Då kom glädjetåra

I mi bokhölla har ja alla årgånga utå Svältornas Fornminnesförenings årsskrefter. Ja tittar i dum då å då, å vesst finns dä mö sum går å återanvända. En sa ju va miljövänlir.

ANNONS
|

När vi nu för tia språkar um att en sa ge säk ut på luffen, då ä dä inte att en sa ge säk ut å vandra på väga, då sa en ut å fära utrikes mä tûg.

Luffare kalla di manfôlk sum inte hade nôket arbete, å sum va hemlösa. Di tiggde te säk maten å nôkenstans å sôva. Di va vanlia på tretti- å förtitalt.

Vi sum minns luffara minns dum sum fredlia personer. Men hade dä vart inbrôtt i ena socken å di hade sett nôken luffare, då va dä gevet att han ble messtänkter. Di fleste luffara geck te fots men dä fanns di sum cykla.

ANNONS

Luffara hade ofta sina favoritgårda sum di geck fram te. Di vesste var di kunne få en bit mat å var di kunne få sôva över. För att andra luffare sulle veta hur di va på stället rista di in ett särskelt tecken i grindstôlpen. Ett märke betudde att ägarn va hänsynslöser å ett aent märke betudde att här kan en få penga.

En luffare sa, att livet ä lättare å leva um en kan skratta ôt eländet.

Vesst kunne en luffare va välkommen. En del luffare va kända för å va humoristiska å kunne berätta mö rolia historier. Humorn va vekti för luffarn för att han sulle stå ut mä dä hårda livet. En luffare sa, att livet ä lättare å leva um en kan skratta ôt eländet. Luffarn kunne berätta nuheter i frå andra sockner å tell å mä frå hela vala. Dä fanns luffare sum va musikaliska å sjongde gärna nôka beta. För barna på stället kunne luffarn va sum en sagefigur.

Den siste luffarn ja hûgar geck mella Alingsås å Vara på dä vi ida kallar E20. Dä va på femtitalt, å ett stöcke in på sextitalt. Dä geck ett röckte um att han va bror mä Biskopen i Skara. När han va dör geck dä ett rökte, att han hade ena förmögenhet i röggsäcken, men dä va la bara rökten.

På den stôrste gårn här i sockna bodde en gubbe vi kallte Hällström, han hette egentligen Karlsson. Han kom hit 1916 när di skefta ägare på gårn. Den nue ägarn kände Hällström sen årt före å hade lôvat att um han kom te den nue gårn nästa år sulle han få arbete. Å så ble dä. Hällström ble dräng å va redi te å arbeta. Han arbeta mö ihop mä ägarn å di trivdes ihop å skratta ôfta.

När dä ble summer velle Hällström ha ledit för han sulle åka på bröllupsresa. Dä va luffarinstinkten sum kom fram.

När dä ble summer velle Hällström ha ledit för han sulle åka på bröllupsresa. Dä va luffarinstinkten sum kom fram. Vart dä bar å, dä sa han aldri, men den fôrste beten geck mä bussen te Alingsås.

Di fôrste åren kunne bröllupsresa vara ett par måna. Mä åren ble resa allt kôrtare å di siste resera ble bara en dagstur te Alingsås.

Han språka inte så mö um sina utflökter, men gång anförtrodde han gårdsägarn, att han va en ärli luffare. Ja går aldri in å lägger mäk i ena laa utan lôv. Då går ja heller på vägen hela natta.

På si sista resa te Alingsås ble han påkörder utå en bil å hamna på sjukhust. Nu va han orolir för si framti. En da när gårdsägarn hälsa pån och feck höra hanses bekömmer, sa han: Dä ä gevet att du sa komma tebakers te vårat, di säng står å väntar på däk. Då brast Hällström ut i glädjetåra.

ANNONS