"Hur ska man leva i det ovanliga?"

Det är strålande vackert ute, såhär i slutet av april. Vitsippshav och skira, spröda blad. Gräs som börjar bli sådär grönt som man nästan hade glömt att det kunde vara.

ANNONS
|

LÄS MER:Det känns som man tappat tidsuppfattningen på något vis

En sol som går ner allt senare på kvällen och som under några dagar förra veckan värmde tillräcklig mycket för att några skulle våga sig på bara ben.

Samtidigt.

Varje dag nya siffror, som inte är siffror utan människoliv som fått lämna jorden just när den vaknat till liv igen.

Jag lyssnar på Ring P1:s telefonväkteri och skrattar åt mannen som, så smidigt han kan men ändå rätt detaljerat, vill fråga dagens expert om hur det är med sex egentligen. Kan man ha det? Och hur kan man ha det?

Det kan förstås tyckas banalt med olycka över förstörda sommarplaner när människoliven som gått förlorade syns i feta svarta siffror varje dag.

Jag lyssnar på Kvällspasset dit Agnes Wold är inbjuden för att svara på lyssnarnas frågor och känner för kvinnan som i veckor diskuterat med sina barn om hur sommarens umgänge ska lösas. Kan hon låta barnbarnen komma till henne i omgångar? Vad tycker Agnes om det?

ANNONS

Frågor överallt, i chattar på kvällstidningarnas sajter, i tv-studios och i radio-studios, som alla egentligen handlar om samma sak. När blir det som vanligt igen och hur ska man leva i det ovanliga?

Det kan förstås tyckas banalt med olycka över förstörda sommarplaner när människoliven som gått förlorade syns i feta svarta siffror varje dag.

Det är okej att störa sig lika mycket på skitsaker som man gjorde innan pandemin bröt ut, samtidigt som man ser förbi siffror och grafer och ser de människor som inte får en sommar till.

Men precis som med mycket annat är det som det ska att man har två tankar i huvudet samtidigt. Och tusen känslor. Det är okej att störa sig lika mycket på skitsaker som man gjorde innan pandemin bröt ut, samtidigt som man ser förbi siffror och grafer och ser de människor som inte får en sommar till.

I slutet av mars visade en kollega mig en artikel i Harvard business review, där man hade intervjuat sorgeexperten David Kessler. Artikeln hade rubriken ”Det obehag du känner är sorg.”

Det fick mig att tänka på sorgens fyra faser, som till mångt och mycket är de samma som de faser man pratar om när det gäller kriser: chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen.

Om jag får tillåtelse att psykologisera oss alla en liten stund tror jag vi just nu befinner oss antingen reaktions- eller bearbetningsfasen.

Gällande den första handlar den om att man förstått vad som hänt och accepterar att ens verklighet har förändrats. I bearbetningsfasen försöker man lära sig leva med ens förändrade verklighet och kanske till och med kan se framåt.

Jag tror mig också veta att vi alla längtar efter nyorienteringsfasen. I Johan Kullbergs bok ”Kris och utveckling” står det att läsa om denna fas: ”Det svåra tar inte längre över även om minnena finns kvar.”

LÄS MER:Jobba hemifrån är inte lyx - det är en ökenvandring

ANNONS