men den här gången är den fylld med vad jag älskar. När jag går ombord vid ombordstigning vet jag exakt vart jag är på väg och var jag kommer att landa.

Rädslan som vistades i mig tidigare har försvunnit. Jag har många vänner och jag har ett jobb som jag alltid har drömt om. Ytterligare har jag nu förmågan att lösa mina problem.

Resten av min familj har också en ny framtid att se fram emot och drömmar att uppnå och om en månad kommer jag återförenas med mina föräldrar som jag inte har träffat eller sett på sex år.

Jag har lyckats på många sätt och vis i mitt liv och dessutom kommer jag snart att flytta in i min nya lägenhet. Jag har fortfarande mycket mer att göra och uppnå, men jag vet och tror att de senaste fyra åren gett mig väldigt mycket.

Detta hade jag beslutat mig för, då när jag åkte tåget:

Jag är större än alla de saker som skadade mig!
Jag är starkare än mitt förflutna!
Jag är mäktigare än framtidens utmaningar!
Jag vet att jag inte lider av livets svårigheter, och jag är säker att det kommer att gå och att det kommer bättre dagar.
Mitt beslut var ”Jag överlever inte, utan jag växer och utvecklas”.
Jag är tacksam för mina svåra tider. De gjorde mig starkare.
Jag är tacksam för den smärtan. Den har höjt min färdighetsnivå.
Jag är tacksam för mina svårigheter som skapade min anmärkningsvärda historia.
(from zero to hero!!!)
Slutligen säger jag:
Till mannen på McDonalds vill jag säga att det löste sig på ett bra sätt.
Tack till landet som ger hopp till alla som kommer in i det. Tack Sverige.
Tack till alla som litade på mig och till alla som stöttade mig!
Välkommen 2018!!!

Även om det är -2 grader och snö, men välkommen hem!

Lördag 3 februari
Att jobba

Den första dagen på banken efter sex månader med att lära mig svenska ger mig en känsla av besvikelse. Jag förstår ingenting. Pratar de svenska? Vad lärde jag mig där?

Ett välkänt faktum är att yrkespratet är ganska annorlunda än skolans språk, att sitta med kollegor och inte förstå vad de säger är en svår känsla. Men det finns ingen bättre lösning på att lära sig språket bättre än det här.

Efter sex månader av praktiken var det första anställningsintervju. Jag var väldigt glädjefylld. Jag kommer titta på mitt resultat av min trötthet, min resa, min förlust, allt detta kommer snart att försvinna. Det var vad jag trodde.

”Ditt ansikte passar inte oss”. Detta var hennes svar, sa hon och gick. Detta var oväntat, stor besvikelse, inga ord kan beskriva detta. Men jag gav inte upp och jag accepterar inte att någon annan kommer att bestämma mitt liv.

Under de sex månaderna fick jag lära känna många som litade på mig, de hjälpte mig igen. Jag står upp och bryr mig inte om vad hon sa. Varje dag finns det något nytt.

CV och personligt brev var bra, mitt språk är bättre, min erfarenhet starkare, och jag har referenser. Då börjar jag leta efter jobb igen.

Under första och andra veckan i maj 2015 fick jag fyra jobbinbjudningar. En konstig, förbryllande och annorlunda känsla. För ett år sen undrade jag var jag skulle gå, och nu undrar jag vad jag ska välja. En stor skillnad mellan de två.

Alingsås har en stor plats i mitt hjärta. Min nya födelse var i Höglunda. Jag räknar mig lite som en alingsåsare från början. Därför valde jag Sparbanken Alingsås att jobba i. Jag började med tre månader som sommarjobbare, sedan ett år och ett år till, och det finns alltid hopp.

Tack Alingsås.

Fredag 2 februari
Uppehållstillstånd

Bara de drunknande vet hur det känns när kroppen är på väg att lämna livet. Känslan att förlora sitt hemland är något liknande. Jag kan beskriva det som en förlust av spänning och energi eller elektricitet i luften på något sätt.

Nu är jag i Höglunda, i ett litet samhälle. Bland oss finns läkare, professorer, ingenjörer, ekonomer och lärare. Bland oss finns mammor, fäder, ambitiösa och pessimister. Vi är olika men är förenade av en namnlapp: ”flykting”.

Det har alltid varit så att ordet “flykting” är knutet till ordet ”uppehåll”. En känsla av förödmjukelse kryper in i dig, begränsar dina ambitioner och förmågor medan du väntar på en bit papper som kommer att ändra din status från en sak till en person.

Efter att jag fick uppehållstillstånd började en ny fas. Personnummer, legitimation, arbetsförmedlingen och SFI. Där kom min lärares leende att vara en ljusglimt i min trötta värld. Tack, min lärare på SFI.

Jag flyttade till en skola i Göteborg för att gå en intensivkurs. Där stannade jag i tre månader. Efteråt var jag placerad i en kurs som främst riktar sig till de nyanlända med ekonomisk bakgrund.

Med hjälp av en vän hyrde jag ett rum hos en underbar familj i Frölunda. Anita är en kärleksspridare och Sven-Erik en klok och vis person. Nu tillhör jag en familj som bryr sig om mig och tar hand om mig. Jag har en plats. Jag är mer kunnig.

En praktik i en bank efter sex månaders väntetid var en grym start. Det var början på min önskeväg. Jag valde den vägen.

Bankens dörr öppnades för mig som praktikant. Jag gick in i banken, inte som en kund utan en praktikant, men med stora ambitioner …

Torsdag 1 februari
Mot Höglunda

Den femte dagen hos Migrationsverket ser jag barnen leka utspridda överallt. Barnen ska resa någonstans i Sverige. Barnen och deras familjer är redo att utforska och integrera i ett nytt samhälle och lära av det.

I receptionen ger en man oss små lappar och där står olika städers och områdens namn. Ännu en gång en ny dag som skiljer oss från varandra. Flytten nummer 14 på min resa under de senaste två åren och bara tiden kan berätta hur många jag har kvar.

Den 12 januari 2014 anlände vi till Höglunda. Inga människor och mörkt överallt. Några veckor tillbaka hade jag bott i Istanbul med 25 miljoner invånare men nu i Gräfsnäs är vi färre än 25 personer, vilken skillnad!

Vi är fyra personer i ett rum. Jag är från Syrien, en från Kurdistan och två från Marocko. Olika språk, kulturer och utbildningar under ett tak. Hur kan vi öppna upp för den nya världen runt oss, hur kan vi interagera och det viktigaste, vad kan vi lita på? 

Vi möts i det mångkulturella landet som heter Sverige. En annan anledning för oss att öppna upp. Att ha vänner från olika länder berikar en person, skapar tolerans och tacksamhet. Även om det ser mörkt ut, nu för tillfället, det kommer säkert att bli bättre. Detta vet jag, och det känner jag i djupet av mitt hjärta.

Jag har en uppgift framför mig, även om jag inte förstår det just nu. Jag ska ge mig själv den tid jag behöver men mina ögon ska alltid vara öppna inför möjligheterna som öppnar sig för mig.

Två dagar senare tar jag bussen mot Alingsås för att leta efter ett bibliotek …

Onsdag 31 januari
Kom ut ur rummet

Det är aldrig för sent att göra ett bättre liv än förut, oavsett hur gammal du är, oavsett hur många tidigare misslyckanden du har haft. Det är inte för sent.

Det är andra dagen vi är hos Migrationsverket i Göteborg och det enda som vi kan göra är det vi lärde oss från första dagen: ’’Ta det lugnt’’.

Varför kan jag inte dra nytta av allt runt mig, eller utveckla min skicklighet så mycket jag kan, se alla jag kan se och ha kontakt med alla jag kan interagera med? Varför bör jag stanna på min plats? Ska jag avtjäna fängelsestraff igen?

Jag kom ut ur mitt rum och frågade i receptionen: Kan jag gå ut? Hon svarade: Varför inte?! Så länge du gör inte fel.

Jag gick ut med leende och en glädje som fyllde mitt hjärta. Det kommer att bli bra. Jag kommer inte göra fel.

Framför hotellet fanns en vägkorsning. I Syrien är prioriteringen bilarna först och människorna efteråt. Jag står bredvid skylten och väntar på att en lastbil ska köra förbi. Chauffören verkar arg. Här kommer en kulturkrock. Jag har varit i Sverige en dag när detta händer. Varken jag eller chauffören har gjort något fel.

Frågan är om jag ska dra mig tillbaka till hotellet för inte göra fel eller om jag ska fortsätta och gå vidare?

Tisdag 30 januari
Att börja på nytt

Det är svårt, när man är 29 år och har jobb, hus och en familj. Det är besvärligt när allt plötsligt och oväntat försvinner. Det är svårt när man jobbar med någonting och har investerat allt du har och misslyckas. Det är besvärligt att klara livets tragedier.

De lyckades ta allt jag hade men de kunde inte ta den kunskap och erfarenhet som jag och ingen annan har.

Nu är jag i Sverige, på tåg från Malmö till Göteborg. I mitt huvud har bara en fråga. Vad ska jag göra i dag för att vara den person jag måste vara i morgon, vad ska jag vara stolt över i framtiden? Och hur?

I mitt land tog de allt jag hade men de kunde inte ta den kunskap och erfarenhet som jag har.

Tågdörren öppnades igen och jag gick ut för att titta. Jag var förvirrad. Vart skulle jag gå och vad skulle jag fråga? Hur kan jag lita på nya människor som jag inte känner? Jag har inget annat val än att göra det.

Bussens förare öppnade dörren till Migrationsverket och efteråt öppnades sedan fler dörrar. Dörren öppnades på ett sätt att vi fick en känsla av att det fanns en dold hand som tog hand om mig.

Här är jag på rätt ställe. Jag är hos Migrationsverket och här är frågan – hur länge ska jag vänta på att få börja?

Måndag 29 januari
Mötet med det nya landet

Klockan är 02:00 den 7 januari 2014. Jag väntar på att dörren till tåget, som tog mig från Köpenhamn till Malmö, ska öppna. Med mig har jag en tom resväska och jag hör högtalarrösten meddela Malmö Sverige som sista station och därmed är det slutet på en resa full av smärta och sorg.

Lycka och glädje fyller mitt hjärta på grund av att jag uppnår mitt mål. Jag kommer in i Sverige. Landet som jag förlorade så mycket för att kunna nå. 

Dörrarna öppnas och jag är ensam igen. Först tror jag att det var ett skämt, att folk bara döljer sig bakom folkmassan och kommer snart att överraska mig. Jag inser snart att det här var min nya verklighet. Ensamhet. För ett ögonblick tänker jag åka tillbaka.

Den lycka som jag hade har plötsligt försvunnit. Rädsla har nu ersatt den. Jag är rädd och förvånad för vad framtiden bär med sig. Vart ska jag vända mig? Hur ska jag överleva?

Att se McDonalds var som en dröm, ett litet hem långt hemifrån. En annan besvikelse kom direkt när kassören sa ”ursäkta oss vi tar inte Euro”. Jag ville bara äta!

Just då kom fram en främling till mig. Han lade sin hand på min axel och frågade mig på arabiska om jag behövde hjälp. Mannen kom från Irak och erbjöd en hjälpande hand. Vi satte oss där, åt och pratade. Han frågade mig vart jag var på väg, det hade jag inget svar på. Han frågade mig om mina planer, och det hade jag heller inget svar på. Jag är i Sverige, jag är säker och det är det enda jag bryr mig om.

Med ett litet leende i ansiktet försäkrade han mig att ”det kommer att lösa sig!” Han gav mig rådet att resa till Göteborg och börja mitt liv där. Han köpte en tågbiljett åt mig och önskade mig en trevlig resa. Detta var början på min nya resa till det okända…

Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher