Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Leif Brunnegård skriver under pseudonymen Håkansson. Bild: Jenny Schagerlind
Leif Brunnegård skriver under pseudonymen Håkansson. Bild: Jenny Schagerlind

Di stöcka gresaparten i bussen

Min svåger Yngve har gjort nôket sum alla sulle gära, han har pratat in mö minnen på sin bandspelare. Ja har fått lussna på ett par bann där han berättar um när han körde buss mella Asklanda å Alingsås. Här får du läsa en del utå va Yngve berättat:

Bussen starta ve Bloms affär. I närheta utå affärn bodde dä ett par brör som åkte mä bussen iblann. En môre kom den yngre brorn å ba mäk vänta, för hanses bror var inte rektit teress. Ja lôva å vänta. Ätter en 5–10 minuter kom storebrorn å sa, att dä blir inga bussresor, för ja har inte fått nôket môrakeffe än, så ja cyklar la te Ljurhalla istället för å åka mä bussen, sa han.

Uppe i Ornunga fanns dä en dräng sum kom mä skeckebû rätt ôfta. I affärerna i Ornunga fanns inte rätt sôrtens snus, så han skecka mä penga, å så feck ja gå å köpa Stockholms-Ettan i stan.

Sander i Sörgårn åkte ôfta mä bussen. Han hade biljettpenga i en papersstrut. En gång fattas dä 25 öre. Då ja påpeka dä sa Sander, att dä har Pettersson lôvat, dä va han sum ägde bussen, så då feck dä gå. Inte kunne ja då tänka mäk, att Sander va farfar te mi blivande fru.

Nere vid Öna va dä många sum steg på. Dä va ôfta fôlk sum bodde uppe i Hôltastan. Di hade en genväg genum skogen ner te Öna. En gång va dä en gubbe sum åkt te stan för å köpa ena tårta. Men gubben hade gjort flere inköp, å en del hade han smakat på, så han va lite extra glar. När han steg å bussen, tog han tårtkartongen unner armen sum um dä va en portfölj, å klämde te redit. Kalast ble vest inställt har ja hört.

Tre gånger i veka sulle vi ta mä ôss postväskera frå Slätthult, Melltôrp å Kärtared. Dit kom inte nôken brevbärare, utan på môran hängde postväska på en stôlpe ute ve framfartsvägen. När vi kom te stan kom dä en gubbe å erbjö säk att gå mä väskera te posten, å för dä velle han ha 25 öre. Dä va la inte så det sulle gå te, men gubben va glar för sin 25-öring.

På kvällen, när bussen körde tebakers, hängde vi ut postväskera på di här tre ställena. Dä va kraftia väsker mä redia lås.

En aen rolir gubbe va en sum va både bonne å slaktare. Iblann hade han mä säk en gresapart i kôfferten på bussen. När vi kom te stan, å passagerara gått ur, kom en kompis te slaktarn, å så la di parten i baksätet å satte igång å stöcka. Sen geck kompisen iväg te olika adresser mä köttpaket. Dä va inte laglit å sälja kött på dä hära vist. När ja påpeka dä, svarte han: Har en en polis te kund, då ä dä inte falit.

När bussen sulle gå ifrå stan, sto dä ôfta paket på bänken sum va längst fram. En gång hade en gubbe lite för bråttum, så han satte säk på ena tårta sum sto på bänken. Dä va tur att Ljungblads Konditori fanns ve Lella Tôrget så jag kunne köpa ena nur tårta på gubbens bekôstnad.

När han geck å bussen sa han te mäk: Lämna in tårta te Dagmar, fru Pettersson, så kommer ja dit te kvällen, så blir tårta te nötta.

Undra um bussförara nu för tia hart lika skôjit sum Yngve hadet?

Håkansson