Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt AT
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Kerstin Brandqvist Aspenstedt: Hjälp, vad har jag blivit insyltad i..?!

Detta är en bekännelse. Ett rop på hjälp. En vädjan om medkänsla. Kom och klappa min sockersöta hjässa och säg; Såja, såja, redan september, snart oktober, då är det över!

Och ge mig telefonnumret till ASK. Har letat hela sommaren men hittar bara en massa marmeladrecept.

Till saken; Jag har legat risigt till sedan juni. Snärjd sedan juli. Jagad hela augusti. Smugit runt på stan i jakt på en vit kristallartad substans. Har till och med åkt till Vårgårda för den åtråvärda varan.

Ni fattar, jag är ordentligt insyltad och det går inte längre! Jag behöver hjälp av ASK. Ja, ”Anonyma SyltKokare”, alltså. Mitt hopp står hit för hjälp åt oss som fullständigt gått bananas vid syltkittlarna i sommar.

Det började redan i maj när rabarbern vecklade ut sina stora blad i hopp om att jag inte skulle se stjälkarna. Det gjorde jag. Haha, så lättlurad är jag inte..! Meddelade jag med stadig hand runt den späda, darrande stjälken och sen ett kraftigt ryck. Himmelska höjder vilken god kräm det blev.

Jag trappade upp med flädersaft. Kokade marmelad på de marinerade citronerna. Saligheten närmade sig.

Bulletiner nådde mitt öra om blåbär. Då började jag skramla med tomma syltburkar så till den milda grad att omgivningen fick tinnitus.

Ut i skogen. Klafs, klafs, klafs. Sedan rafs, rafs, rafs med bärplockaren. Stora syltkitteln fram för tjänstgöring.

Så var det tydligen hos många av er andra också, för syltsocker blev plötsligt en bristvara. Soprent på hyllorna i fyra butiker i stan. Jo, jag såg nog hur ni andra olycksbröder och -systrar också smög runt bland hyllorna och blängde misstänksamt ner i min tomma korg. Till slut fick jag tag i två paket, säger inte var. Puh...!

Vid ett tillfälle jagade jag syltsocker i Herrljunga. Slut där med! Efter mitt besök alltså. Lyckades nämligen roffa åt mig de sista två paketen. Stannade i Vårgårda och lyckades roffa åt mig ytterligare två av de elva som stod på hyllan vid tillfället. Bar ut dem i famnen, närmast hjärtat.

Sen upptäckte jag hallon i skogen. När alla andra badade och stönade över värmen stod jag och maken samt en miljon flygfän bland snår och sten. Jag skryter givetvis inte, levererar bara hushållsvågens fakta: Elva kilo!

Så var det körsbären, och svampen. Nu är det plommon, och alla äpplen som ska bli must. Och lingon i skogen. Nog sjutton fick jag syn på nypon häromdagen också. Pust. Hur ska det sluta?

Börjar längta så smått till vintern. Då jag ska sitta nere i dunklet i matkällaren och beundra alla underbara burkar och flaskor som jag har kokat ihop. Och bara njuta.

Fast först borde jag ringa ASK, om jag kunde få tag i numret: ”Hej, jag heter Kerstin och jag är syltkokerska...”