Jag står här en bit bak i kön och väntar

Det är dags att summera ett år med hemarbete, hemester och väntan på att få bli vaccinerad.

ANNONS

LÄS MER:Det känns som man tappat tidsuppfattningen på något vis

Så var det snart slut. Äntligen, kanske man ska säga. År 2020. Skitåret 2020. Någon som har något positivt att säga? Jo, så klart har det funnits ljusglimtar. Någonstans där i skuggan av pandemin har trots allt det vanliga livet i någon mening fortsatt. Visst fanns det ljusglimtar i hemestertid: en paddeltur på Färgen i strålande solsken, en cykeltur längs med småvägar ner till Nääs slott… Där någonstans kände det också som att livet varpå väg att återvända till det normala, med avtagande smitta, allt färre inlagda på sjukhus. Där någonstans började man gå med något lättare steg i vardagen och kunde se framtiden något ljusare. Likt en golvad boxare hade man rest sig på nio efter att ha varit nere och synat mattan. Men då, när man stod upp och hade garden nere – då kom käftsmällen, i form av en andra våg, och knockade en. När ska det vara över? Jag sällar mig till den skara som sätter mitt hopp till vaccineringen.

ANNONS

Hemarbete är till viss del en pina. Främst på grund av en arbetsplats som lämnar en hel del övrigt att önska och är långt ifrån ergonomiskt korrekt. En murstock och timmervägg verkar också påverka ett trådlöst nätverk i negativ riktning. Men det är svårt att klaga. Jag kan trots allt isolera mig och jobba hemifrån vid behov, och det är en lyx som inte är alla förunnad.

I dessa tider, ursäkta det numera något slitna uttrycket, har det blivit en del besök ute i skog och mark. Var häromsistens ute i Kvarnabotrakten och tittade på ”rullestenen”. Ett flera ton tungt klippblock, mitt ute i skogen, som i tidernas begynnelse har lagt sig i precis rätt läge för att det med enkel handkraft ska gå att vicka på det. Att det går att få stenen i rörelse är fascinerande i sig. Men än mer fascinerande är att någon, oklart vem, en gång i tiden gick fram till stenen och gav sig på det till synes omöjliga: att få ett klippblock i rörelse. Prova det omöjliga. Det är kanske är det man ska göra. I dessa tider.

Nyheter, och livet i sig, är inte förutsägbart. På gott och ont kan konstateras. Inte anade någon av oss i början av året att vaccineringen av Gun-Britt 91 år skulle bli en riksnyhet och direktsändas i tv. Att vi äntligen kanske anade början på slutet av en pandemi. På en pandemi! Vem såg den komma! Bara så du vet Gun-Britt, och alla ni andra som har blivit vaccinerade, jag står här en bit bak i kön och väntar också på min tur att vaccineras.

Jag håller i och håller ut. Jag lovar. Så ses vi nästa år.

LÄS MER:Google och herrparfym blev räddaren i nöden

LÄS MER:Om utdöda ljud, brist på snö och en ombyggd E20

LÄS MER:Lights och knastrigt ljud från en LP-skiva – det är ljuspunkterna

ANNONS