Alingsåsprofilen Finn Bitsch Björklund har just intagit en bättre lunch när han greppar mikrofonen på Rotarys måndagsklubb. Frågestund efter en presentation av Alingsås Tidning signerad publisher Claes Svensson och undertecknad. Finn undrar om näringslivsrankingen – den för Alingsås kommun i regel förhatliga. Den för Vårgårda en solig dag på stranden, med glass i munnen. Sandalerna av plast. Ni vet.
Nåja! Skriver vi tillräckligt om den? Ja, ”hver gang” får jag lust att svara Finn, som en referens till den gamla Tuborg-reklamen. Jag håller mig dock för god för det och säger att det finns säkert vinklar och vrår där vi kan kika mer. Men, det ska säga, när år läggs till år så är ytterligare några steg på kommunens ökenvandring knappast mer intressanta än föregående. Nyheten är gammal redan innan den kommit ut – det går skit för Alingsås vanligt. Så har jag ofta tänkt när jag skrivit om rankingen.
Men som ett mejl i inkorgen kom sedan en del av rankingunderlaget en dag senare. Det verkar dock som att Alingsås kommuns vilja att slå sig för bröstet är större i år. För den del i Svenskt näringslivs ranking som mäter hur företagen ser på kommunens service ser nu något bättre ut. Det återstår att se i höst, hur det gått på totalen. Skriver vi då? Det kan du lita på Finn.
För en tidning är inspel från personer som Finn ovärderliga. För det får oss att tänka till. Skriver vi om saker som berör människor? Kan vi vrida och vända ett varv till? Är vi med när bollen sätts i rullning?
Efter ett drygt år av stillastående så känner åtminstone jag mig tämligen groggy. Händer något i helgen? Absolut inte är standardsvaret! Jag brukade finkamma alla evenemangskalendrar som fanns och som berörde Alingsås. Nu ids jag knappt. För det är ju ingen mening.
Jag är väl medveten om att den inställningen är mycket farlig. För snart. Mycket snart har jag känslan av att det kommer explodera vad gäller teatrar, konserter och andra upptåg. Och för att väcka mig ordentligt: spamma mig gärna med uppslag.
På vandring hem från Rotarylunchen stöter jag och Claes ihop med Lollo Konnebäck. Spindeln i Svenska kyrkan-konsertserie. Blir det något? Ja, säger Lollo med eftertryck. Givetvis med begränsningar vad gäller publik. Men det blir. Och yrvaken hör jag då mig själv säga: ”Du kan väl mejla mig Lollo om det blir något?”
Och i sanningens namn är det nog bäst så. För sommaren är kort. Det mesta regnar bort. Så även minnet om ett löfte om konserter. Det var ju så länge sedan nu.
