Jag spenderar en hel del tid på Youtube. Men det är sällan jag går in på sajten och söker upp något specifikt. Jag tittar på det som rekommenderas helt enkelt.
Men algoritmen är en nyckfull vän. Den ger bara mer av vad jag redan sett. Till viss del gissar den också, baserat på vad andra tjejer i min ålder också tittar på. Men det är skönt att slippa välja hela tiden.
Det händer dock att jag reflekterar över vilket innehåll jag konsumerar motvilligt. Jag tittar på vloggar med influencers jag inte nödvändigtvis inspireras av alls och jag kollar på matlagningsklipp med mat jag aldrig skulle äta.
Nyligen rekommenderades jag en video från Vouges Youtubekanal med titeln Shay Mitchell’s 58-step beauty guide, from face masks to false eyelashes.
Det finns flera saker som är provocerande med den titeln, inte minst att den är löjeväckande lång.
Men det kanske mest löjeväckande är ju de facto att det finns människor med 58-stegsrutiner för hudvård där ute. Vem tror på allvar att hudvård efter typ steg 7 faktiskt gör skillnad?
Jag tillhör den skaran som förhåller mig generellt skeptisk till om hudvård funkar överhuvudtaget. Det räcker gott och väl med canoderm där det är torrt, tänker jag. Men visst. Jag antar att det finns vetenskap inom hudvård jag inte förstår. Jag är villig att backa några steg. Men inte 58.
Hudvårdskulturen har blivit lite som träningskulturen – det vill säga extrem. Jag läste nyligen en intervju i Göteborgs-Posten med Fredrik Nyström, professor i internmedicin vid Linköpings universitet. Och han är övertygad om att överdriven träning snarare leder till försämrad hälsa än tvärtom.
Det är väl i sig inget nytt, att allt som görs för mycket snabbt går från något bra till något dåligt. Men det är som att vi lyckas glömma det där hela tiden.
Hudvård utmålas allt oftare som en del av hälsovårdsrutinen. Nu finns det alltså dem som förespråkar 58-stegsrutiner. Liksom vanligt folk som frivilligt åker på boot camps och annat trams, designade för typ elitsoldater. Gud bevare mig.
Jag tänker att alla extremkulturer är ett uttryck dels för rikedom men också leda. Människor med för mycket tid och pengar hittar på måsten för att fylla dagen med något att göra.
Men även människor som inte är rika drabbas av leda. Livet känns kanske själlöst, automatiserat, innehållslöst. Så vi fyller det med innehåll. Vissa av oss är kanske mer desperata än andra. Det kan handla om hudvårdsrutiner eller extremsporter. Eller så hjälper algoritmen till med det där innehållsskapandet.
Men trots alla ändlösa Youtubeklipp, flerstegsrutiner och mätbara personbästa tycks vi ändå alltid i slutändan vara uttråkade.
Kanske är bristen inte på innehåll, utan på mening?
