Filip Landqvist
Filip Landqvist

Drograttfylleristerna måste bort från våra vägar

”Var det nåt särskilt från polisen eller?” Frågan är ställd av nyhetschef Per Anger som sitter bredvid mig på redaktionen i Alingsås. ”Nja, inte direkt. Nån drograttfylla bara”, säger jag lite slentrianmässigt.

ANNONS

Det är ungefär så här det brukar låta efter det att jag ringt polisen och stämt av vad som hänt i vårt område under natten. Nästan dagligen rapporterar vi om drograttfylleri och i min värld har detta varit något som bara sker och som sedan passerar ganska obemärkt förbi.

Men för ett par veckor sedan mötte jag själv en av alla dessa bilar som är ute och åker på vägarna med en påverkad förare. Och det kunde gått illa – riktigt riktigt illa.

***

Med händerna nästan krampaktigt hårt runt ratten rullar vi ut på vägen igen. Vi hinner inte åka många kilometer innan vi möter både brandkåren, ambulans och polisbilar med blåljus.

Jag och min sambo har varit och köpt en ny soffa till vardagsrummet. Vi har lånat pappas bil med dragkrok och tillhörande kärra. Klockan är runt 22 och det är lördag kväll. Vi kör på E20 mot Alingsås och i höjd med vägbygget vid Doggy i Vårgårda ser jag hur en grå Golf kommer mot oss i fruktansvärd fart. Jag pekar mot den och hinner inte ens avsluta meningen ”jäklar vad de kör....” innan bilen är över på vår sida av vägbanan. Jag kastar mig på bromsen och med uppskattningsvis en meters marginal missar Golfen oss och kör rakt ner i diket och smäller in i ett viltstängsel. Mina händer skakar och pulsen skenar. Jag sätter på varningsblinkers och kliver ur bilen. Ur den rykande golfen kommer det ut tre killar, samtliga tydligt påverkade. De börjar yra om att jag som har dragkrok på min bil kan ju hjälpa dem att komma upp ur diket. De verkar ha klarat sig helt utan skador, men deras påstridiga agerande gör att situationen känns riktigt obehaglig och jag hastar in i bilen för att bara komma bort. Jag kör iväg och stannar ett hundratal meter längre fram på vägen. Jag slår med skakiga fingrar in 112 på min iPhone. Jag försöker vara saklig och förklarar mitt ärende. Den skånske mannen i andra änden på telefonlinjen konstaterar att man redan fått in larm om händelsen och att patruller är på väg.

ANNONS

Med händerna nästan krampaktigt hårt runt ratten rullar vi ut på vägen igen. Vi hinner inte åka många kilometer innan vi möter både brandkåren, ambulans och polisbilar med blåljus.

Efter mitt livs obehagligaste bilresa kan jag andas ut ordentligt först när vi står på parkeringen utanför huset hemma i Alingsås.

***

Efter en natts orolig sömn kan jag på morgonen efter läsa på AT:s nyhetssajt om ”Singelolycka i Vårgårda”. Det var vad det blev av det. En notis i lokaltidningen. Jag tänker att sannolikt är det många med mig som upplevt liknande saker och sedan kunnat konstatera att en potentiellt livsomvälvande händelse blev just – en notis i lokaltidningen. Och inte sällan är det jag som skrivit nyss nämnda notis.

Så varje gång när jag nu pratar med polisen och fått höra att det varit någon form av drograttfylleri känner jag inte längre att det bara är en polisiär händelse i mängden. Det är ett mycket allvarligt brott som det måste arbetas hårdare med att stävja. Visst den här gången gick det trots allt ganska bra men nästa gång kan mycket väl ett människoliv spillas.

LÄS MER:Singelolycka i Vårgårda

LÄS MER:Man känner sig liten igen – och ringer mamma

ANNONS