Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Johan Hallberg: Det känns som man tappat tidsuppfattningen på något vis

En pandemi. För några månader sedan visste de flesta nog var det var, men inte vad det innebar. Men det gick fort att lära sig nya ordningar.

Social distansering och självvald isolering, vi måste hålla oss på behörigt avstånd från varandra. Fanns det någon där ute som trodde vi skulle få uppleva det. Sån märklig känsla. Att inte träffa folk hur man vill. Och ovissheten om hur länge ska vi hålla den sociala distansen.

Fredagskvällen är kylig. Jag hämtar beställd mat på en restaurang. Det är nya tider och vi är hänvisade att stå utomhus och vänta. Personalen lagar inte bara god mat, de har också den goda smaken att vända ut en högtalare och spela musik för oss som står där. Howling around my happy home med Daniel Norgren låter suggestiv i mörkret. Luften är klar och krispig. Mitt i eländet är det ändå på något sätt stämningsfullt när vi står där på behörigt avstånd från varandra. Men såklart måste nån klaga. På att maten dröjer för länge, och inte inser att det är ett lyxproblem. Som inte förstår, att det precis nu, mitt i denna kris, finns människor som med glädje skulle ha som sitt största problem att hämtmaten är tio minuter sen till fredagsmyset. Som med glädje hade stått här i flera timmar och väntat. Jag orkar inte tjafsa utan lyssnar bara på musiken.

Ett historisk skeende. Så här känns det att uppleva ett historiskt skeende. På köpet har vi fått lära oss vad flockimmunitet innebär, vad asymtomatisk smittspridning är och att det finns superspridare. Nya ansikten – Anders Tegnell, Johanna Sandwall, Johan von Schreeb och flera andra experter – har passerat revy.

Det känns som man tappat tidsuppfattningen på något vis. Som om tiden stod stilla. Eller som att pandemin pågått i evigheter. Men det handlar bara om några veckor, som blivit till månader. Ett ögonblick i ett liv. Längre än så är det inte. Samtidigt. Det känns som att tiden innan allt drog igång är så långt borta. Och det enda jag gör är att längta tillbaka dit. Till då allt var ”normalt”. Dit vill jag igen.

Jag ringer min mormor. Hon låter pigg och säger att hon försöker komma ut och promenera om dagarna. Det är fint. Jag tror man mår bra av det. Jag träffar mina föräldrar. Utomhus. Vi står på så där lite ängsligt avstånd ifrån varandra så att eventuell smitta inte ska kunna vandra mellan oss. Det känns konstigt.

Ett historisk skeende. Så här känns det att uppleva ett historiskt skeende. På köpet har vi fått lära oss vad flockimmunitet innebär, vad asymtomatisk smittspridning är och att det finns superspridare. Nya ansikten – Anders Tegnell, Johanna Sandwall, Johan von Schreeb och flera andra experter – har passerat revy. Samtidigt finns det mängder av anställda i vården och inom omsorgen, som vi varken har ansikten eller namn på. Som sliter häcken av sig i det tysta, och sätter sin egen hälsa på spel för att rädda människors liv. ”Stormen är här” sa Björn Eriksson, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Stockholm. När den där stormen har dragit förbi. När allt är tillbaka till det normala. För vi kommer dit. Då är det alla ni där ute i vården som ska hyllas.

Ha det bra. Vi ses där ute. När allt är normalt igen.