Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Leonore Nordin: Coronapanik, rosor och reafynd

I helgen var det åttonde mars och flödet fylldes som vanligt av peppande utrop av typen; ”Grattis alla kvinnor!!”. Och när vissa försiktigt kommenterade att, du vet, ”Lägre löner, sämre möjligheter och risken att dö i barnsäng (ja, även här i Sverige, även om vi är långt bättre än många andra länder, där förlossning är en fara för livet) kanske inte är något att gratulera” … kom svar i stil med ”Ja, men jag vill hylla alla starka kvinnor!”, ”Alla vackra kvinnor är värda en ros”.

Absolut. Vi är värda alla rosor i världen, och visst är det trevligt att bli hyllad, men internationella kvinnodagen är inte att jämföra med högtider som Mors dag. Det är en dag för att lyfta fram ojämställdhet och kvinnors situation över världen. Den instiftades 1910, men behövs – tyvärr – än idag. Både i Sverige och i övriga världen, även om vi feminister givetvis vet att det är eoner mycket värre att växa upp som kvinna i Afghanistan än i Alingsås. En tar sig för pannan.

Bokrean pågår för fullt. Ett av årets fynd är Simon Häggströms Flickorna som sprang. En andlöst spännande thriller där polisen jakt på en grupp sadistiska sexköpare, och flickorna som hamnat i deras våld, är i centrum. Nagelbitande spänning från första raden till den sista.

Ett annat av årets guldkorn är Elsa Beskows Solägget. En fantastisk historia om den lilla älvan som hittar ett solägg, eller är det kanske en apelsin?

Medan jag skriver detta kommer ännu en nyhetsflash om att ännu fler coronafall upptäckts i Västra Götaland. Tidningarnas kommentarsfält på Facebook är fullt av ”experter” som menar att Smittskyddsinstitutet inget gör och att vi alla är sitting ducks inför den annalkande faran. Det är lätt att ryckas med och bli livrädd, dra paralleller till zombieapokalypser som the Walking dead eller 28 dagar senare där regeringar lovat att de haft ”läget under kontroll” och en månad senare är alla utom en handfull, döda.

Men snälla, försök sansa er. Som kollega Kerstin uttryckte det: ”Jag är mer rädd för människors hysteri än för viruset”. Tvätta händerna, nys i armvecket, stanna hemma om du känner dig dålig. Pilla dig inte i ansiktet när du befinner dig bland folk, och använd handsprit. Och om du är riktigt nojig, som undertecknad, undvik de allra mest tätpackade busslinjerna och sätt dig där det är minst folk på tåget. Ta hänsyn, och ha de som tillhör riskgrupperna i åtanke. Det är det minsta du kan göra.