Efter en lång bilresa hem från fjällstugan och ett lyckat nyårsfirande dimper jag ner i min soffa. Lägenheten är städad, väskorna uppackade och jag är nöjd med min första rediga gärning på det nya året. Nu gäller det bara att fortsätta på samma bana. Jag börjar med en mental att göra-lista för 2022
1) Handla mer fettsnål crème fraîche.
2) Sluta slösa med lönen.
3) ... Carpe diem?
Jag ger upp direkt. Mitt vemod från nyårsnatten är tillbaka men jag slår bort det. Bara för att det är ett nytt år måste jag väl inte hitta meningen med livet, tänker jag. Nej! Jag hämtar Paradisasken jag har snott med mig hem, drar upp filten och slår på Netflix. Mitt hjärta gör en volt när jag ser att det har kommit en ny säsong av serien jag aldrig trodde jag skulle fastna för – Emily in Paris.
Den lättsamt dramatiska Netflixserien handlar om unga Emily Cooper från Chicago. Med en ny tjänst som marknadsföringschef i Paris upptäcker hon ”The city of love” i färgstarka moderiktiga kläder. Hon äter croissanter, blir förälskad och försöker lära sig både det franska språket och fransmännens mentalitet i ett somrigt och vackert Paris.
Avsnitten avlöser varandra fram tills Netflix pausar och undrar om jag fortfarande kollar. Jag fnyser åt budskapet! Som om jag skulle somna eller gå ifrån när Emily nyss har hånglat med både den snygga fransosen och den heta engelsmannen. Jag trycker igång ett nytt avsnitt och flyr tillbaka till Paris gator där jag rycks med i de löjliga intrigerna som jag vet kommer lösa sig i slutet på avsnittet.
Snart rullar eftertexterna och det går upp för mig att jag har sträckkollat hela säsongen. Ni som känner igen situationen vet att man lätt fylls med en känsla av tomhet när det roliga tar slut. För det är faktiskt roligt att fly in i en fängslande, men något verklighetsfrånvänd, berättelse som är allt annat än din vardag.
Kanske befinner jag mig fortfarande på flykt från vardagen och det nya året när jag lägger till ytterligare en punkt på min att göra-lista för året:
4) Åka till Paris. Inspiration: Emily in Paris.
