
FOTO: BOSSE ÅSTRÖM Jenny Schagerlind med sina barn Matteo och Elliot.
Två barn att ta hand om – men tre i hjärtat
2009-06-08 mammakrönikan:
Jenny Schagerlind, 31, bor i Östadkulle och är föräldraledig AT-reporter. Hon är mamma till Elliot, 5,5 år, Tuva (som snart skulle ha fyllt 1 år) och Matteo 2 månader.
VAD kommer du att svara när folk frågar hur många barn du har? Frågan kom från en kompis strax efter att Tuva dött. – Två så klart, svarade jag lite förvånat.
Att Tuva räknades även om hon inte levde längre var liksom så självklart. Lika självklart som att kompisen som frågade var fyrbarnsmamma. Mamma till tre levande barn och ett dött. Jag vet att det var så hon såg det också, så det var inte därför hon frågade.
SÅ HÄR nästan ett år senare förstår jag precis vad hon menade. Under hela min senaste graviditet har jag flera gånger fått frågan om det är första barnet. – Nej, tredje, har jag alltid svarat. Och halvt om halvt hoppats att de inte ska fråga mer. Men det gör de nästan alltid. Hur gamla är dina andra barn? Är det pojkar eller flickor...?
Av någon anledning har det oftast känts bäst att säga precis som det är; att jag har en pojke som är fem år och en flicka som är död. Som dog av ett hjärtfel innan hon föddes. Ibland berättar jag bara just det, ibland mer.
Det är väldigt osvenskt att prata känslor och traumatiska upplevelser med främmande människor, så oftast blir folk först lite ställda. Sedan låter de väldigt medlidsamma på rösten, kanske rörda på allvar, vad vet jag. Det är inte min mening att dra en snyfthistoria, jag vet bara inte hur jag ska säga det på något annat sätt. För det är ju precis så här sorgligt det är.
MAN KAN tänka sig att det kommer bli annorlunda med tiden, att det allt eftersom åren går kommer kännas konstigt att nämna ett barn som ändå dog för så pass länge sedan. Men jag tror inte det.
Jag tänker på en tjej jag känner som har åtta syskon. Det är också vad hon svarar när någon undrar hur stor familj hon har. Fast det är bara sju av syskonen som lever. Hennes lillebror David hade också ett allvarligt hjärtfel, han dog också i sin mammas mage. Det är 18 år sedan nu. Ändå pratar hon om honom som en självklar del av deras familj.
Davids pappa berättade nyligen att han har tänkt på sin son varje vecka sedan han dog. Varje vecka i 18 år. För det är så det är; man glömmer inte sina barn bara för att de inte finns hos en just nu. I samma ögonblick som de tog plats i ens hjärta var just den platsen för evigt upptagen.
HAR DU förlorat ett barn? Mejla varabarn@alingtid.se om du vill dela med dig av din historia.
|