"Den jäveln! Ja, så tänkte jag"


– Aaaaatjo!

ANNONS
|

Nej, det blev inget prosit levererat från den räddhågsna kön på Systembolaget. Istället halvvända huvuden som fick se ingen mindre än en rundlagd Sven Melanderkopia anno 1980 – till råga på eländet iförd uppknäppt skjorta och t-shirt föreställande något Sun Trip-liknande tryck.

Den jäveln! Ja, så tänkte jag. Och så tänkte de tre andra kommande vin- och öldrickarna i kön också. För visst såg han ut som en sån som har dålig handhygien? Visst är det en sån som går direkt från pissoar till dörr utan att passera handfat och tvål? Visst är han en sån som sprider... corona?

Iförd handskar rycker jag åt mig lådvinet, passerar ut genom dörrarna där jag möter ett par yngre hantverkare. Coronabärare? Säkert! Jag slickar väggen och kommer ut på parkeringen. Går slalom mellan de få människor jag möter på vägen hem.

ANNONS

Under den korta promenaden ger jag mig tillfälle att reflektera över mitt beteende. Jotack, jag har blivit fördomsfull. Visserligen på goda grunder utifrån världen av idag. Men samtidigt så irrationellt. För de nära och kära, ja, de får en kram. Direkt efter att de landat från den institutionaliserade smitthärden numero uno, förskolan. Puss? Tja, pappa kan ta en. I alla fall på kinden.

Sven Melanderkopian och barnen behandlas således olika. Där börjar en resa på ett sluttande plan. Och resan lär ta oss en bra bit in i våren, över sommaren och sedan blir det, enligt statsepidemiologen, ännu brantare igen till hösten.

Coronaviruset är att ta på stort allvar. Följ myndigheternas instruktioner, håll god handhygien och tänk på riskgrupperna.

Tänk också på vem du blir. Hur du tänker. Och inte tänker.

För om du tror att du kommer bajsa Nolhaga parkbads 25-metare full de närmaste veckorna, och behöver dasspapper därefter, då har du kanske tänkt lite fel. Precis som jag.

Vi behöver klokskap, eftertanke, rationalitet.

För i en kris som denna kommer konspirationsteorierna direkt. Bill Gates ligger bakom alltihop? 5G-nätet? Familjen Storch, från Mjölby?

Härom kvällen pratade jag med barnen om viruset. Sonen på 3 år brukar somna snabbt. Just den här kvällen vred han på sig. Körde huvudet i kudden och väste. "Häckscha.... gast.... spöke... virsus..."

– Därborta, säger sonen, och pekar mot den platsbyggda garderoben.

– Men lille vännen. Det finns ju inga häxor, gastar och spöken, säger pappa jag och är nöjd över det smeksamma och pedagogiska tonfallet i rösten.

En kort tystnad.

– Virsus...

ANNONS