Amanda Lind var då stolt och glad över beslutet att tillåta publik upp till 300 personer på olika evenemang. Just då kändes det fullt logiskt, men bara någon vecka senare vände smittkurvorna uppåt igen och det blev tydligt att coronaviruset inte skulle skona Sverige från en andra våg.
Amanda Lind beskrev Wilhelm Mobergs böcker om Karl Oskar och Kristina som ett svenskt nationalepos. Jag får erkänna att jag inte har läst böckerna eller ens sett musikalen om Kristina från Duvemåla. Som så många andra svenskar har jag i stället mina egna utvandrares historia att bevara.
Innan min morfars storebror Herman påbörjade sin resa till Amerika planterade han några lönnar på gårdsplanen till släktgården i Småland. Min morfar har berättat hur de följde Herman ner till sjön och stod och vinkade medan han rodde ekan över till andra sidan. Från stationen i Ålshult tog han tåget till Karlshamn där han klev på båten som skulle ta honom till Amerikabåten i Göteborg.
Under de där lönnarna växte min mamma upp. De har gett välbehövlig svalka efter varma sommardagar då jag och mina syskon och kusiner hjälpt min morbror att köra in höet i skoningslöst solgass.
På vägen in mellan lönnarna sitter vi så högt upp att det går att plocka lönnäsor direkt från trädkronorna.
Kanske är det ett av mina bästa barndomsminnen när jag ser mig själv sitta på toppen av ett stort hölass och hör traktorn ta i för att kämpa sig upp för backen mot gårdsplanen. På vägen in mellan lönnarna sitter vi så högt upp att det går att plocka lönnäsor direkt från trädkronorna. Och jag kan se släktingar som inte längre finns med oss sitta i trädgården och vinka när hölasset åker förbi.
För några år sedan fick vi plötsligt kontakt med Hermans ättlingar i Minnesota. En solig sommardag stod Sheryl, min sysslingsdotter, på gårdsplanen tillsammans med sin man, vars släkt utvandrat från Irland, och deras tre söner. Sheryl blev rörd när hon fick höra att det var hennes morfars far som planterat de mäktiga lönnarna som skänkte skugga medan vi drack elvakaffe med minst sju sorters kakor.
Hade inte corona kommit emellan hade Sheryl kommit tillbaka igen den här sommaren. Nu har hon och hennes man, som båda jobbar inom vården, istället fullt upp med att vårda patienter med covid-19.
Kanske borde jag ändå läsa Wilhelm Mobergs böcker, och helt klart se den nya filmen. Men framför allt ska jag bevara minnet av mina egna släktingar som tog båten till Amerika för att starta ett nytt liv over there.
