Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt AT
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Jenny Förander, reporter Alingsås Tidning. Bild: Filip Landqvist

Jenny Förander: En extra kromosom som skänker mycket glädje

I förra veckan var det min namnsdag. När den stora dagen väl kom hade min son byggt upp förväntningarna rejält genom att gratulera mig dagligen i en veckas tid.

Naturligtvis skulle det bakas bullar för att fira. Det var inte förhandlingsbart så hans pappa fick snällt rycka ut och köpa jäst. Och ja, det kändes fint att komma hem och bli firad med nybakade bullar.

Det har gått 14 år sedan vi sms:ade våra vänner från BB och skrev att vi fått en liten kille ”med mycket hår och en extra kromosom”. På den tiden hade jag väldigt lite koll på hur man tog hand om små barn. Beskedet om att vår lilla kille ”med stor sannolikhet hade Morbus Down”, eller Downs syndrom, kom som en chock.

Hur skulle man ta hand om ett sånt barn? Sköterskan på BB lugnade med att de här barnen ska skötas precis som andra bäbisar, med mycket närhet och kärlek.

Den första oron över om jag skulle kunna ta till mig mitt barn förbyttes snart i rädsla att förlora honom. Läkarna berättade att 50 procent av barnen med Downs syndrom föds med hjärtfel och måste genomgå en hjärtoperation. Medan vår lilla kille låg på en brits med en massa elektroder fastklistrade på kroppen såg vi redan mellan tårarna hur vi gick och besökte hans grav.

Det är svårt att förklara vår glädje över varje ny sorts smågodis du vågar smaka och förvånat inser att det är gott.

Men den här gången hade vi lyckan med oss. Vår son hade bara ett litet hål i hjärtat som skulle växa igen av sig självt. Våra känslor för den lille behövde vi inte heller tvivla på – det räckte med att titta in i hans mörkblå ögon med små stjärnor i (tydligen inte helt ovanligt när man har Downs syndrom) för att veta att vi skulle göra allt för honom.

Vi sökte stöd från en väns mamma som hade jobbat mycket med personer med Downs syndrom och det hon sa har jag burit med mig sedan dess: ”Han kommer skänka er så mycket glädje”. Även om jag kanske inte riktigt förstod vad hon menade just då kändes det tryggt, som ett löfte om att allt skulle gå bra.

Nu 14 år senare vet jag så väl vad hon menade. Visst har vi fått kämpa, men det gör också att varje framsteg betyder så mycket mer. Det är svårt att förklara vår glädje över varje ny sorts smågodis du vågar smaka och förvånat inser att det är gott. Din stolthet över senaste simmärket efter alla år av tragglande i simskolan fyller mig med lycka.

Men du har också speciella förmågor som vida överglänser oss andra. Ditt smittande gapskratt. Din förmåga att känna på dig när någon är ledsen och behöver tröst. Och så känslan för stil som får dig att rätta till våra kläder när du inte tycker det ser bra ut.

Så klart du ska få din efterlängtade slips till jul.