LÄS MER:Så styrs sjukvården bäst
Åtminstone känns det så för den som inte varit särskilt mycket sjuk, att det är klart det går att resa. För den som är multisjuk eller gammal är dock läget ett annat, en resa är en stor påfrestning redan utan den extra sjukdom eller komplikation som ger rätt till vård. Att höra om folk som reser med tåg från Halland till Lund varje vecka för sin stråldos gör mig helt matt. Ju längre bort du är, desto svårare för besökare att komma.
Det är då en är så tacksam för sitt lilla fina lasarett i Alingsås. Eller att en åtminstone inte är längre bort än i Borås. Och saken är ju den att egentligen behöver vi inte välja. Det finns pengar, eller åtminstone skulle det finnas, om vi inte fått så förtvivlat många ”jobbskatteavdrag”, och om inte pengar flödat iväg till privata vinster i välfärden och till topporganisationerna i landstingen, långt långt ifrån patientarbetet.
Vi har nu i coronatider hört att våra svenska sjukhus har en snittbeläggning på 105 procent, mot 85 procent som snitt i Europa. Det behövs fler vårdplatser, helt vanliga vårdplatser inom allmänmedicin och allmänkirurgi till exempel, och det behövs mer personal.
Vi som sett vården fungera sämre och sämre går helt enkelt inte på snacket om tillgång till högspecialiserad vård någon annanstans. Det kommer inte att vara för alla, det heller. Det kommer att bli ännu ”hårdare prioriteringar”. Det kommer att bli ännu mer brist på personal, när alla ska vara ”högspecialiserade”; varifrån ska dessa trollas fram? Alla tillstånd och syndrom som hör till mer än en specialitet redan idag kommer naturligtvis att trilla mellan stolarna, eller stuprören, i en sådan vård. Dessutom kommer en massa andra tillstånd att remitteras ”fram och tillbaka” när ingen har ett helhetsansvar utan bara ska hantera patienter som passar precis i det egna stupröret.
Det ni förespråkar är helt enkelt ytterligare försämringar för oss patienter.
Jeanette Johansson