Gården heter Nevabacka och kommer att bli först hans, sedan hans efterkommandes, hem i släktled efter släktled - från 1600-talet fram till nutid. Folket på gården lever i symbios med naturen, med skogen och djuren och mossen där dimmorna ibland döljer och ibland frammanar varelser som inte är av denna världen. Matts själv kommer på kant med mossens väktare och förlorar det han har kärast, men senare släktled återupprättar balansen.
Möjligtvis låter det lite hokus pokus-artat och faktum är att Maria Turtschaninoff tidigare gjort sig ett namn som författare av fantasyromaner för unga läsare. "Arvejord" är hennes första roman för vuxna men jag skulle vilja säga att den - trots de ibland övernaturliga inslagen - är en av de mest handfast jordnära berättelser jag läst på länge.
I generation efter generation brukar människorna på Nevabacka sina magra åkrar, tar till vara skogens gåvor i form av bär, fisk och kött, lever, älskar och dör på sin plats på jorden. Allt är så innerligt skildrat att man sitter med ständiga tårar i ögonen. Det är ett mäktigt romanbygge på ett självlysande och vackert språk som samtidigt redovisar de allra mest basala överlevnadsknepen vad gäller de fattiga, ibland sjuka och svältande, Nevabacka-borna. Över fyrahundra års människoöden får sin korta stund i rampljuset, men på något märkligt sätt lyckas Turtschaninoff hålla ihop det - dels genom det omsorgsfulla släktträd som växer fram, dels genom redogörelsen för Finlands karga, svåra och blodiga historia, men framför allt genom den oändliga kärleken till naturen, till växandet och djurlivet, till skogens sus och mossens trolska dimskyar.
Kanske att en viss övermättnad ibland infinner sig - namnen och intrigerna tar liksom aldrig slut - men slutomdömet blir ändå en mäktig, imponerande och sinnlig läsupplevelse.
LÄS MER:Bokmässan går starkare ur pandemin
LÄS MER:Succén fortsätter – Bronsskatten förlängs
LÄS MER:Malle Frimans besvikelse – nu lämnar hon Alingsås för gott
