Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt AT
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Per Anger
Bild: Per Anger

Fanny Edstam: Hur ska man hantera all corona-shaming?

Efter att ha svarat på corona-shaming med sarkastiska hån lovar nu Fanny Edstam bättring.

Under en solig uteserverings-AW fick mina vänner en tillsägelse av vakten. Vännerna, som är ett par och delar kroppsvätskor med varandra var och varannan dag, satt för nära varandra.

En nyhetsartikel berättade om en kvinna som satt på en badstrand och tyckte det blev för mycket folk. Då ringde hon polisen.

I sociala medier finns det folk som stolt påstår att de skickar allt innehåll som visar trängsel till myndigheterna. Även innehåll från deras vänners låsta konton.

En kvinna fnös och skällde ut mig när jag råkade gå för nära. Vi möttes precis runt ett hörn där jag inte hann uppfatta henne och hon bufflade rakt in i mig med axeln.

Vänner och bekanta spyr galla på Sveriges strategi och inte minst Anders Tegnell. Vi svenskar med Tegnell i spetsen kallas ansvarslösa, inkompetenta och hemska.

Dessa reaktioner och känslor fascinerade mig redan från epidemins start. Vad är det som gör att vissa inte bryr sig alls medan andra slår bakut? Jag efterlyste därför litteratur på ämnet och fick tips om den polske sociologen Zygmunt Baumans ”Flytande rädsla”. Tyvärr var boken alldeles för pretentiös och jag orkade bara med att läsa halva. Den går i alla fall ut på att vi inte har kontroll över vad som händer i våra samhällen, lika lite som vi har kontroll över vad som händer på jorden. Vi lever idag, hävdar han, i en rädslans tid.

Någon vecka senare publicerades en artikel i GP med rubriken ”Att skamma andra är ett sätt att slippa egna skamkänslor”. Och där någonstans fick jag lite mer efterfrågade svar på mina funderingar.

– Att kritisera vad andra gör är ett sätt att distansera sig från sitt eget ansvar. Det finns alltid någon som är sämre än jag själv, säger Lotta Strömsten, universitetslektor vid institutionen för psykologi vid Umeå universitet som bland annat forskat om skam i artikeln.

Alltså, genom att försöka få andra människor att skämmas för sitt beteende skjuter man ifrån sig en del av den egna skammen. Någon annan får bära hundhuvudet när perfektionen brister.

Kanske är det där svaret finns, kanske är det något annat som ligger bakom. Men vad ska jag då göra när skammen kommer kastad mot mig? Efter funderingar och några misstag har jag kommit fram till att det bästa är att försöka vara snäll och förstående.

Visst ska jag tänka på hur jag beter mig och ta mitt ansvar för att inte sprida smitta. Men skammen ligger oftast hos den som skammar, inte minst i dessa corona-shamings-tider. Och där kan den få fortsätta vara, utan onödiga hån, pikar eller försvarstal tillbaka från min sida. Jag får försöka lyssna på vakten även om han är orimlig. Be om ursäkt till den arga damen och gå vidare med humöret i behåll. Och nyheten om kvinnan som ringde polisen kan jag lämna okommenterad.

Jag har definitivt tabbat mig några gånger under dessa månader, men får försöka att bita ihop. Härmed lovar jag att bättra mig.