FOTO: STIG GUSTAVSSON STRIDBAR JUBILAR. Inga Samuelsson, fyller 90 år i dag, har aldrig varit rädd att ta en debatt.
2007-12-17 SKOGSBYGDEN:
Sista kilometrarna från Kärtared till Mellombacken fick barnhemsflickan Inga gå till fots med sin nya fostermor Ada.
– Vi gick tysta och höll varandra i händerna. Det var först när vi såg torpet som jag sa att det här var en lång gata, säger Inga Samuelsson och skrattar.
Inga kom som sexåring från ett barnhem i Göteborg till syskonparet Ada och Viktor i mellombacken, Kärtared. Hon var inte första fosterbarnet som fick ett tillfälligt hem hos det strävsamma syskonparet.
– Att vara fosterbarn var inget märkvärdigt. Det var det många som var på den tiden.
INGA BESKRIVER sig själv som en ganska tuff tjej. Under tiden på barnhemmet i Göteborg hände det att mamman kom och hälsade på.
– En gång hade hon med sig karameller och när jag hade fått dem sa jag åt henne att nu var det bra och att hon kunde gå.
1923 kom hon till Kärtared och Mellomgården som Adas nya tös. Det var så hon kallades. Där stannade Inga tills hon som 20-åring gifte sig med Erik och flyttade till Uddabo i Skogsbygden.
BÃ¥de Ada och Viktor var varmt troende.
– De var gudfruktiga och äkta och att växa upp hos dem har präglat hela mitt liv.
EN ANNAN SAK hon lärde sig av syskonparet var att respektera andra. Oberoende av hur man själv blir bemött.
– Det fanns mycket gudstro hos Ada och Viktor. Jag tror nog at vi blir mycket av det som vi växer upp i.
Vilket inte betyder att barnatron alltid varit självklar.
– Det går upp och ned och ibland tvivlar man. Men inställningen är ändå klar.
DET HÄNDE att Ingas riktiga mamma kom från Göteborg till Kärtared för att hälsa på sin dotter. Men det var inte ofta.
– Det jag minns är att dessa båda kvinnor, trots att de var helt olika, kom så bra överens.
Som femtonåring började hon sällskapa med den sju år äldre Erik från Uddabo.
– Jag var lång så det syntes inte på utanskriften att jag bara var femton. Annars hade det väl varit stolligt att komma hem med en femtonårig flicka.
Fem år senare gifte de sig och Inga flyttade till Uddabo där hon fortfarande, 70 år senare, bor kvar. Inte långt gården fanns en stuga ledig dit Ada och Viktor flyttade.
TILLSAMMANS MED ERIK fick Inga sex barn; Berit, Sven, Ingrid, Roland, Bengt och Lilly. Nu finns det också femton barnbarn och tretton barnbarnsbarn.
– Men det är ju inte bara min förtjänst, skrattar Inga.
Det kommer med andra ord inte att saknas gratulanter när det dukas till 90-årskalas på Storsjöstrand i morgon, lördag. Två dagar före själva bemärkelsedagen.
ATT LÄSA OCH SKRIVA har alltid intresserat Inga.
– Som barn läste jag med förtjusning om kungar som stred för Sverige. Jag har nog alltid varit lite stridslysten av mig.
I Sjuhäradsbygdens tidning hade hon en egen spalt, från Vårgårdas horisont. Som hon senare ändrade till Från Skogsbygdens horisont.
– Jag tyckte nog Skogsbygden låg lite långt från Vårgårda.
Som kuriosa kan nämnas att när Inga Samuelsson började skriva för tidningen var hon så kallad radskrivare med en ersättning på fyra öre per rad.
Senare skrev hon också, tillsammans med Ingela Sjöberg och Linnea Holmberg, boken Gårdar och torp i Skogsbygden. En bok som täcker in de senaste 300 åren i Skogsbygden.
– Det var en skrällans tur att jag orkade med det för sedan har jag råkat ut för annat.
FRISPRÅKIG OCH STRIDBAR är två egenskaper som tillskrivits henne.
– En del säger att jag pratar för mycket men det kan jag inte förstå.
Det må vara hur det vill med den saken men åsikter har hon, och det har hon alltid haft. När det drog ihop sig till provborrningar för eventuellt kärnavfall i bergen några kilometer från Skogsbygden var Inga en av dem som ledde motståndet i Rädda Tränningen.
– Vi vaktade vägarna till området hela sommaren. Det var en aktion som de allra flesta i bygden engagerade sig i.
KAMPEN KRÄVDE inte bara engagemang utan också tid. Det blev lite si och så med hushållningen hemma i Uddabo.
– Någon riktig mat hann jag inte laga, men det gick ändå bra eftersom gubben min var lika intresserad som jag av att inte ta hit något kärnavfall.
Till husbehov spelar Inga fortfarande på orgeln, hon läser tidningar och helst det som handlar om politik. Och hon virkar. Det finns nog inte ett barn, barnbarn eller barnbarnsbarn som inte har minst ett virkat överkast som Inga gjort.
– Jag har alltid försökt att använda både huvud och händer.
 Skriv ut
 Tipsa en vän
 Dela
|
STIG GUSTAVSSON
0322 - 62 18 00
vgared@alingtid.se |
|
